halvmara

När man tvingas välja

Det här är lite som pest eller kolera fast ändå helt tvärtom. Att behöva välja bort en kul sak. För det jag fasade för har hänt; Årets duathlon-tävling ligger på samma datum som Höganäs Halvmarathon! Och än har det ju inte blivit möjligt att klona sig och vara på två ställen samtidigt..

Jaha, och vad tusan är duathlon tänker ni då? Jo, det är en lokal tävling här i Klippan, som arrangeras på samma vis som den lokala triathlontävlingen. Alltså billig startavgift, mysig stämning, alla känner alla och o-pretto fika och priser till alla deltagare. Duathlon innebär att man springer 5km – cyklar 25km – springer 2,5km. Förra året missade jag tävlingen pga halsont, och i år vill jag ju helt klart ta revansch. Här kan ni läsa Race Report från Duathlon 2015.

Men så är jag redan anmäld till Höganäs Halvmarathon på exakt samma datum som Duathlon går. Jag har redan betalt anmälningsavgift på 500 spänn, och det är ju det som känns lite jobbigt. För mitt hjärta klappar ju mer för det lokala och mysiga. Såhär går resonemangen typ:

  1. Vad som talar för Duathlon: 
    Mysigt! Känns obligatoriskt! Skitkul och ”unikt” (hur många duathlon hittar man annars?).
    Och för guds skull – jag har ju ny cykel! Att ha detta att träna inför ger ju verkligen motivation till att ta sig ut på hojen även om det inte är vindstilla och solsken. Det ger en mening åt cykelträningen – att få testa sig själv och få ett tävlingsmoment.
  2. Vad som talar för Höganäs Halvmarathon:
    500spänn i anmälningsavgift som redan är betalda. Att jag vill testa formen inför GöteborgsVarvet en månad senare. Att jag vill få mer rutin på halvmara och på sikt kunna spränga den där 1.50-gränsen. Detta lopp har premiär i år och jag är nyfiken på både banan och arrangemanget.

Ah! Hur ska jag kunna välja mellan detta egentligen? Känner mig ganska kluven..
Som tur är behöver jag inte bestämma mig redan nu. Jag kan vänta till dagen innan om det skulle behövas. Det är bara att skita i att åka till Höganäs och efteranmäla mig till Duathlon om jag nu skulle ha beslutsångest in i det sista. Men jag tänker att den kommande träningen får avgöra saken. Om kroppen håller ihop och pallar med den löpningen som jag tänkt mig, och om den där magiska löparformen smyger sig på så vill jag ju gärna springa halvmaran. Är kroppen däremot fortsatt knagglig så blir kanske cykeln räddningen. Så, träningstimmarna, kroppen och formen får alltså avgöra saken. Och magkänslan och lusten. Allra sist pengarna. Hellre låtsas att man betalt 500spänn för att ha kul på duathlon än att plåga sig runt 21km bara för att man betalt startavgift.

Hur hade ni valt och resonerat?

img_4867– Oavsett vilket lopp vill man ju se ut såhär efteråt! 😉

Prinsens Minne 21km – Race report

What a race alltså! Från otaggad, regnskygg och ”jag-tror-jag-är-en-katt-attityd”, till att kriga satan de sista fem. Men vi börjar väl från början ändå?

Hemma är jag svintaggad, men väl på plats så rinner den känslan ur mig helt utan att jag fattar varför. Eller jo, det har säkert med regnet att göra. Jag är som en katt. Vill bara gå in, skita i allt, och ligga i en undangömd fåtölj någonstans. När det regnar så har jag svårt i att se meningen med att jaga livet ur sig i nästan två timmar. För vaddå, egentligen? En uppskriven tid på internet.

Tankarna motas bort och vi kommer iväg. Jag håller mig lugn och hittar flow. De fem första kilometerna känns som en walk in the park. Knappt andfådd, härlig löpkänsla, ingen trängsel alls osv. Tiderna ligger runt 5.10 nånstans, men det bryr jag mig inte så mycket om. Det är för tidigt för att säga något om sluttiden ändå. Och på tal om sluttiden, innan vi drar vidare i den här berättelsen; jag har ju inte snackat med er om vilken tid jag gått och drömt om. Det har jag legat medvetet lågt med, för jag tycker det känns skönare. Men min absoluta dröm vore ju under 1.50, men det känns smått omöjligt, precis som ett högt uppsatt mål ska vara. Kännas omöjligt, men inte vara orimligt. Min andra tanke är att jag bara vill slå mitt resultat från Varvet på 1.59.27, och även att göra ett riktigt bra lopp. Genomföra det bra, med både kropp och skalle i behåll.

Jag tror det är på kilometer 6 som jag får en dipp. En lång backe, lite motvind och kanske lite för avslappnad, och klockar visar 5.28 på senaste kilometern. Så trött är jag ju inte alls, tänker jag. Så jag shape;ar upp och det förblir loppets långsammaste kilometertid. Jag passerar milen på 52.10 (nytt pers för tusan?!) och nu börjar det riktiga loppet. Fram till 10-11km har bara varit transportsträcka. Nu börjar kriget.

Jag ser på klockan att snittet ligger runt 5.14 – jag vet att 1.49 är snitt runt 5.11 och hoppet lever alltså. Jag kämpar på, försöker att inte stressa utan bara hålla jämn fart, vilket går sådär. Vissa hamnar på 5.10 och andra på 5.20-ish. Det blir lite småbackigt vilket tar lite på krafterna. Det har varit så platt första milen att det känns konstigt när det väl går uppför. Kilometerna passerar ändå ganska fort, jag är i något slags meditativt tillstånd i skallen och tänker väldigt lite. Såhär i efterhand minns jag bara att jag fokuserade på att hålla farten utan att hetsa. Nynnar på Let it be.

Vid 17 kilometer börjar jag räkna på sluttiden. Ynka fyra kilometer kvar, det är nu det är dags att vrida ur de sista krafterna. Det kommer göra ont. Räknar jag realistiskt så kommer jag missa målet med kanske en minut. Tar jag i ordentligt positivt så kan det gå. Jag är ju inte så himla bra på matte, så jag är alltid rätt osäker när jag springer omkring och försöker räkna samtidigt. Det är rätt spännande det också..

Runt kilometer 19 inser jag att det nu handlar om sekunder. En äldre man pinnar förbi mig och viskar ”vi tar det under 1.50, kom igen” (alltså ❤och jag springer för livet, eller nåt. På sista raksträckan står Mamma och Jonatan och hejar och sen passerar jag mållinjen på 1.50.06. Sista kilometern går på 4.56 och är loppets snabbaste..


Jag är totalt slut. Får hjälp av med chipet av en snäll funktionär som ser mig fumla där med darriga ben. Jag är galet nöjd med att fått ut allt ur kroppen. Jag visste detta innerst inne, jag har känt det på mig, men ändå inte vågat hoppats på något alls. Tvingat mig att vara ödmjuk och tänkt att en tid runt 1.58 är riktigt bra det också, för det är det ju. Men det är så jävla fint att vara så nära ett riktigt högt uppsatt mål. Och ja, sju sekunder snabbare hade ju varit som pricken över i, det hade kunnat gå idag om jag varit mer rutinerad, men detta är bara min tredje halvmara i livet och ni hejar på mig ändå va? 😀

 

Loppet i övrigt då? Jag tokälskade banan. Den var helt perfekt för mig. Varierande, inga långa uppförsbackar, fin miljö, blandat underlag med asfalt och hårt packad grus – och så jättefina och peppiga funktionärer!
Blåsten höll jag långt borta från mitt medvetande. Totalignorerade den. Men den var inte så farlig. Det tog tag på sina ställen, men den var ändå mjuk och varm, och det, det är ändå tio gånger bättre än piskande regn med aggressiv och hård vind.

Jag tackar för en fin dag, ett nytt pers på nästan 10 minuter är värt att fira, så nu åker vi hem till Övad och äter mammas goda mat ❤

Tankar inför helgen

Jahopp. Knappt två ynka dagar kvar och sen är det jag som står på startlinjen inför halvmara nummer tre i livet. 21,1km känns fortfarande långt men ändå inte lika skrämmande som förut. Bara långt.

Sedan Göteborgsvarvet har träningen gått som ett rinnande vatten, typ. Jag kan räkna de mindre bra passen på ena handen, resten har varit mer eller mindre fantastiska. Jag har fått nöta på, utvecklas och ha roligt. Det har hänt massor med mitt löpsteg – kontroll av bäckenet, koordination i löpsteget, fotisättning  och även tiderna på klockan. Men det bästa är ju känslan i allt. Att löpningen känns så bra, både i kroppen och i huvudet. Det känns hemtamt och tryggt att ta sig fram löpandes. Att springa är mitt roligaste.

Jag vill ju så gärna få ut allt detta på loppet. Pressa ur det sista. Låta kroppen få visa vilken kanonform den är i. Prestera! Jag försöker nu förlika mig med tanken på att det kan bli väldigt svårt om det blåser jättemycket. Det är bara att gilla läget och kämpa på ändå – ingenting är omöjligt, och man håller käften med sitt hej innan man kommit över bäcken. Men jag måste vara beredd på att tiden kanske inte blir så bra som formen egentligen är. Och då är det ju bra att jag fokuserar på mitt genomförande mål istället. Att genomföra det bästa loppet efter de förutsättningar som finns för dagen. Att lägga fokus på varje kilometer istället för att bara längta till mål och sluttid. Helt enkelt att vara här och nu, och vilja vara här och nu.

Det är planen det!

Idag har jag sprungit 5km för att känna på formen (ja, det blev ju knappt nåt gjort i tisdags när jag drog hem istället för att springa i blåst), och så var jag tvungen att testspringa med nytejpad leukoplast. För yes, jag får skavsår av mina hyllade Zante-dojjor när jag springer längre än 15km. Det är inte skornas fel, mer att det blir lite för svettigt så att min fot kasar lite i skon. Och om tejpen skulle sitta fel kan det förstöra hela loppet ju.
Löpningen gick i alla fall kanon, och den strama vaden är nu genommasserad av fysioterapeuten. Jag är tip-top-redo.


– Sorry för ofräscha tassar. Men gissar på att ni heller inte har snyggaste tårna? 😉

Men hörreni, ni som sprungit Prinsens Minne tidigare! Kan ni inte beskriva hur ni upplever banan? Underlag, jobbiga partier, backar, utför osv? På banbeskrivningen står det, under 10-15km, följande: ”Därefter följer banans vackraste parti som samtidigt bjuder på riktigt teknisk löpning och viss kupering.”
Vad menas med riktigt teknisk löpning??? Jag blir ju rädd! Hatar riktigt teknisk löpning. Extra mycket när jag ska försöka springa fort och extra-extra mycket när jag redan sprungit typ 12km.

Ny halvmara i sikte

Jag kanske känner helt tvärtom efter Varvet om två veckor, men jag känner mig himla sugen på att ta mig an fler halvmaror framöver. Efter att ha släppt tanken på Helsingborgs Marathon kände jag att jag ville ha något annat att ta sikte på. Något som känns utmanande, något att träna inför, och något som inte är allt för bökigt med långa resor osv. Jag kom att tänka på ett lopp som jag tänkt springa i flera år, men som alltid krockat med något annat. Loppet PrinsensMinne har både 10km och 21km som distans, och jag känner mig himla lockad av att åka till staden som jag pluggade och festade hårt i runt 2011/2012 – Halmstad!

Halvmaran går mestadels på Prins Bertils stig och det är bara 7,5km som är asfalt. Det känns ju som ett himla lockande lopp! Fina omgivningar, förhoppningsvis inte så mycket trängsel och inte så himla långt hemifrån. Detta lopp vill jag ju springa såklart. Så den 13 augusti bokar jag in 21km i Halmstad. (Det enda jag fruktar är ryktet om att det kan vara rejäla vindar från havet. Men det blir säkert medvind då. Vi säger så i alla fall)

I nuläget känns 21km himlahimla långt för mig. Inför GöteborgsVarvet har jag släppt alla tankar på kilometertider och måltid. Jag ska försöka skita i att tänka på att slå förra årets tid. Det allra viktigaste för mig är att kroppen håller, att det på något vis känns trevligt, att jag ska kunna springa typ 90% av loppet, och att jag inte ska spy fyra gånger av smärta efteråt. Det känns som rimliga målsättningar just nu. Men detta vill jag såklart kunna justera sen. Kanske att jag kan ha mer måltider på 21km i augusti? Framförallt vill jag att 21km inte ska kännas som 46..

På tal om halvmaradistans, och distanser i allmänhet: Jag har helt släppt tanken på att göra bra tid på milen nu och framöver. Mitt mål är att träna mig snabb på 5km och träna upp pannben och uthållighet för 21km. Jag tycker att dom distanserna känns som en bra kombo på något vis. Att blanda in milen kommer bara vara som en stressande faktor för mig, så jag stryker den helt. Om man vill förbättra sig på allt, så blir det oftast bara mellanmjölk av det hela.  5km och 21km känner jag mig lite smått förälskad i, milen känns bara som ett kasst gammalt ex. 😉

Ni kan väl berätta vilken distans som ni känner er mest förälskad i, och varför?

IMG_0947I starten på en annan halvmara!

Göteborgsvarvet 2015

Om jag skrivit detta inlägg i lördagskväll eller igår morse så hade det nog blivit ett helt annorlunda inlägg än vad det kommer bli nu. Det är så mycket känslor och tankar som snurrar direkt efter loppet, och det tar lite tid för allt att sjunka in. Hade jag skrivit tidigare hade det nog blivit mer svordomar och sämre språk också, för att jag inte riktigt kan hitta orden när allt mest bara känns och snurrar. Nu hoppas jag att orden kommit till mig!
Inlägget blir långt, men så är det med rapporter från lopp 😉


Lördag morgon vaknar jag och Jonatan upp på hotellrummet, pigga och peppade. Vi käkar hotellfrukost, foamrollar och mjukar upp kroppen på rummet. Jag flätar håret bakåt i två halvsnygga flätor, fightingflätor (haha!), och klär på mig långsamt. Kroppen känns grym. Hela veckans uppladdning har gått prickfritt och jag är hur lugn som helst. Tänker att nervositet förstör mer än vad det gör nytta, jag är bara redo och peppad.

Vi åker ut ganska tidigt till starten eftersom Jonatan startar bland de första startgrupperna. Vi sitter på gräset och suger in stämningen. Det blir snabbt mycket folk, och inom en timme är det lika mycket folk som alltid. Jonatan värmer upp och kommer iväg, och jag väntar på min egen tur. Lämnar in väskan, står i lång toakö och hinner värma upp lagom länge innan jag står i startledet. Jag har både ätit och druckit lagom. Magen är lugn.

 
– Såhär laddar man upp inför lopp 😉 

När startlinjen har passerats känns allt bra. Benen är pigga, andningen fin och allt flyter på. Jag håller mig ganska mycket till vänster och springer om en del. Första milen går helt enligt plan och jag har ett snitt på 5:40. Jag har inte mesat i början, men inte gått ut för hårt heller. Det känns väl avvägt och den där drömtiden på två timmar känns rimlig.
Sen får jag ont i magen och kort därefter får jag kramp runt revben, skulderblad och lungor. Jättekonstig känsla. Det är ju inte riktig kramp, men det känns krampaktigt. Vid 12-13 km har jag fått slå av på takten, tagit det lugnt i vätskekontrollen och fått i mig ordentligt med vatten. Känner att tiden rinner iväg lite, men hoppet finns ändå kvar, för även om hela överkroppen känns förjävlig så är benen fortfarande pigga. Vid Frihamnen börjar benen ge sig dom också, och jag försöker tänka bort klockan och bara ta mig framåt. Höften börjar göra ont, och när den känslan väl kommit så eskalerar det för varje meter. Höftkulan, alla muskler där runtom, höftbenet vid magen, låret. Det känns som att jag får släpa högersidan efter mig. Vänsterbenet jobbar hårt. Försöker hitta sätt att springa på som inte gör ont. Skiter i allt vad löpteknik heter och tar ministeg. Tvingas gå en bit uppför på Göta-Älvbron, men det gör nästan mer ont att gå än att jogga, plus att det tar längre tid att gå. Egentligen gör det ont överallt, hur jag än gör, men där och då försöker jag peppra på med alla positiva tankar som kan komma upp.
När avenyn kommer, som jag fått höra är SKITLÅNG och går svagt uppför, är det helt överjävligt allting. Tillåter mig att hata allting för en stund, hatar alla som knuffas och som rör sig som zoombies och hatar alla som kutar förbi i 4.30-tempo (ja det kommer några sådana emellanåt. Dom måste ha hamnat i fel startgrupp) En kille framför mig gör ett sånt där tjollahoppsasteg över en ballong som kommit in på banan. Hatar honom också för att han orkar göra så. Hade någon lagt en pinne framför mig hade jag inte orkat lyfta mina fötter en enda centimeter extra för att ta ett steg över den.

Efter avenyn (17 km) börjar ett nytt hopp infinna sig. Nu ÄR det inte långt kvar. Den tanken tänker jag som ett mantra. Börjar försöka räkna på en sluttid. Om jag håller 6minuters tempo, det blir 6×4, så blir sluttiden…eh. Vad fan är 6×4? Tar en hel kilometer innan jag kommit fram till att det är 24, men då kommer ju nästa dilemma att plussa ihop tiden på klockan med 24 minuter. Och nu är det ju 3 kilometer istället för 4. Och jag har inte ens lyckats hålla 6 minuter, så allt blir ännu krångligare. Släpper det och tänker bara ”en fot framför den andra” och att hålla rak kurs och inte vingla så mycket. Höften gör så sjukt ont samtidigt som smärtan är så diffus. Det gör ju ont överallt, men höftsmärtan är ändå det mest konkreta. Påväg in mot löparbanan och målet står Jonatan och skriker på mig. Blir sjukt glad och orkar stappla mig in i mål. Klockan stannar på 2:11 och det känns inte euforiskt någonstans alls. Känns mest bara overkligt att det här evighetslånga lopp äntligen är slut. Där ute trodde jag på riktigt att det aldrig skulle vara över.

 – Såhär såg det ut precis innan mål. Ser inte så hemskt ut som det kändes.. 

Väl i mål vinglar alla framåt. Mina ben stelnar till direkt och det känns som att jag knappt kan gå. Varfan är min banan, kexchoklad och medalj? Kurvan efter målet är cirka en mil, och jag får världens äckligaste banan som är helt grön och inte går att skala ens. Kexchokladet torkar ut i munnen och går inte att svälja ner. Hittar inget vatten, men hittar Jonatan. Vill gråta men skrattar mest. Glömmer att fråga hur det gått för honom. Pratar i konstigt osammanhängande meningar och vill bara lägga mig ner. Och så kommer den, den där känslan som kom efter sommarens triathlon. Jag får frossa och hör dåligt. Känns väl mest som ett hederligt blodsockerfall. Måste sätta mig ner, men samtidigt vill jag bara ta bussen till hotellet NU. Det är kanske 500m till busshållplatsen, men det känns som att jag aldrig kommer kunna ta mig dit. Dricker vatten, håller Jonatan i armen och tar några djupa andetag. Vi går sakta mot bussen, men halvvägs dit får jag gå in i en skogsdunge och spy vatten. Efter det får jag nya krafter; nu jäklar kan vi åka buss!

 
– Blodsockerfall i gräset.

Bussen går sakta och är överfull med löpare som sprungit. Vi fick sittplats och det tackar jag någon omtänksam gud för. Halvvägs på bussturen börjar jag må kasst igen. Tänker fanfanfan, vill inte ville inte vill inte. Hur kul är det att spy på en fullpackad buss? Så himla pinsamt. Tar närmsta påse och spyr vatten igen. Tre gånger. Jag har aldrig spytt så tyst i hela mitt liv och jag tror ingen märker något. Jonatan sa i efterhand att han först trodde att han skulle få sitta och skämmas över mig, men blev typ stolt för att jag kunde göra det så diskret, HAHA!
Några minuter senare stannar bussen och en tjej kastar sig ut och spyr över gatan. Ytterligare några minuter senare blir en tjej intill oss helt likblek i ansiktet och får en påse hon också. Jag lider med dom båda, men är skitglad att inte vara den enda! Spy-bonanza på bussen kommer bli ett fint minne ändå. heeehee!

Väl tillbaka på hotellet kravlar jag mig in i duschen, ojande och ajande, och sen ligger jag under täcket med en härlig frossa. Magen är ju totalt tom, men jag lyckas få i mig en drickyoggi sen. Efter en halvtimme mår jag bra igen. Vi drar ut och käkar med våra kompisar som bor i stan och livet är härligt igen!


Igår gjorde jag inte många knop. Låg mest i soffan eller vankade omkring med stor smärta i benen. Idag är det samma sak. Ont överallt, men det hör liksom till, och det kommer gå över. I lördags var jag lite orolig att det här skulle sätta sig i skallen. Att jag aldrig mer skulle vilja springa. Att loppet skulle varit psykisk misshandel på mig själv, men nä, det är faktiskt ingen fara. Redan igår kväll började träningssuget komma tillbaka. Planer på hur jag ska komma runt det här och förbättra mig ploppade upp. Om kroppen inte haft så ont hade jag stuckit ut och sprungit, och det är ett riktigt gott tecken på att jag bara blir starkare av dessa upplevelser. Efter triathlontävlingen i somras satte det sig lite på huvudet. Jag var rädd för att bli trött ganska lång tid efteråt. Men nu känns det annorlunda. Det var ingen chock att spy av ansträngningen denna gång. Nu vet jag att det är så min kropp reagerar när jag tar ut mig totalt. Den där gränsen ska bara flyttas fram lite mer, successivt. Att springa i två timmar ska min kropp få vänja sig vid sakta men säkert. Just nu var det lite tufft bara.

Så ja, sluttiden på hela loppet är ju ganska sekundär egentligen. Jag hade hoppats på några minuter bättre, men det gick verkligen inte fortare när jag hade så ont. Det gör inget. Loppet var fantastiskt, men jag hade svårt att ta in allt runt banan när det gick så tungt. Fokus låg på att ta mig framåt, men publiken hjälpte till i periferin.

Tack Göteborg och Varvet. Jag tror nog att vi ses igen!