Annat från Varvet!

En hel löparhelg får ju såklart inte plats i en lopprapport. Så här kommer en sammanfattning om allt annat. Högt och lågt!

  • Jag fick inte ett enda skavsår! Det har aldrig hänt tidigare, att jag gått helskinnad ur en halvmara. Jag tejpade visserligen ryggen där jag brukar få mina mystiska brännsår, och jag tog en klick vaselin på insidan av låren. Men noll blåsor, noll blånaglar, noll brännsår. Jag som var inställd på skrikdusch efteråt?
  • Jonatan höll pers-traditionen vid liv, för sjätte året i rad. Sprang i mål, ”otränad” (inte löptränat specifik alls utan bara cyklat som en tok hela våren) på 1.28.16 och persade därmed med 3 sekunder. 3 viktiga sekunder!

  • Johanna fick däremot uppleva ett riktigt jävla skitvarv! Först råkade hon hoppa in i fel startgrupp och blev tyvärr diskad efteråt och sen havererade hennes mage halvvägs någonstans. På kvällen deppade vi lite tillsammans för att sen försöka börja skämta om det hela. Det brukar ju hjälpa. ”Vi hade i alla fall tur med vädret”

    – Magkrångel och diskad. Men fan vad hon är värd den där medaljen ändå!

  • Vi käkade traditionell hamburgare efteråt, men jag kan rapportera att pers-burgare eller fira-bra-lopp-burgare är mycket godare än vad-i-helvete-hände-burgare
  • Som ni märker gäller det ju att hålla på sina traditioner och även i år gick jag ut från mässan med ny tischa. Exakt samma märke och modell som alla mina andra, men i ny färg. Omväxling förnöjer?
  • Förutom att loppet inte var så himla kul att springa i år, så var det ändå himla fint att få starta i grupp 6. Jag tyckte det var stor skillnad mot 12an som jag startat i tidigare. Lite luftigare mellan löparna, lite jämnare fart och kanske något snabbare tempo. Den här dagen var det ju tyvärr jag som var stoppklossen. Ber om ursäkt såhär i efterhand!
  • Som avslutande fråga: Blir det ännu ett varv 2019?
    Njä, det här får nog bearbetas lite först. De färska såren måste läka lite. Vi får se..
Annonser

Göteborgsvarvet 2018 – Race report

Det ÄR tråkigare att skriva om ett lopp där det mesta kändes skit, men jag ska försöka. Skriva, sen släppa och gå vidare.

Jag trodde att vinden hade vänt, att allergitabletterna kickat in och saker och ting började ordna upp sig. Men dagarna innan varvet känns benen tunga som bly igen och i bakhuvudet känner jag tvivlet. Vill inte ha samma känsla som på Springtime för två veckor sedan. Ska göra allt jag kan för att springa så klokt som möjligt. Inte måla fan på väggen. Vara mentalt stark, tänka rätt tankar. Göra det bästa av situationen.

Så vi vaknar upp på lördagen, en kvarts promenad från startområdet. Vi gör allt som planerat – samma frukost som alltid, klunkar lite resorb och vatten, mjukar upp kroppen och laddar upp mentalt. Nu ska vi ha en rolig dag. Det är ju varvet och solen strålar från klarblå himmel!

Starten går och jag känner direkt att låren är som klumpar. Andningen är tung, näsan rinner och slemmet i munnen får snabbt den där äckliga hinnan som jag antar är pollen. De första två kilometerna gör jag allt jag kan för att hitta flyt. Pressar inte, försöker känna in ett bra löpsteg, sicksackar inte mellan löpare utan håller rak och jämn kurs framåt. Jag går inte ut för hårt, jag vet att 5.10-tempo inte ska vara svårt för mig.
Säldammsbacken som jag de andra tre åren studsat uppför är nästan hemsk. Jag känner redan där hur pulsen rusar upp på ett konstigt sätt, hur benen stumnar ännu lite mer och andningen blir tyngre.

Fanfanfan. Helvetehelvetehelvete.

Göra det bästa av det. Tänka rätt tankar. Ha perspektiv.
Kroppen vill inte springa. Benen vill definitivt inte springa. Men här hasar jag mig fram, på min favoritsträcka på ett av mina favoritlopp. Det borde vara kul, men det är inte kul. För jag inser att varvet 2018 kommer bli brutalt jobbigt att ta sig igenom. Och det kommer bli en jävla kamp att övertyga mig själv om att fortsätta.

Ändå fortsätter jag. Jag vet inte riktigt hur, men jag lyckas hålla mig springandes hela vägen fram till andra bron. Jag stannar och går vid varje vätskestation istället, tillåter mig en liten paus, för tiden är ändå sekundär en dag som denna. Försöker bara göra resan så icke-brutal som möjligt. Ute på Hisingen provar jag lite olika lösningar. Allt från att ändra tempo och löpsteg till att mentalt fokusera på olika saker. Det mesta fungerar sådär. Det är ungefär lika jobbigt att springa i 5.10-tempo som i 5.40.  Jag försöker även att ta in stämningen, tänka att det ju i alla fall är ett roligt lopp, men allt känns bara tråkigt och jag känner mig sur och besviken. Funderar på vad i helvete som kan vara fel i kroppen om det nu inte skulle vara pollenallergin som spökar, men lägger ner dem tankarna rätt fort, för det blir ju bara ännu deppigare.

På vägen upp för andra bron börjar krafterna sina på riktigt. Både mentalt och i benstyrka. Jag ser ju att den där bron inte är så himla brant, egentligen, men benen vill verkligen inte mer nu. Från att mest ha varit trötta börjar dem nu göra ont på riktigt. Det spränger i låren och jag känner mig helt dränerad på energi. Jag får vika ner mig och gå i korta omgångar. När utförslöpan kommer försöker jag hitta jämnt tempo och sänka pulsen, men inte ens en lång nedförsbacke gör att saker och ting känns lättare idag.

Efter vänstersvängen in på Avenyn samlar jag ihop alla krafter jag har. Vill bara avverka skiten så fort som möjligt. Ta mig i mål och låt plågan vara över. Jag får vika ner mig några gånger på väg mot Poseidon, kroppen bara lägger av. Det känns förjävligt att behöva gå, för jag har inte sprungit vårdslöst på något vis, jag har hållit mig exakt till planen och ändå tvingas jag gå. Vilken förnedring. Vid 17km´s passeringen får jag en ny kompis. En glad göteborgare frågar om han får hänga på mig, och en annan dag, när jag hade haft fullt fokus på att kuta i rätt tempo hade jag säkert inte varit så trevlig, men nu blir jag faktiskt bara glad. Vi snackar lite och peppar, och det ger faktiskt energi. Det blir lite mindre tråkigt där mitt i misären.

Sista biten är verkligen misär. Från 19km till mål vet jag inte om det jag håller på med ser ut som löpning, men jag är ju inte den enda. Längs sista sträckan passerar jag minst fyra löpare som har kollapsat. Värmen har inte knäckt mig idag, men den har ju verkligen inte gjort saker och ting bättre om man säger så..

Allra sista biten vill jag stanna och gå i varje steg, men nån jäkla måtta får det ju vara. Jag hasar mig i mål på 1.58.37 och känner bara att det är skönt att det är slut på eländet. Jag har så djävulskt ont i låren och samtidigt som jag inte orkar känna och tänka så mycket är jag så himla besviken, ledsen och sur. Och kanske lite likgiltig mitt i allt.

För löpning är ju inte allt i livet. En dålig dag, ett dåligt lopp, en dålig pollenallergi. Livet rullar vidare ändå. Men samtidigt vill jag känna. Precis som jag vill känna euforin, den totala lyckan och glädjen efter ett bra lopp, precis så vill jag också kunna känna det motsatta. Inte trycka undan utan låta mig få känna allt det där som känns.

Löpning ÄR inte livet, men löpning är SOM livet.

Avslutar ändå med en glad bild, för jag kommer att ta revansch. En annan dag kommer benen pinna på utav bara helvete, och då känns allt annorlunda. Nu ska jag bara härda ut den här björkallergin. Snart är jag ute på andra sidan och då jävlar blir det andra bullar. Jag överlevde ändå 21 098m med betonglår, utan att helt ge upp. Jag stod ut med skiten i två timmar. Det är jag faktiskt nöjd med!

Varvet, varvet, varvet..

Det är visserligen bara måndag, men jag är redan peppad på att få packa ihop mina grejer och styra bilen mot Göteborg på fredag. Vad är det egentligen som är så speciellt med detta loppet?

Det blir mitt fjärde år i rad som jag startar, och jag kan blicka tillbaka på tre ganska olika Göteborgsvarv. Debuten var smärtsam och fruktansvärd (rapport från 2015), andra året var förväntningarna otroligt låga men jag fick uppleva den mest otroliga runners high jag någonsin varit med om (rapport från 2016), och förra året hade jag lite högre krav på mig själv och lyckades inte riktigt hålla ihop det hela vägen och gick i mål på dödströtta ben (rapport 2017)

Jag har sänkt sluttiden för varje år (2.11- 1.59 – 1.52) och på lördag vill jag ju hemskt gärna varvet-persa igen för att inte förstöra statistiken..
Samtidigt vill jag såklart ha rimliga mål på mig själv och loppet. Även om det känns som att pollenallergin lugnat ner sig den senaste veckan, så vill jag ändå ha i åtanke att löpningen känts ganska bedrövlig den senaste månaden. Det är ett tag sedan jag sprang långpass, och uthålligheten i ganska tufft distanstempo är inte riktigt där än. Men samtidigt; när nummerlappen väl sitter på bröstet, man high five;ar med massa ungar, springer gemensamt med tusentals andra och känner energin från musiken och människorna runt banan, ja då brukar i alla fall jag orka så mycket mer än vad man först kan tro..

– Förra året fina varvet-bränna + pappmuggsstänk på benen!

Göteborgshelgen i bilder

Man tycker att man går med kameran i högsta hugg mest hela tiden, men när jag nu scrollar igenom telefonen efter helgen så inser jag ju att jag saknar bilder på många roliga händelser under helgen. Här kommer i alla fall ett gäng bilder och mini-stories från helgen och allt det där andra som inte fick plats i lopprapporten!


– Vi styr bilen mot Göteborg efter 14-tiden. Stannar till på Ica Maxi i Mellbystrand för att fylla upp kylen med frukost och lunch till morgondagen. I bilen roar vi oss med att lyssna på en pod om en kille som kört multipla Iron Man. Alltså helt sjuka distanser. Vad sägs om 7 MIL simning i en 50meters bassäng eller drygt 80 MIL löpning..? Vi brukar bli fascinerade men det där är väl ändå bara sjukt?

– När vi lämnat av grejerna i lägenheten som vi ska bo i tar vi bussen ner mot mässan. Vi börjar bli småhungriga och jag hittar till vår stora glädje nötcreme i min väska. Mer redo för mässa med lite socker i blodet!

– Efter mässan, där vi alla köper t-shirts(!) vandrar vi uppför backen mot Sannegårdens Pizzeria och möter upp våra Göteborgskompisar som bor precis i närheten. Det blir en trevlig kväll med pizza och massa snack.

– Vi vaknar ganska tidigt på loppdagen och äter en långsam frukost innan vi påbörjar hårflätning. Vi yrar runt i lägenheten hela förmiddagen. Det är ju en del förberedelser ändå. Förutom att håret ska fixas så gäller det att få tejp och vaselin på rätt ställe. Vi kommer även ihåg att smörja in solkräm och rulla några varv på foam rollern. Det packas ryggsäck och kylväska, och hur mycket kläder behöver man egentligen ha med sig? Vi passar även på att gissa våra sluttider på små lappar som vi viker ihop så att vi inte kan se vad de andra gissar. Man gissar både på sin egen tid och på de andras tid!

– Här försöker vi ta en bild på flätorna men misslyckas nog lite halvt. Ni ser ju inte den där snygga flätan som vi gjort i nacken liksom!

– Jonatan i startfållan, redo för att kriga för sub 1.30. Han fixar det med god marginal och springer in på 1.28.19..

– Efter målgång byter jag om till torra kläder för att inte frysa häcken av mig. Hallå, vart tog dem där 27 graderna vägen? När shortsen åker av får jag syn på denna tjusiga brännan. Undrar hur det sett ut om det varit strålande sol varvet runt?

– I väntan på Johanna knäpper vi en selfie! Jag undrar om Jonatan vågar springa ännu ett år? Han har persat varje år, fem år på raken, och den sviten kan man väl inte bryta? Från 1.45 har det stadigt gått ner till årets 1.28. Han måste ju springa neråt 1.25 om han ska hålla sin statistik.. hahah!

– HUR härlig är inte denna bilden?! Bästa, bästa Johanna som springer sin allra första halvmara springer 5minuter snabbare än sitt uppsatta guldmål och gör det så jävla bra! Hon behöver inte gå en enda gång, kroppen är hel och kry och hon är glad! Under våren har hon gjort distansrekord på varje långpass vi sprungit ihop och jag har fått äran att vara med från sidan och se hela utvecklingen. Så jäkla coolt, och jag är så jäkla glad för hennes skull!


Efter loppet traskar vi tillbaka till lägenheten. Det går inte fort alls, mest pga mina ben som är stumma och krampiga. Väl i lägenheten turas vi om att duscha och hälla i oss läsk och annan lättare energi. Vi kollar även igenom våra små papperslappar som vi skrivit ner förväntade tider. Jag är åtta sekunder ifrån min egen, och en hel minut fel på Jonatans. Själv gissar han bara fyra sekunder fel på sin egen, men ä helt ute och cyklar när han gissar på att jag springer in på 1.48.Haha sorry! 😉

Efter någon timme packar vi in oss i bilen och styr hemåt. Men först ett stopp på Donken för att fullkomligt trycka i oss burgare. Inget är så gott som hamburgare efter lopp.

Tack livet och alla inblandade för en av årets roligaste helger ❤

 

Göteborgsvarvet 2017 – Race report

Trots att jag har många bloggvänner som precis som jag sprang Göteborgsvarvet igår, så har det ännu inte kommit upp några race reports på min bloglovin-lista. Jag gissar på att dem kanske sovit lite bättre än mig inatt och kunnat ta sovmorgon. Själv har jag himla svårt att sova bra natten efter ett lopp. Det liksom kryper i kroppen och den riktiga tröttheten kommer istället dagen efter. Så om ni undrar vad jag gör resten av dagen så vet ni..


Igår var det alltså äntligen dags för Göteborgsvarv och halvmara! Det såg ut att bli en varm dag men jag tänkte att vi ändå inte skulle måla fan på väggen, så att säga. Fint väder behöver ju inte betyda att man klappar ihop helt och att loppet går åt skogen, även om man såklart ska ha lite respekt för värmen och tänka mer på vätskeintaget. Jag fick nog rätt på den punkten. Efter lunch drog det in svalare luft och lite moln och jag tänker att vädret nog ändå blir det bästa möjliga för dagen. Vi har gått ner till starten tidigt då Jonatan startar redan strax efter 13. Det är redan väldigt mycket folk och vi sätter oss i skuggan och insuper atmosfären. Nu jäklar är det dags för lopp!




Trots att vi är vid startområdet i god tid så går tiden fort och vips är det dags att hoppa in i startgruppen. Jag startar i grupp 12 och hoppas att det ska flyta på bra. När starten går och vi alla kommer iväg inser jag däremot att det är otroligt trångt. Första sträckan fram till Säldammsbacken är nog min hatsträcka på Varvet. Trångt och lite stökigt men jag låter bli att bli frustrerad, för jag vet att när backen kommer så är det jag som ligger i omkörningsfilen och efter backen är det bara att släppa på utför, och sen blir det gott om plats på gatorna i Majorna.


 Precis efter en vink till min kompis!

När Säldammsbacken väl kommer så går det som planerat. Många säger att det är Varvets värsta backe, men för mig är det den bästa. Benen är pigga och jag har aldrig tyckt att den varit jobbig. I början av backen står min kompis och hejar vilket såklart ger extra energi. Jag släpper på utför och njuter sedan av mysigheten i Majorna. Jag tänker inte särskilt mycket på vad klockan visar för tider utan konstaterar bara att senaste kilometern gick ganska fort. Lägger desto mer energi på att hitta flyt i löpningen och känna lätthet i steget. Benen känns väldigt pigga och jag har en bra känsla, men jag vet också att det gäller att inte bränna något extra krut här utan spara det till senare in i loppet.

Jag närmar mig den första bron och här blir det lite jobbigt för första gången. Backen innan bron brukar nästan vara jobbigare än själva bron, men i år är det ungefär lika jobbigt under hela stigningen då man nu möttes av en ganska tuff motvind på bron. Vinden håller såklart i sig även när det går nedför, men nerför är ändå nerför. Jag älskar nerför! Hittar snabbt tillbaka till lätta ben och bra rytm och kort efter kommer första stationen med energi.

Dags för Hisingen och plan mark. Jag håller mitt tempo till en början och passerar milen med en snittid på 5.10. Det känns alldeles lagom och väl avvägt. Hisingen är både kul och tråkigt på samma gång. Mängder med människor som hejar, musik som spelas och spex och grejer, men i mitt huvud ser allt likadant ut i många kilometer och jag undrar när bro nummer två egentligen ska komma. Brukar Hisingen vara såhär lång? Jag tror att det är en liten bit innan bron som jag känner att benen börjar bli lite tunga och jag tappar tempot en aning. Bron gör ju såklart inte saken bättre, men jag biter i och försöker njuta av att vinden kyler ner mig en aning. Tycker att jag plockar en hel del ryggar både uppför och nerför, men blir säkert lika mycket omsprungen.

När loppet slingrar sig vidare in på Avenyn samlar jag lite extra mental kraft. Det är nu jag börjar bli trött och jag vet att det inte kommer bli bättre med en Aveny som hånar en med en ständig lutning uppför. I år är det faktiskt mindre trångt här. Eller är det jag som håller sämre tempo. Men även om det är lite mer luft mellan löparna springer jag lite osmart. Sicksackar och har dåligt tålamod när jag kommer upp i en rygg som inte håller rak kurs och är svår att ta sig förbi. Jag känner att detta tar väldigt mycket energi och benen börjar nu bli märkbart tunga. Jag ser på klockan att jag tappat otroligt mycket och snittet ligger nu runt 5.18. Jag har känt att den där extra växeln inte finns där idag. Där finns liksom inga extra krafter som jag kan plocka fram såhär när det börjar närma sig mål, så jag försöker bara gilla läget och hålla mig springandes. Det hade varit så himla skönt att gå, men kroppen mår bra, flåset är det inga problem med, och trötta lår känns liksom inte som en giltig anledning till att gå.

Den sista biten mot målet är alltid lika jävlig. Jag ser att det inte är några backar, men ändå känns det som att det bara lutar uppför. Gångbron är förfärligt jobbig men jag biter ihop och tar mig upp löpandes på något vis. Och när jag närmar mig målet så vill jag så himla gärna trycka på och få ut det där extra. Göra den där spurten som jag vanligtvis brukar kunna bränna av, men låren är totalt slutkörda så jag får snällt lunka vidare i samma takt även den sista biten. Väl i mål är känslan så otrolig skön. Ännu en halvmara avklarad. Lika kul som vanligt. Det är inte den där hysteriska euforin som jag fick uppleva under förra året då jag sprang in på precis under 2 timmar, trots att jag kapat den tiden med sju minuter! Men jag är otroligt nöjd. Nöjd med mitt lopp, nöjd med mina tankar och upplevelser och nöjd med min sluttid.



Klockan stannar på 1.52.40. Jag vet att det finns kapacitet för en snabbare tid, men jag känner också att Varvet inte är rätt lopp för det, för mig. Det var tufft i år, även om jag inte kände mig påverkad av värmen så tog den nog lite på krafterna. Men hallå. Sju minuter är ju ändå en jäkla kapning! Jag är jättenöjd!

Tankelista inför Varvet

Nu börjar det närma sig på riktigt och de sista passen är gjorda. Givetvis med den där tveksamma känslan – är formen där eller inte? Hur som helst så beger vi oss mot Göteborg redan imorgon eftermiddag. Mässan, nummerlappsuthämtning och pizza står på schemat.

Såhär vandrar tankarna just nu:

  • Jag är verkligen den sista att klaga på sommarvärmen som precis kommit. Jag älskar den villkorslöst. Men det oroar mig lite att det ser ut att bli varmt på lördag. Jag kan räkna mina träningspass  som sprungits utan underställströja och pannband på ena handen..
  • Igår sprang jag ett lätt fartpass med ett gäng 1x1minutare. Idag hade jag inte tänkt springa alls, men eftersom det är sommarvärme och jag hade massor av ledig tid stack jag ut i skogen ändå. Tänkte att det ändå vore bra att försöka acklimatisera sig vid värmen. Det är SÅ annorlunda att springa i värme och kroppen känns så ovan. Det är inte helt omöjligt att det tar några extra minuter att transportera sig runt Varvet på lördag..
  • För att fortsätta på värme-temat; Är det töntigt att springa i ett par vanliga solbrillor? heehee. Tänker mig att det ändå skuggar huvudet lite. Jag äger ingen keps men annars vore det kanske det bästa? (och fulaste)(obs. på mig)
  • Min kropp har droppat det där sista kilot som gör att jag inbillar mig att det blir lättare att springa utan. (förresten, vi snackar inget hetsande och bantande osv nu. Det handlar om knappt 2,5kg sen jag kom hem från Thailand som kroppen fått sköta lite av sig själv) Jag har visserligen ätit väldigt bra och kanske lite snålt de sista veckorna, så nu gäller det att tanka in med massor av bra energi så att benen orkar pinna på som tusan. Vill vara racerbil!
  • Eftersom Johanna åker med och bor med oss i helgen har jag en alldeles privat flätare till hands. Jonatan är ju helt obrukbar när det kommer till sånt, så gissa hur lyxigt detta känns. Kommer säkerligen få de bästa fightingflätorna någonsin!

Varvetminnen!

På lördag springer jag mitt tredje GöteborgsVarv, och det är för femte året i rad som jag hänger på Slottskogsvallen och är en liten, liten del av hela GöteborgsVarvet. Det är verkligen något speciellt med detta loppet. Jag har ingen pricksäker förklaring på varför det är speciellt, men det bara är så. Det hänger något extra i luften hela den här veckan. Kanske är det gemenskapen, att så många andra som man känner också ska dit?


Mina tidiga minnen av just GöteborgsVarvet och fram till idag ser ut ungefär såhär:

2010: Jag ser loppet live på TV av en slump. Har ingen aning om hur långt man springer, men gissar nog att det är jättelångt. Själv har jag precis kommit hem från sex månaders säsongsliv på en skidort. Kroppen är otroligt tung efter ett halvår med fest och skräpmat och jag blir andfådd av att gå i trappor. Jag har börjat jogga i skogen för att få upp flåset och få tillbaka min egentliga kroppsform.

2011: Jag springer en hel del själv vid denna tidpunkt, alltid ensam, alltid i skogen. Fastän jag springer regelbundet och börjar tycka att det är ganska kul så pratar jag aldrig om min löpning, eller löpning över huvud taget. Man gör inte det 2011. Jag får höra att min kompis ska springa GöteborgsVarvet och tänker att jaha, kan vem som helst göra det? Jag tror nog att min första tanke på att själv kanske springa lopp föds där och då. Men löpningen känns fortfarande som min egna hemlighet och är inget som jag vill dra fram i ljuset för allmänheten.

2012: detta år har jag nog ingen tanke alls på något GöteborgsVarv. Jag pluggar i Halmstad och har precis bestämt mig för att utbilda mig till PT. Jag gymmar järnet och springer för att hålla mig smal..

2013: I februari träffar jag Jonatan och vi börjar ganska snabbt in i relationen skapa ett gemensamt intresse för löpning. Han som tidigare bara spelat fotboll vill springa både Springtime och Varvet. Jag hänger med som väldigt nykär supporter, såklart! Själv vågar jag springa mitt första lopp, 10km på Änglamilen någon vecka senare och i mitt huvud är allt som är längre än 10km alldeles för långt för en sån som mig.

2014: Jonatan springer sitt andra Varv och jag är med som supporter igen. Jag har tidigare intalat mig att allt över milen är för alla andra men inte mig, men under tiden som Jonatan springer loppet beslutar jag mig om att själv springa året därpå. Jag får liksom feeling i den där atmosfären. Vill vara en del av den på riktigt, och inte bara stå sidan om. Här hittade jag ett kort blogginlägg från den dagen.  När jag i inlägget skriver att jag vill springa under 2 timmar har jag antagligen ingen aning om att det är en snittid på 5.40 per kilometer, utan drar nog bara till med något som låter bra. Haha!

2015: Jag står på startlinjen till mitt första GöteborgsVarv och halvmaraton, med en ganska skör kropp. Jag har nästan precis börjat min rehab-resa med höften och förstår nog inte riktigt hur svag den är och hur tuff en halvmara kan vara mot sköra kroppsdelar och muskler. Kanske är det tur att man inte förstår ändå? Mitt första Varv blir ingen trevlig resa alls och efteråt spyr jag fyra gånger av smärta och utmattning. Såhär i efterhand kan jag önska att jag hade struntat i tiden helt och hållet och lyssnat på kroppen mer. En halvmara är inte milen x 2, farten dödar och man måste springa och tänka annorlunda, men visst är det fantastiskt att lära sig av sina misstag? Här är race reporten från loppet!

2016: Ännu ett år har gått och jag har lärt mig otroligt mycket mer om löpning och sköra höfter. Jag har kört rehab ett helt år och är väldigt mycket starkare och klokare på mina svaga länkar, men står på ändå på startlinjen med en stor respekt för distansen. Jag har ödmjuka tankar och vill för allt i världen slippa att spy efter målgång. Jag vågar inte sikta på någon särskild tid, och vill bara ta mig igenom loppet med positiva känslor. Loppet blir mitt roligaste lopp någonsin och jag blir så otroligt chockad när jag springer in på precis under 2 timmar. Jag kan fortfarande få lite rysningar när jag läser min egen race report. Är det knäppt?

På lördag hoppas jag på ett fantastiskt lopp. Gärna ett lopp med pers och jävligt pigga ben, men jag kan nog nöja mig med en eventuellt sämre tid också. För Göteborgsvarvet är så mycket mer än bara resultatet. Det är allt inför, runt om, och efter. Vår tradition med att åka upp dagen innan är minst lika viktig. Uppsnacket mellan mig och Jonatan i bilen, pizzan från Sannegården kvällen innan, och att hämta ut sin nummerlapp. Och i år så får jag även ha med mig min kompis Johanna som springer sitt första GöteborgsVarv och halvmara. Gissa hur kul och spännande det ska bli att få vara en del av det?!

Åh, nu längtar vi va! ❤

Göteborgsvarvet 2016 – Race report

Jag har försökt att skriva detta inlägg i huvet ända sedan igår efter målgång, men jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska göra för att få ner alla tankar och känslor i ett enda inlägg. Det blir kanske lite rörigt, men jag har fortfarande inte hunnit samla mig, och lär nog inte kunna smälta gårdagen än på några dagar.

Men såhär, ungefär;

Inför start känner jag mig lagom av allt. Har druckit lagom, varit på på toa, ätit lagom, och värmt upp lagom. Jag har inga förväntningar alls, det får ta den tid det tar, jag ska bara hitta mitt flow och få en trevlig upplevelse. Farhågorna är att det kommer gå obeskrivligt tungt, att magen ska klappa ihop, att jag ska behöva gå långa sträckor, och att tröttheten ska dyka upp för tidigt.

img_4853 Såhär taggad innan start!

Starten går och i början är det trångt. I Säldamsbacken springer jag i vänsterfilen och ligger på omkörning hela vägen upp. Inte planerat, men min kropp vill gå på i det tempot. Genom Majorna hittar jag flowet och det känns knappt som att jag springer ens. Andningen är sådär perfekt igen, helt i synk med kroppen. Stegen är lätta och jag passar på att njuta av allt längs med banan. Musiken, människorna, high-five;andet. Jag tänker att jag måste passa på nu, för snart blir det säkert tungt. I alla fall tyngre. Jag känner efter ordentligt; ligger jag på för hårt? Pressar jag tempot? Men nej, kroppen vill springa om och springa på. Emellanåt tror jag att det är fel på min klocka som, enligt mig, visar orimliga kilometertider. Långt ifrån det 6.10-tempo som jag hade tänkt mig innan. Såhär lätt ska det ju inte gå?

Jag är bara här och nu. Håller det så håller det.
Jag stannar på varje vätskestation och dricker, både vatten och sportdryck. Magen säger ingenting. Allt i kroppen är lugnt. För varje kilometertid som visas blir jag förvånad. Det känns inte som att det går så fort som klockan visar. Men samtidigt känns det som att alla medlöpare springer i ultrarapid. Jag måste om.

När Götaälvbron närmar sig tänker jag att nu, nu måste krafterna börja ta slut snart. Det här är ju för fan helt orimligt. Men nä, benen bara pinnar på, i samma tempo som innan. Jag får en riktigt bra rygg att springa efter, och efter en liten stund lutar det neråt.

Nu börjar jag snegla på klockan och kollar mitt snitt som ligger runt 5.40. Det är exakt det snittet som är två timmar på 21km. Jag vågar inte hoppas på någonting, loppet är långt ifrån över och snart kommer helvetesAvenyn som lutar. Kroppen kan braka ihop när som helst, men samtidigt, min dröm om att springa under två timmar lever vid 15km. Vem fan är då jag att mesa och inte våga? Jag har hållit stadigt i tyglarna hela vägen hit, och dessutom haft en riktigt trevlig upplevelse. De sista sex kilometerna kommer vara jobbiga oavsett tempo. Så jag väljer att köra. Kroppen svarar direkt. Tiderna blir lite ojämna pga trängseln, men jag kutar på. Avenyn lutar inte alls lika mycket som förra året, men trottoarerna är jobbiga att springa upp och ner på. När det är 2,5km kvar till mål ser jag att det borde gå vägen. Om klockan stämmer kommer det att gå. Men än är loppet inte slut. Gångbron är hemsk, och även sista backen över krönet. Men dom där oanade krafterna man får av synen av målraka kommer och jag springer på allt vad det går in i mål. Min egen klocka stannar på 1.59.33 och jag vill både böla och tokskratta samtidigt. Kan inte ta in vad jag precis varit med om?! Samtidigt vågar jag inte ta ut hela glädjen, för det KAN vara så att den officiella tiden är över två timmar. Och det är SKITBRA oavsett, men det är ändå en magisk gräns, och man vill inte missa den med några ynka sekunder.

Jag möter upp Jonatan som har ett skitstort, och rätt förvånande leende. I flera veckor har jag berättat för honom hur omöjligt och orimligt det är att jag ska ha som måltid att springa under två timmar. Och jag har vägrat att ens snacka om sluttider, för jag vill verkligen inte sätta upp några sådana i mitt huvud.
Jag är skyhög på endorfiner. Kan inte sluta prata, samtidigt som det känns som att jag inte kan sätta ord på något. Jag kan inte ta in att jag precis sprungit två jävla mil i 5.39-tempo???!!! Det är helt sinnesjukt!! Min kropp är inte tränad för att springa så pass fort så långt. Jag har inte ens varit i närheten av detta en enda gång. Det är helt orimligt! Det är som att jag lånat någon annans kropp som sprungit det hela åt mig.

 I mål. Ganska ”knarkig” blick va? Nästan så man blir orolig ju 😉

Och på tal om kroppen, höll den då? Jag ljuger ju om jag säger att jag inte har ont någonstans. Men alltså, att megapersa på en halvmara ska kännas. Det vore konstigt annars. Min högra rumpmuskel fick jobba hårt igår, och den känns lite stel idag. Men den är inte sönder på något vis. Vaderna känns också rätt ömma, precis som resten av kroppen. Men i jämförelse med förra året så mår jag som en prinsessa. Det värsta är egentligen brännsåren som jag fått av sportBHn. Både på ryggen och vid bröstet. Att duscha efter var ren tortyr och jag skrek så mycket att folk på hotellet måste trott att jag blev misshandlad. Det blir vaselin nästa gång!

Och mående efter då, blev det spybonanza? Nä, spyorna uteblev, som önskat. Men det var nog inte långt ifrån när jag stod i duschen. Direkt efteråt var jag så hög av runners high att jag inte kände någonting. Men att sätta mig på en fullproppad varm buss med massor av folk gjorde mig illamående. När vi kom upp till rummet drog frossan igång och jag mådde ungefär som vid den värsta av influensor. Jag blev likblek i huvet och läpparna blev blå. Allt i kroppen skakade och det kändes nästan som jag hyperventilerade. Jag bäddade ner mig med resorb och en twix-pinne som tog en halvtimme att få ner. Sen var jag redo för mat med vänner – mådde hur bra som helst och fortsatte att prata om dagens upplevelser i hundranittio.

Så, Göteborgsvarvet 2016 – 1.59.27 blev tiden, och det är den hittills mest magiska löpupplevelsen jag någonsin haft. Jag har fortfarande inte kunnat ta in det helt. För resten av världen spelar mitt resultat absolut ingen roll, men för mig är detta som att vinna VM-guld och lite till. Hur ska jag någonsin kunna toppa det här? 😀


– Ännu en gapig bild. Skyhög!

Och här kommer kilometertiderna för er som är nyfikna på sånt:

Inför avresa!

Nämen, kolla här då! Fingrarna har fått en mintgrön variant. Ändå rätt peppig väl?


Just nu väntar jag in Jonatan som ska komma hem från jobbet. Då ska vi käka rödbetor med chevreost, mandelpotatis och halloumi. Jaja, kanske mysko kombo, men – mat! Gällande potatis så är jag ungefär som Håkan i Sunes sommar..

Efter vi käkat så är det bara till att packa ner det sista och sen styr vi bilen mot Göteborg. Ikväll går vi omkring på mässan, hämtar nummerlapp, käkar traditionsenlig pizza och bara laddar. Vid sånna här tillfällen är jag extra glad att ha en kille att dela löparintresset med – det är så jäkla skönt att få babbla HUR mycket som helst om löpningen. Och då ska vi inte tala om hur mycket vi kan tjata hål i huvet på varandra EFTER loppet. Haha, älskart ❤

Lycka till alla ni som springer imorgon! Fan vad kul (och kämpigt) vi ska ha det!

Varvet-peppen!!

Två dagar till start! Men hur är det med peppen egentligen?

Jo, jag börjar peppa NU! Har liksom inte velat börja för tidigt för då blir det alltid sånt himla antiklimax. Efter förra helgens lopp var jag hög. Den där endorfinvågen kan man liksom rida runt en sväng på. Men sen kommer alltid baksmällan. Jag blir trött, orkar inte tänka på löpning, vill dra trippla power naps i soffan och tänker att jag nog glömt hur man springer tills på lördag.

Så, måndag, tisdag och onsdag har jag fokuserat på annat. Och ärligt talat så har jag haft lite ont i kroppen också. Inget allvarligt, men de svaga länkarna har gnällt lite och i något svagt läge har jag tänkt att jag säkert kommer gå sönder på lördag. Tar alltså ingenting för givet, men efter morgonens häng hos fysion så är jag rätt återställd och peppad med kroppstro.

Så nu är det alltså fritt fram att släppa fram pirret och smutta på känslan att det som vi väntat på hela vintern snart händer!

Saker man gör inför ett Göteborgsvarv:
* Kollar lördagens väderprognos minst tre gånger om dagen!
* Köper rödbetsjuice för 70 spänn (även om man är tveksam på den faktiska effekten)
* Inbillar sig att formen är urkass och att man glömt hur man gör när man springer långt.
* Funderar på om man ska tejpa alla tårna med leukoplast eller bara den långa jävlen bredvid stortån.
* Önskar att det finns någon riktigt tjusig tischa på mässan som man kan ha på loppet.
* Rastar benen med lite löpning vid rapsfältet och inbillar sig att dom är dödstunga!
* Målar naglarna i en bra färg. Inte för att det gör ett skit för själva löpningen, men det känns bra.

 

Hur är det med din Varvetpepp och vad gör du inför ett Göteborgsvarv?!