Kommande lopp

Man vet att det börjar bli vår på riktigt när man tvingas ta ut sin racer på en premiärtur. Tvingas ja, för det lokala duathlonloppet går redan i slutet av april, och då gäller det att ha väckt liv i de klena cykelbenen. Om det inte vore för det, så hade nog cykeln inte kommit ut förrän i början av maj..

Så, loppen ja. Såhär ser planen ut;

Duathlon 23/4 (spring/cykla/spring – 5km/25km/2,5km)
Springtime i Helsingborg 14/5 – jag springer 5 km
GöteborgsVarvet 21/5 – 21km

Cykla och springa. Springa kort och snabbt. Springa långt och länge.
Go blandning tycker jag!

Jag ligger i fas med träningen. Jag har redan hunnit vara ute med cykeln tre gånger. Långpassen funkar som dom ska, och ibland känner jag mig snabb under intervallpassen. Men.. just nu känns kroppen trög och mör och inte helt i form, trots allt. Jag längtar efter lätta ben och så längtar jag efter att lära mig växla bättre på cykeln..

Jag biter ihop och kämpar på. Det ger sig nog.
Och tänk! snart är loppen här – jag har ju längtat och suktat hela vintern.

IMG_8285

Annonser

Alla dessa lopp..

Jahopp, jag anmälde mig precis till Göteborgsvarvet 2016 och LidingöLoppet som går i höst. Det räckte tydligen inte att springa med smärta och spy efteråt för att avskräcka mig. Men däremot gjorde det så att jag ”bara” valde att springa 15km på LidingöLoppet ändå. Jag är realist, och jag vill ha kul. Tre mil blir för långt för att vara just kul, särskilt eftersom sommaren kommer bestå av mycket träning, en hel del lopp, samt den där Fjällmaran som jag frukar för. Tre mil känns inte ens kul när jag tänker på det, då kommer det inte vara kul när jag ska göra det heller. Halva sträckan känns otroligt lockande däremot, kanske allra mest för att det var så himla kul förra året, och så har jag ju en tid att försöka slå. Så jag springer först och hejar sen på Jonatan som avslutar sin klassiker med de tre milen!

Men på tal om lopp. Herregud vad det finns mycket att välja på!!
Jag får verkligen planera noga och kolla upp datum inför hela sommaren och hösten nu. För visst, det är skitkul att springa lopp, men jag värnar ändå mycket om den där glädjen och lyckokänslan. Allt som överdoseras kan bli tråkigt och få lågan att slockna. Jag vill hinna träna mellan loppen och jag vill ha helger som inte handlar om lopp utan om grillkvällar med kött, rödvin och härliga vänner, och med sovmorgon dagen efter. Så, jag försöker välja mina lopp med hjärtat och bara springa dom som jag känner lite extra för. Alltså inte bara springa för sakens skull, för det kan jag ju göra hemma.

Livet som motionär ni vet. Man kan göra hur tusan man vill! 😀

IMG_5417

Han som kan kuta i två mil

Jamen hur gick det för Jonatan då? Han som bara syns lite i periferin här ibland, men som är högst närvarande i mitt liv hela tiden. Det är ju på grund av honom som jag fått se GöteborgsVarvet från sidan två år i rad, och som i sin tur gjort så att jag själv ville testa.

Han ja! Han klagade tidigare i veckan över dålig form. Så pass mycket att han till och med sa orden ”jag är inte helt säker på om jag ska springa ens..” Och jag har varit orolig för hans vrist som han skadade på en fotbollsträning tidigare i våras och som numera svullnar upp titt som tätt. Med tanke på hans egen känsla så förväntade jag mig inte att han skulle kuta som en galning och persa med 6 minuter. Men han gjorde det, kutade som en jäkla galning, och kom in på 1:34.14 (!!!)

Hur pigg som helst när han tog emot mig vid målet sen också. Och inte särskilt mycket gnällande om stela ben och smärta dagen efter. Hur går det ens till?
Fast, även om jag sprang väldigt mycket långsammare än honom (och alla andra galningar som kan springa så fort!) så plågades ju jag i 40 minuter mer. När jag sprungit i en timme och 34 minuter hade jag ju knappt kommit till 16 km. Hade jag fått sluta där hade jag nog inte spytt eller vankat fram som en misshandlad pingvin såhär dagarna efter. Eller, vi säger så i alla fall.. 😉

Jag är grymt stolt och glad för hans skull. Och det är så jäkla kul att göra sånt här tillsammans! Att få prata av sig om exakt alla detaljer, tankar och känslor om loppet och att dela allt med den man älskar mest är så himla härligt. Ja, det är nog det bästa relationstipset ni kan få av mig; gör saker ihop, dela upplevelser och ha kul! 

  

Göteborgsvarvet 2015

Om jag skrivit detta inlägg i lördagskväll eller igår morse så hade det nog blivit ett helt annorlunda inlägg än vad det kommer bli nu. Det är så mycket känslor och tankar som snurrar direkt efter loppet, och det tar lite tid för allt att sjunka in. Hade jag skrivit tidigare hade det nog blivit mer svordomar och sämre språk också, för att jag inte riktigt kan hitta orden när allt mest bara känns och snurrar. Nu hoppas jag att orden kommit till mig!
Inlägget blir långt, men så är det med rapporter från lopp 😉


Lördag morgon vaknar jag och Jonatan upp på hotellrummet, pigga och peppade. Vi käkar hotellfrukost, foamrollar och mjukar upp kroppen på rummet. Jag flätar håret bakåt i två halvsnygga flätor, fightingflätor (haha!), och klär på mig långsamt. Kroppen känns grym. Hela veckans uppladdning har gått prickfritt och jag är hur lugn som helst. Tänker att nervositet förstör mer än vad det gör nytta, jag är bara redo och peppad.

Vi åker ut ganska tidigt till starten eftersom Jonatan startar bland de första startgrupperna. Vi sitter på gräset och suger in stämningen. Det blir snabbt mycket folk, och inom en timme är det lika mycket folk som alltid. Jonatan värmer upp och kommer iväg, och jag väntar på min egen tur. Lämnar in väskan, står i lång toakö och hinner värma upp lagom länge innan jag står i startledet. Jag har både ätit och druckit lagom. Magen är lugn.

 
– Såhär laddar man upp inför lopp 😉 

När startlinjen har passerats känns allt bra. Benen är pigga, andningen fin och allt flyter på. Jag håller mig ganska mycket till vänster och springer om en del. Första milen går helt enligt plan och jag har ett snitt på 5:40. Jag har inte mesat i början, men inte gått ut för hårt heller. Det känns väl avvägt och den där drömtiden på två timmar känns rimlig.
Sen får jag ont i magen och kort därefter får jag kramp runt revben, skulderblad och lungor. Jättekonstig känsla. Det är ju inte riktig kramp, men det känns krampaktigt. Vid 12-13 km har jag fått slå av på takten, tagit det lugnt i vätskekontrollen och fått i mig ordentligt med vatten. Känner att tiden rinner iväg lite, men hoppet finns ändå kvar, för även om hela överkroppen känns förjävlig så är benen fortfarande pigga. Vid Frihamnen börjar benen ge sig dom också, och jag försöker tänka bort klockan och bara ta mig framåt. Höften börjar göra ont, och när den känslan väl kommit så eskalerar det för varje meter. Höftkulan, alla muskler där runtom, höftbenet vid magen, låret. Det känns som att jag får släpa högersidan efter mig. Vänsterbenet jobbar hårt. Försöker hitta sätt att springa på som inte gör ont. Skiter i allt vad löpteknik heter och tar ministeg. Tvingas gå en bit uppför på Göta-Älvbron, men det gör nästan mer ont att gå än att jogga, plus att det tar längre tid att gå. Egentligen gör det ont överallt, hur jag än gör, men där och då försöker jag peppra på med alla positiva tankar som kan komma upp.
När avenyn kommer, som jag fått höra är SKITLÅNG och går svagt uppför, är det helt överjävligt allting. Tillåter mig att hata allting för en stund, hatar alla som knuffas och som rör sig som zoombies och hatar alla som kutar förbi i 4.30-tempo (ja det kommer några sådana emellanåt. Dom måste ha hamnat i fel startgrupp) En kille framför mig gör ett sånt där tjollahoppsasteg över en ballong som kommit in på banan. Hatar honom också för att han orkar göra så. Hade någon lagt en pinne framför mig hade jag inte orkat lyfta mina fötter en enda centimeter extra för att ta ett steg över den.

Efter avenyn (17 km) börjar ett nytt hopp infinna sig. Nu ÄR det inte långt kvar. Den tanken tänker jag som ett mantra. Börjar försöka räkna på en sluttid. Om jag håller 6minuters tempo, det blir 6×4, så blir sluttiden…eh. Vad fan är 6×4? Tar en hel kilometer innan jag kommit fram till att det är 24, men då kommer ju nästa dilemma att plussa ihop tiden på klockan med 24 minuter. Och nu är det ju 3 kilometer istället för 4. Och jag har inte ens lyckats hålla 6 minuter, så allt blir ännu krångligare. Släpper det och tänker bara ”en fot framför den andra” och att hålla rak kurs och inte vingla så mycket. Höften gör så sjukt ont samtidigt som smärtan är så diffus. Det gör ju ont överallt, men höftsmärtan är ändå det mest konkreta. Påväg in mot löparbanan och målet står Jonatan och skriker på mig. Blir sjukt glad och orkar stappla mig in i mål. Klockan stannar på 2:11 och det känns inte euforiskt någonstans alls. Känns mest bara overkligt att det här evighetslånga lopp äntligen är slut. Där ute trodde jag på riktigt att det aldrig skulle vara över.

 – Såhär såg det ut precis innan mål. Ser inte så hemskt ut som det kändes.. 

Väl i mål vinglar alla framåt. Mina ben stelnar till direkt och det känns som att jag knappt kan gå. Varfan är min banan, kexchoklad och medalj? Kurvan efter målet är cirka en mil, och jag får världens äckligaste banan som är helt grön och inte går att skala ens. Kexchokladet torkar ut i munnen och går inte att svälja ner. Hittar inget vatten, men hittar Jonatan. Vill gråta men skrattar mest. Glömmer att fråga hur det gått för honom. Pratar i konstigt osammanhängande meningar och vill bara lägga mig ner. Och så kommer den, den där känslan som kom efter sommarens triathlon. Jag får frossa och hör dåligt. Känns väl mest som ett hederligt blodsockerfall. Måste sätta mig ner, men samtidigt vill jag bara ta bussen till hotellet NU. Det är kanske 500m till busshållplatsen, men det känns som att jag aldrig kommer kunna ta mig dit. Dricker vatten, håller Jonatan i armen och tar några djupa andetag. Vi går sakta mot bussen, men halvvägs dit får jag gå in i en skogsdunge och spy vatten. Efter det får jag nya krafter; nu jäklar kan vi åka buss!

 
– Blodsockerfall i gräset.

Bussen går sakta och är överfull med löpare som sprungit. Vi fick sittplats och det tackar jag någon omtänksam gud för. Halvvägs på bussturen börjar jag må kasst igen. Tänker fanfanfan, vill inte ville inte vill inte. Hur kul är det att spy på en fullpackad buss? Så himla pinsamt. Tar närmsta påse och spyr vatten igen. Tre gånger. Jag har aldrig spytt så tyst i hela mitt liv och jag tror ingen märker något. Jonatan sa i efterhand att han först trodde att han skulle få sitta och skämmas över mig, men blev typ stolt för att jag kunde göra det så diskret, HAHA!
Några minuter senare stannar bussen och en tjej kastar sig ut och spyr över gatan. Ytterligare några minuter senare blir en tjej intill oss helt likblek i ansiktet och får en påse hon också. Jag lider med dom båda, men är skitglad att inte vara den enda! Spy-bonanza på bussen kommer bli ett fint minne ändå. heeehee!

Väl tillbaka på hotellet kravlar jag mig in i duschen, ojande och ajande, och sen ligger jag under täcket med en härlig frossa. Magen är ju totalt tom, men jag lyckas få i mig en drickyoggi sen. Efter en halvtimme mår jag bra igen. Vi drar ut och käkar med våra kompisar som bor i stan och livet är härligt igen!


Igår gjorde jag inte många knop. Låg mest i soffan eller vankade omkring med stor smärta i benen. Idag är det samma sak. Ont överallt, men det hör liksom till, och det kommer gå över. I lördags var jag lite orolig att det här skulle sätta sig i skallen. Att jag aldrig mer skulle vilja springa. Att loppet skulle varit psykisk misshandel på mig själv, men nä, det är faktiskt ingen fara. Redan igår kväll började träningssuget komma tillbaka. Planer på hur jag ska komma runt det här och förbättra mig ploppade upp. Om kroppen inte haft så ont hade jag stuckit ut och sprungit, och det är ett riktigt gott tecken på att jag bara blir starkare av dessa upplevelser. Efter triathlontävlingen i somras satte det sig lite på huvudet. Jag var rädd för att bli trött ganska lång tid efteråt. Men nu känns det annorlunda. Det var ingen chock att spy av ansträngningen denna gång. Nu vet jag att det är så min kropp reagerar när jag tar ut mig totalt. Den där gränsen ska bara flyttas fram lite mer, successivt. Att springa i två timmar ska min kropp få vänja sig vid sakta men säkert. Just nu var det lite tufft bara.

Så ja, sluttiden på hela loppet är ju ganska sekundär egentligen. Jag hade hoppats på några minuter bättre, men det gick verkligen inte fortare när jag hade så ont. Det gör inget. Loppet var fantastiskt, men jag hade svårt att ta in allt runt banan när det gick så tungt. Fokus låg på att ta mig framåt, men publiken hjälpte till i periferin.

Tack Göteborg och Varvet. Jag tror nog att vi ses igen!

Dagen efter

Hej vänner!

Vi åkte hem ganska tidigt från Göteborg idag, så jag spenderar en lång dag i soffan nu. Jag somnade i bilen på vägen hem, och jag har nu sovit i drygt en timme här hemma i soffan. Trött tjej alltså. Eller ja, helt slut är väl mer rätt ord. Och kroppen, ja den gör så himla ont. Mest benen, och den där höften som ni kommer få höra mer om sen, men även hela nacken,skuldrorna, fötter och vrister. Jag rör mig som en misshandlad.

Mer detaljer om loppet kommer när jag har orken att sitta rakt upp, så jag drar det bara lite kortfattat nu.
Jag hade hoppats på en bättre sluttid, men att hoppas är ju lätt att göra inför en grej man aldrig tidigare gjort. Första halvan gick helt enligt plan (och var fantastisk!), men sen fick jag ont i magen och kramp på olika ställe runt bröstkorgen/skuldrorna och strax efter det började höften kännas av. Det blev bara värre och värre och det kändes som någon stack en kniv i sidan vid varje steg. Sista biten efter avenyn kändes det som att jag haltandes släpade högerbenet efter mig, och jag har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv. Så, tiden sprang iväg hur mycket som helst, men jag kan liksom ändå inte låta bli att vara glad över att jag sprang en jäkla halvmara och att jag tog mig i mål trots läget.
Jag kom i mål på 2:11:22, och det tänker jag putsa till om jag springer nästa år. Just nu känns det mest som att jag aldrig mer ska ta ett löpsteg, hehe. Men vafan, jag har sprungit 17 km EN gång, jag kan inte kräva mer av kroppen, och särskilt inte när höften är som den är. Jag ÄR nöjd, men det blir lite avslagen känsla när man springer en mil med smärta. Euforin infinner sig inte riktigt.

Tack för all pepp och ”Fan-vad-du-är-grym-kommentarer” på instagram i helgen. Ni är så fina!!
Vi hörs mer senare, då blir det the real race report och hur det var att spy tre gånger i en påse på en fullpackad buss. HEHE!!

Ännu mera Varv-snack

Precis som Anna skriver så haglar det tips inför Varvet nu. Gör si, gör så, men inte så, och glöm inte..!
De flesta som jag läst är ju rätt självklara grejer men det bästa jag läst hittills är Markus Torgebys tips. Inte så jäkla krångligt. Ha det gött liksom.

Jag är nöjd med min uppladdningsvecka hittills. Det känns bra. Igår vaknade jag och kände mig smal som attan (hehe!) och ställde mig på vågen, och jag har tydligen tappat några kilo. Hur fasen det nu gick till ens? Jag har käkat bea och rejäla portioner mat men dragit ner på sockret. Och mest bara sprungit. Och inte tränat styrka sen det kändes som vinter. Om nu dom försvunna kilona gör nytta eller inte på varvet har jag dock ingen aning om, men det borde väl gå fortare? (Tänker på hur icke-tjocka kenyanerna är liksom!)

Om vi fortsätter på Annas spår förresten, så känner jag igen mig mycket i hennes roliga förvirring. Jag hade kunnat vara i precis samma sits. Som tur är, för min del, så har jag Jonatan med mig. ( Men jag också lite bekymmer med hur, när och vad jag ska äta innan loppet). Jonatan sticker iväg med startgrupp nummer fyra, och själv får jag vänta till grupp 13. Jag tror jag gör som föregående år, när jag chillade på gräset. Bara med den lilla skillnaden att jag i år springer efter chillandet.

Ikväll blir det GöteborgsVarvet-tema på löpargruppen också! Där är 4 av 7 st som ska springa. Gemensam uppladdning och taktiksnack. Härligt värre!

IMG_8622– Jonatan i startfållan 2013

Tankar inför Varvet

Igår kom mitt startbevis på posten – Göteborgsvarvet 21km

Det har varit en lång väg fram till själva beslutet att över huvud taget starta. Första gången jag hörde om loppet var när min kompis Johanna fick en startplats, 2011 tror jag det var. Vid den tiden sprang jag själv hemma i skogen och bara tanken på att vara med i ett lopp var ju skrämmande. Jag sprang i hemlighet. Skitsnabbt dessutom, har jag insett nu i efterhand! (om det nu spelar någon roll?) Då kändes lopp som något andra kunde roa sig med, men inte jag. Jag höll mig till skogen där absolut ingen såg mig, och med rädslan för att vara sämre än någon annan. Typ.

När jag sen började springa lopp själv (mitt första lopp var 2013) så snickrade jag ihop en egen sanning om att jag varken kan eller vill springa längre än 10 km. Göteborgsvarvet och andra långa lopp var för andra som var duktiga och kunde springa bättre än mig. Upp till milen var min grej, längre än så fanns inte på min karta.

2013 åkte jag med Jonatan upp till Göteborg och hans första gbg-varv. Han sprang och jag var supporter, och även om jag fortfarande tyckte det var sjukt långt och verkade jättejobbigt för alla inblandade så var det ju en himla trevlig folkfest. Jag hade ännu ingen tanke på att springa själv – det var för långt för en sån som mig.
2014 var det dags att springa en andra gång för Jonatan – och jag var med som supporter igen. Det här året var det lite annorlunda tankar i min skalle. Det cirkulerade en liten viskande tanke om att jag kanske, kanske, kanske skulle kunna vara med året därpå. Hade det inte varit spännande ändå? 

Så jag anmälde mig direkt när platserna släpptes för 2015. Det tog två år av att stå vid sidan och undersöka saken. Känna efter. Titta och iaktta. Och det är så himla mycket jag att göra såhär. Ibland kan det kanske verka som att jag får infall och är spontan med att hoppa på grejer, men egentligen har jag undersökt saken från sidan först, lite i hemlighet, tänk fram och tillbaka och sedan gått efter någon slags magkänsla. Jag ger mig aldrig in i saker som jag från början tvivlar på att jag ska klara. Om det är ett bra eller dåligt drag beror ju på hur man ser det. Men när jag väl bestämt mig för något så ska det alltid göras ordentligt. Det är ofta lång väg fram till själva beslutet för mig, men när beslutet väl är taget så är det ingen återvändo, då är det bara att göra.

Så! Göteborgsvarvet 2015 – äntligen möts vi. Jag har sneglat på dig hur länge som helst. I huvudet har jag redan sprungit och tagit mig i mål också. Och jag har stått pirrig i startgruppen, tänkt mig hur lätta vissa partier kommer kännas och hur hopplöst jobbigt den sista milen kommer vara. Jag har redan gjort allting i huvudet. Nu ska det bara göras på riktigt också. Och det är ju inte bara så bara. Men det är ju just därför jag vill göra det!

Göteborgsvarvets seedningslopp 2015

Det blev en ganska odramatiskt historia idag i blåsiga Göteborg.

Jag kämpade på, med bitvis rejäl motvind, och väldigt tunga ben på slutet. Men jag kom i mål tillslut och klockan stannade på 55.22 vilket är väldans godkänt i dagens läge enligt mig. Jag känner mig fortfarande stel som attan i kroppen och sned dessutom (mjölksyra i höger ben men inte vänster, hallå?) så jag ser verkligen framemot mitt inbokade naprapatbesök på torsdag. Där är något som inte lirar helt i kroppen, men oavsett vad, så hade jag nog ändå inte kunnat prestera mer idag pga för lite träning.

Jag är nöjd med insatsen, och sådär pirrigt glad som man blir av att springa lopp. Det ger en härlig eftersmak och jag vill hem och träna mer, med en känsla av att jag faktiskt inte alls är så kass som jag ibland inbillar mig. Femtiofem minuter ”otränad”, vad finns för tider i kroppen om den får bästa möjliga förutsättningar liksom? (Och omsorg från en naprapat! haha)

Jag räknade på min tid, och om tabellerna stämmer på Göteborgsvarvets hemsida så hamnar jag i startgrupp 12, vilket är mycket bättre än om jag inte sprungit detta lopp. Främsta anledningen till varför jag vill komma så långt fram som möjligt är för att Jonatan startar i grupp 4 och ska slippa vänta en hel evighet på mig vid målet. Så, dagens insats = klart värd!


Uppladdning

Yo!

Frukost och pirr i magen, och numera foamrollad och stretchad också. Vi beger oss mot Göteborg om ca 40 minuter. Spellistan är fixad och kläderna är redo. Jag har ju vant mig att springa utan musik, men idag känner jag att det fyller sin funktion. Idag kommer jag behöva något som distraherar och ger energi. Ni som är nyfikna på listan får klicka er vidare till 10 km med bristande toppform som mest innehåller taktfast dunk och en del svordomar. Brukar funka!

Vi hörs vid eventuell överlevnad!

Göteborgsvarvet 2015

Jaha, så var anmälningen gjord och jag ska alltså kravla mig runt ett halvt marathon den 23 maj 2015.. Så långt har jag aldrig någonsin sprungit och jag vet inte vad jag ska vänta mig, mer än en riktigt inspirerande dag med tusentals häftiga löpare. Just nu känns dryga två mil helt oändligt långa, men jag har ju nästan ett helt år på mig att förändra den känslan. Och så har jag ännu en väldigt bra anledning att faktiskt se till att träna kontinuerligt och ta mig ut även när vädret är kasst (eller andra töntiga undanflykter som man kan hitta längs vägen). Heja mig, och alla ni anda som springer i maj nästa år, nu kör vi!

 

Ni som sprungit Göteborgsvarvet eller någon annan halvmara, kan ni inte berätta för mig om er upplevelse. Hur tufft var det för er? Varför gjorde ni det och hur mycket hade ni tränat inför loppet? Kanske har ni något blogginlägg som ni kan länka till. Jag vill ha era ord och upplevelser (eller bara ett litet hejaerika-rop 😉 )