Fjällmaraton

En oundvikligt bitter & besviken race report

Det var ett rent nöje att få skriva rapporten efter triathlon för några veckor sedan. Allt var happyhappy och gick enligt planen med prestation utöver förväntan och målgång på slutet som det bör vara. Den här rapporten innehåller ingen målgång ens, och bitterheten och besvikelsen kommer säkert genomlysa hela denna text, men jag ska försöka vinkla det något så när positivt. Om det nu finns något positivt med en stukad fot, kryckor, ingen målgång, och tidig hemresa från semestern man längtat efter sedan i vintras?

Vi börjar från början ändå.
Lördag morgon och vi fyra som ska springa är peppiga och nervösa. Frågan är hur tuffa backarna kommer vara, och hur långt dessa 22km egentligen kommer att kännas. Solen strålar, fjälluften är frisk och vädret hade liksom inte kunnat vara bättre. Väskorna är packade med obligatorisk utrustning, och energi och vatten.

 
  
– Grabbsällskapet som allihop sprang på kanontider!


Starten går och startfältet lunkar iväg i lagom takt. Det börjar snabbt gå uppför, och vissa löpare tar sig framåt mer långsamt än nödvändigt, men stämningen är schysst och ingen trängs eller knuffas (som på tex Lidingöloppet) De första 5km är i princip bara uppför. En rejäl stigning dessutom. Ingen som jag ser springer utan alla lunkar på i gångtakt. Pulsen är ändå hög, som om jag sprang i 5.30-tempo och andningen är rätt ansträngd. Jag fattar redan från början att detta lopp inte kommer kunna jämföras med något annat. Sista stigningen innan vi kommer upp på första toppen är så pass brant att jag får hjälpa till med händerna mot stenar. Trots att jag varit i rörelse hela sista kilometern stannar tiden på dryga kvarten. Men väl uppe känns det magiskt.

 
  

Efter femte kilometern är det dags att börja knata på i någon form av jogg. Benen känns som bly till en början. Som om jag kört en timmes benpass och sen ska börja springa, så jag tar det lugnt. Håller fokus på var jag sätter fötterna och kommer till slut in i någon slags rytm. Väl inne på den sjunde kilometern, där jag känner att loppet börjat på riktigt så trillar jag. Det går så sjukt fort att jag knappt hinner registrera vad som hände. Det knäcker till i foten och knät på ett konstigt vis, och jag råkar slå i armbågen i en sten. Stannar och känner efter, men det känns inte så farligt så jag knatar vidare. En liten tanke viskar att tänk om en sån liten vurpa ska göra att jag inte kan ta mig i mål. Ignorerar, förnekar och springer. Ju fler meter jag springer ju mer ropar foten där nere att det gör ont. Jag känner hur illa den landar, och hur usel min teknik och mitt löpsteg blir. Foten landar platt, ger ingen kraft till steget och alla varningsklockor blinkar. Helvete.
Jag börjar fantisera hur det kan kännas att bryta ett lopp. Får en klump i magen. Jag har sprungit i mål på alla lopp jag startat. Hur bryter man ens ett lopp? Försöker ändå känna efter om det kanske ändå kan vara så att smärtan håller på att gå över. Men nej, det blir bara värre och värre. Det är 2,5 kilometer ner till vätskekontrollen, så jag tänker att jag i alla fall får ta mig ner dit. Drar om en linda runt foten och haltar neråt. De här dryga två kilometerna är nog de jobbigaste jag ”promenerat” någonsin. Att gå/jogga nerför med två friska fötter hade varit nog så jobbigt, men att halta och inte kunna stödja på foten är helt vansinnigt jobbigt.

Så, så var det slut på det roliga. Knappt 3 kilometer fick jag jogga, resten var klättring och haltande nerför. 10,5 km blev det, och besvikelsen var total. Jag är så ovan vid att helt få avbryta det jag tagit mig för och planerat. Det känns så sjukt snöpligt, meningslöst och värdelöst. Jag hade planerat att åka ifrån Bydalen med helt utpumpade ben, energilös och kanske lite kramp här och där. Jag skulle dricka den där Puckon i kylväskan och njuta av känslan av att ha gått i mål. Resten av dagen skulle vi ägna åt att prata igenom loppet, tankarna och känslorna. Och så skulle jag njuta av den där bottenlösa hungern som alltid kommer efter att man pressat kroppen och tagit ut dig helt.

Men istället fick jag halta mig nerför en stig och få skjuts tillbaka till målet av en snäll funktionär.
Så. Jävla. Fail.

Jaja. Foten då? Jo, smärtan eskalerade totalt under lördagseftermiddagen och jag mådde till och med illa så ont det gjorde. Kunde knappt stödja på den och blev kallsvettig av att ens försöka ta mig framåt. Söndag var planerad vila och foten kändes inte särskilt mycket bättre. Idag, måndag, skulle vi gett oss ut på vandring, men jag insåg läget och igår kväll tog jag nattåget ensam hem till Skåne igen. Bitter, besviken, förbannad. Foten är bättre idag, jag kan nu gå utan kryckor och försöker röra på den så gott det går. Jag har stukat insidan av foten och bak mot hälsenan, så det är ingen klassisk stukning. Vet ännu inte om det är bra eller dåligt..


Jag brukar alltid försöka fokusera på det positiva, men samtidigt kan det stundvis kännas så förljuget. Om jag är bitter, förbannad, besviken och arg, så måste det få kännas så också. I alla fall en stund. Sådana känslor ska liksom inte tryckas undan. Nu gör jag det bästa av situationen; kramar katten här hemma som annars skulle få vara utan sällskap, sover hur länge jag vill och gör hur lite jag vill. Det är ju sånt man annars kan önska i vardagen att man hade tid med. Jag hade hellre vandrat och tältat i Vålådalen såklart. Men, thats life.

Kram och tack för all pepp och omtanke

Fjällperiscope;a

Dagens to do; Sjukgymnastbesök och träna för tränare med min häst (vilket då även innebär kattungekel i en timme först!) Och i övrigt: yra runt och försöka fundera ut på vad som måste packas och göras innan vi beger oss på en sketalång roadtrip imorgon kväll.

Men hörrni, jag funderar på en sak. I helgen när det ska springas fjällmara, så har jag ju inte direkt något tidsmål. Jag ska ta mig uppför och överleva. Och då tänkte jag att det kanske ges utrymme för lite selfies och fotopauser. Men så har jag hört talas om det där nya som moderna människor pysslar med – periscope. En app som man laddar ner och som man filmar med och som man snackar live i. Om jag sätter igång där så får den som följer ett meddelande att jag är på G med prat tydligen. Det vore ju nått va?! Jag är ju annars väldigt icke video-genique, men vid ett sånt här tillfälle vore det ju kul. Min kompis Matilda tyckte att det vore DRÖMMEN, och kallar mig Alexander Supertramp för att jag gör sånt här fjällspring. Men om det bara är Matilda som är intresserad av detta så kan jag ju lika bra ringa videosamtal till henne, hehe.

Sååå, vad säger ni? Är ni sugna på att se och höra en skåning yra omkring på fjället och pusta om att det är jobbigt med backar? Eftersom min logiska hjärna brukar sluta fungera när jag är trött med hög puls kan jag nästan utlova kloka citat och sådär…

IMG_9190

Det börjar dofta fjällmara

Hörrni! Det börjar verkligen närma sig nu. På lördag är det dags för de där galenskaperna som jag snubblade in på i höstas. Jag anmälde mig och tänkte att det är evighetslångt dit. Typ så långt som att det aldrig kommer inträffa. Men så vips sitter man här, och det är några ynka dagar tills jag knatar iväg mot berg, fjäll och uppförsbackar.

 

Idag kör jag sista riktiga träningspasset ihop med Lina. Vi ska springa milen.
Resten av veckan består mest av förberedelser, planering och packning. Vi springer på lördag, vilar söndag, och sedan börjar vi en liten fjällvandring på måndag. En jäklans massa grejer att hålla koll på och inte glömma..

Men hur går tankarna då? Ptjaa, det kommer gå uppför och det kommer vara långt. Så mycket förstår jag ju. Men hur mycket det kommer gå uppför, och hur långt loppet kommer vara, det kommer jag inte inse förrän loppet har startat. Jag antar att jag kommer bli både chockad och förbannad på hur mycket uppför det kommer vara. Men, kroppen känns bra. Mina långpass har gett mig mycket, kanske det allra viktigaste; jag spyr inte så fort timmen är passerad. Och höften har varit fräsch och stark länge nu.

Hittills har mitt värsta och jobbigaste lopp varit Göteborgsvarvet tidigare i år. Det var hemskt, det gjorde ont, och det var knappt ens kul att gå i mål. Loppet på lördag är ungefär lika långt (22km) men fler likheter än så får man väl kanske leta efter. Fjällmaran bjussar på tusen höjdmeter. Göteborgsvarvet var väl knappt tvåhundra. Det kommer bli jobbigt, men det kommer vara värt det. Höften ska hålla, sluttiden är helt sekundär, och jag ska försöka njuta på ett helt annat sätt än vad jag var kapabel till på Göteborgsvarvet.

Löpklättring

Igår fick jag med mig Lina, Johanna, Jonatan och hans bror Filip till Krika för att springa uppför Söderåsen. Inför fjällmaran så måste det tuggas backar, och vad är då inte bättre än att göra det i sällskap med gött folk? 

Backen var rejält brant första biten, innan det planade ut en liten bit och sedan bjöd på ännu en stigning följt av en lång, lätt nedförsbacke där vi sedan vände och tog samma håll tillbaka. Sträckan, enkel väg, var ca 2,5 km, så det var ingen jättelång sträcka vi sprang, men igår var det backen som fick stå för själva motståndet. Jäklar som det pumpar i benen när man klättrar uppför. Vaderna jobbar konstant och det svider i baksida lår och rumpa. Vi hade stavar med oss och jag gillar verkligen att springa med stavar uppför. Visserligen blir det lite jobbigare för armarna än om man skippat dom, men samtidigt så tycker jag löptekniken får lite extra hjälp. Hållningen tvingas vara bra och för min del hjälper dom mig mer än vad dom gör det jobbigare.

Min nya löparryggsäck passade jag på att inviga också! Mycket nöjd, känns ju knappt att den är där på ryggen. Den kommer ju vara perfekt att ha på långpass framöver. Vilken grej att kunna lägga av sig en tröja om det skulle behövas, eller ha energi med sig, och vatten nära till hands. Perfekt!

 

  

Om ni vill se film på hur det hela ser ut så finns det två klipp på min instagram @hejaerika