Halmstad Triathlon

Halmstad Triathlon – Race report

Efter gårdagens lopp insåg jag att jag måste försöka göra detta mer ofta, tävla i triathlon alltså. För det är helt sinnessjukt roligt. Extra roligt blir det ju när man lyckas göra bra ifrån sig och det mesta går som planerat.

Vi gick upp tidigt här på lördag morgon. Min första tanke när jag vaknade var att jag skulle ner i Nissans 16gradiga vatten. Inte så sugen. Men samtidigt lite spännande. Skulle jag fixa det där läskiga? Som supporters hade jag mamma och Johanna och bättre kunde det ju inte vara. Vilken pepp i varje växling och runt de olika momenten! Jonatan startade 11.3 (halv Ironman-distans) och var ute under hela tiden som jag tävlade.


Ni får tyvärr hålla till godo med bilder med lite sämre kvalité. (Tur man inte är värsta proffsbloggare). Jag bad Johanna ge rapporter via min insta-stories och vissa bilder är tagna därifrån. Skärpan är därför lite kass, men det står ni nog ut med!


Simning: Jag drar mig in i det sista från att hoppa ner i vattnet. Väl i får kroppen en mild köldchock och jag vill bara komma iväg för att få upp värmen. Känner att pulsen är hög och andningen lite stressad. Jag placerar mig närmast kanten/bryggan bakom första led. Det känns smart. När vi väl simmar iväg är det inte riktigt så stökigt som jag föreställt mig. Jag har ju tänkt mig värsta kaoset, just in case. Simningen känns precis som den brukar. När jag crawlar går det fort och jag simmar förbi ganska många. Men andningen är lite stressad pga kylan och adrenalinet och några gånger under simsträckan stannar jag upp för att navigera och se hur många jag har okring mig. Jag ser skitdåligt i mina simglasögon så jag siktar bara in mig på den orangea bojen som är vi målet. Överlag går simningen riktigt bra (jag tror fortfarande jag har stor utvecklingspotential), det som tar lite extra tid denna gång är då jag måste stanna upp och bröstsimma för att få överblick och lugna pulsen något. Även uppgången från vattnet tar tid. Det är trångt, massor av stenar precis intill trappan som alla trillar på, och trappan är snorhal så funktionärerna ber oss att gå en och en, vilket tar extra tid. Men! Jag är skitnöjd. Jag har crawlat 400m i skitiga, kalla och läskiga Nissan. Stort!




Växling 1: Här går två saker riktigt fel. Och det är inte att jag inte får av mig våtdräkten, för den åker av på något vis. Men efter att ha simmat och blivit kall så är jag lite dum i huvet. Det går liksom inte att tänka klart. Jag får på mig cykelskor och hjälm. Tar cykeln och börjar springa iväg. Ser att min cykeldator är borta och samtidigt tänker jag ”det känns verkligen som jag glömt något”. Skor? check. Hjälm? Check. Nummerlapp? Inte check. Får vända efter 30m och springa MOT alla som kommer med sin cykel för att ta sig ut ur växlingen. Jävla klant!

Cykel: Inleder med att tänka fanfanfan, hur kan min cykeldator vara borta?! Sedan bestämmer jag mig för att inte lägga någon energi alls på det utan cykla mitt allra allra bästa. Jag har min pulsklocka på armen och den är startad i rätt tid och kommer ge mig kilometertider så att jag kan få ett hum om vilket tempo jag kör i. Jag vet att 2min/km är 30km/h, resten orkar jag inte räkna ut. Cyklingen börjar med banans största stigning. Vi klättrar upp mot Galgberget och mjölksyran fullkomligt pumpar i mina lår. Därefter följer en riktigt fin cykelsträcka utan mördarbackar. Jag hittar flyt och fokus. Kikar på klockan och fattar att jag ligger runt 2min på nästan varje kilometer. Mjölksyran försvinner och benen känns råstarka. Jag ligger nere i bågen HELA rundan (alltså håller händerna på nedre delen av styret) vilket jag bara klarat några kilometer i taget innan. Känner mig nöjd när jag närmar mig växlingsområdet och får hejarop från mamma och Johanna!


Växling 2: Här går det som planerat. Av med allt och på med löparskor. Jag försöker ta det lugnt, tänker att jag borde springa iväg långsamt men benen går som trumpinnar och det är omöjligt att springa iväg långsamt. Johanna skriker att jag ligger som 24e tjej och jag blir taggad på att försöka plocka tjejryggar!

Löpning: Det känns som att kroppen kutar iväg. Och det gör den nog också. Den känns stark. Väljer att inte titta på klockan alls förrän första kilometertiden kommer upp. Vill hitta rytm och andning för mig själv. Springer genom Halmstads centrum och får så himla många hejarop. Första km-tid visar exakt 5.00 och det känns lätt trots att pulsen är hög. Drömmen är att kunna springa med ett snitt under 5.00-tempo, men jag vill ta det som det kommer. Inte jaga. Men kroppen matar på. Jag letar tjejryggar och plockar flera stycken. Efter 3km kommer en helt sjuk backe. Det går inte att springa uppför. Min puls är redan skyhög och det finns liksom inte utrymme för ännu en pulshöjning. Jag går kvickt och ser att snittet skenar iväg uppåt. Väl uppe på toppen av backen kommer en lika lång och härlig utförslöpning och jag släpper på rejält. Fullt ös med full kontroll. Livet är härligt och sista 500m är exakt sådär jobbiga som jag vill att dem ska vara. Skyhög puls, mjölksyra, rejält flåsig, och så äntligen målgång. Det jobbiga är redan glömt!


Siffror, snitt och tider:
Simningen tar 8.45. Då är den där kluddig uppgången inräknad..hehe.
Växling 1 tar skitlång tid, 3.39 (och om det int vore för klantet med nummerlappen så hade den varit under 3min)
Cyklingen går på 43.03 och ger ett totalt snitt på 29,2km/h
Växling 2 går ganska smidigt på 1.56
Löpningen landar på 24.54 och snittet är precis under 5.00 (4.59) Min klocka sa däremot att löpningen var lite längre, men sånt vet man ju aldrig. Kilometertiderna såg ut såhär: 5.00 – 4.48 – 4.52 – 5.12 – 4.42 (+100m enligt min klocka)
Totala tiden blir 1.22.13 och placering 18 av 84 tjejer!


Jag är jättenöjd med i princip allting! Det mesta gick enligt plan och kroppen presterade över förväntan. Samtidigt känner jag att där finns mer att hämta, om man får rutin på detta och gör det mer ofta. Det är nästan den bästa känslan – att man gjorde bra, men kan ännu bättre!



Två trötta men glada. Tack för allt Johanna! ❤

Halmstad Triathlon – en halv ironman

Igår spenderades nästan hela dagen i min gamla studentstad Halmstad. Jonatan skulle köra triathlon på distansen som heter 11.3 vilket är samma sak som en halv iron man. 1900m simning, 9mil cykling och 21km löpning.

Till min stora glädje skulle även min kompis Johannas kille starta i tävlingen, så vi hade sällskap hela dagen. Vi hann med både varm choklad på Espresso House och en senare lunch på Spis & Deli när killarna cyklade och sprang. Det är lite roligare att ha någon att umgås med alla de timmarna som det faktiskt tar att genomföra en så lång tävling.

Jonatan imponerade, och överraskade nog sig själv också med att springa in på 5 timmar och 13 minuter. Han har inte gjort såhär långa distanser tidigare och visste inte riktigt vad han skulle vänta sig för tider. Men alla moment gick ungefär 15-20 minuter snabbare än vad han tänkt sig. Själv var jag rätt nöjd med att stå fullt påklädd i regnet när de andra hoppade ner i Nissans halväckliga vatten för att starta simningen..


– Glad att ha honom helskinnad och nöjd i mål ❤

Triathlon är väldigt kul att se på, och jag blir själv sugen på att tävla när jag ser andra göra det. Nästa år hade jag kanske kunnat tänka mig att starta i sprint-klassen, men först måste jag komma över min rädsla/äcklighetskänsla inför öppet vatten. Egentligen är det inte vattnet jag tycker är äckligt (eller ja, kanske lite), det värsta är att jag tänker på alla fiskar och ormar som finns där någonstans. Och att jag inte kan se något i vattnet. Och paniken när man är så många människor som simmar nära varandra.. Kanske lite mental träning och övning under kommande år, så kanske jag startar? 😉

Men på tal om en halv iron man – tänk att springa en halvmara efter nio mils cykling?! Jag blir trött bara jag tänker på det. Själv dör jag ju efter två mil på cykeln..

img_5520– Båda grabbar i mål. Nöjda och glada!