Justering av drömgrej

Ni som hängt med länge – visst minns ni att jag snackat om drömmen att springa Helsingborg Marathon? Såhär skrev jag i höstas. Innan jag visste att jag skulle tvingas till total löpvila pga spricka i foten, innan jag visste hur mycket smärtsam massage av vadmuskeln som jag skulle få utstå, och innan jag visste hur mycket mer rehab höften och glutens medius skulle kräva. Under denna tid har jag haft det där loppet som ett drömmål. Att kalla det för mål har känts för seriöst och definitivt. Jag har inte kunnat ta någonting för givet när det gäller min kropp och tuffare träning. Så i min värld har det funnits som en dröm att sikta på, att fantisera om, och att realisera genom att trappa upp träningen som ett steg i den riktningen.

Den senaste tiden har jag dock börjat tänka om lite. Att det kanske vore bättre att släppa lite på drömmålet och fokusera på annat. Ärligt talat så känns det inte rimligt med en debut på maradistansen i september detta år. Hade jag haft mig själv som PT-kund så hade jag avrått och försökt få personen att tänka om, och ibland är det klokt att inte låta känslor helt ta över objektivt och realistiskt tänkande. Ja, det låter kanske trist att släcka drömmar för en stund och vara realistisk, men alternativet är ju att paja en kropp som precis börjat repa sig. Och i min värld är drömmen om en stark och frisk kropp större än att gå i mål på ett marathon. Helsingborg Marathon finns ju kvar till nästa år – då har jag förhoppningsvis sprungit fler halvmaror och kan avgöra bättre om kroppen håller eller inte.

Och på tal om fler halvmaror! Just nu slipar jag på nya, smarta målsättningar. Det känns helrätt i hela magen, att justera och ändra om. Och då finns där ju egentligen inget att snacka om. Känns det rätt så är det rätt. Jag kikar just nu på lopp som jag vill springa senare i sommar och höst, men vi tar det snacket i ett annat inlägg!

IMG_8897

Annonser

Helsingborg Marathon 2016?

12038125_942969782442446_9139122528942812218_n

Jamen jag har ju gått i dessa tankar i någon månad nu. Och nu har det gått så långt att jag sagt det högt till ett flertal personer. Men att skriva det här, ja då blir det ännu mer på riktigt.

Det är mer än elva månader dit, och på elva månader kan det hända mycket. Jag vill springa Helsingborg Marathon. Min ambition är att ha det som ett långsiktigt mål, och träna med sikte på just det. Men mycket kan hända, såklart. (Ett ynka felsteg på ett berg kan liksom avgöra mycket. Det lärde jag ju mig denna säsongen..) Men jag har också lärt mig att stora och långsiktiga mål är det som håller mig flytande, och det som föder min motivation. Vägen mot ett marathon känns lockande, jag ser framemot att bli mer uthållig och lära mig att tackla längre sträckor till exempel. På vägen dit finns också många roliga utmaningar så som Göteborgsvarvet och triathlon..

Men herregud, egentligen. 42 195m är jävla långt alltså. Så långt att jag inte kan ens föreställa mig det. Särskilt när jag tänker på hur lång en HALV mara kändes…håhå herrejävlar. Men kroppen vill och huvudet vill. Vem är jag att säga nej?

Jag ska springa Helsingborg Marathon 2016. Ska du?

Maratonstafett i Helsingborg 2015

Jag traskar omkring här hemma med post-löplopp-känsla idag, en bra sådan. Eller traskar.. jag ligger mest ner för jag är trött och har en konstig träningsvärk i ben och höfter. Mest härligt alltså.

– Peppade tjejer!

Igår var det då dags för stafett på Helsingborgsmaraton. Pirriga och förväntansfulla åkte vi in till stan och kollade på starten för maratonlöparna. En timme senare skickade vi iväg Lina på första sträckan och började sen gå mot min växling vid Fredriksdal. Vi fick se herrvinnaren komma som en raket förbi arenan. Herregud alltså, hur är det möjligt att springa så fort och snyggt och så långt?! Jag förstår bara inte.. Djupt imponerad i alla fall. Inte bara av vinnaren utan av alla ni som springer så långt.


Både Lina på första sträckan, och Calle på andra, sprang kanonbra. Lina som inte kunnat träna så mycket och som känts sig ur form sprang superbra och passerade milen på 55-nåt. Jag tänkte att om jag lyckats knata på utan smärta någonstans så kan det kanske gå att slå förra årets totala tid. Calle växlar över till mig och jag kommer iväg.

Jag känner direkt att benen är pigga och att andningen är helt med mig. Benen känns så otroligt lätta, och som vanligt har jag noll fartkänsla. Innan första kilometertiden dyker upp i klockan tänker jag att jaha, dessa tusen meter kan ha gått på 5:00 eller 5:50, I have no idea. Klockan stannar på 5:13 och eftersom allt känns så otroligt lätt så tänker jag bort klockan och fokuserar på den lätta känslan och tekniken. Tiden får ändå bli vad den blir. De fem första kilometerna går som en dans. Tiderna ligger runt 5:15-5:20, utan att det känns som att jag pressar på ens, och det känns ju på sätt och vis rätt osannolikt när jag tänker på måndagens runda där 5:50-tempo var dödens jobbigt. Adrenalin och loppstämning ska verkligen inte underskattas alltså.

Den sjätte och sjunde kilometern är lite mer kämpiga, som alltid när jag springer milen. Jag får en sträcka med lite mer backar och lite mer vind, plus en vätskekontroll där jag tar några extra sekunder för att få ner lite vatten. Tiderna sticker iväg till 5:35 och 5:48. Hittills har allt känts så bra, är det nu jag ska krokna? Gick jag ändå ut för hårt, trots allt? Jag både tänker och känner efter och bara; neeej? Jag ÄR ju inte helt slut. Där finns så himla mycket mer i kroppen, och det är ju inte alls långt till målet. Jag tänker extra mycket på tekniken och väljer ut ett par ryggar som jag ska ta mig förbi. Benen byter ut den senaste kilometerns jogg till spring och jag får nya krafter. De två sista kilometerna känns superbra och innan jag växlar över till Jonatan säger klockan att den senaste gick på 4:40-nåt. Min klocka stannar på 54:05, och jämfört med förra årets tid på 53:19 känner jag mig himla nöjd, och samtidigt.. med dagens känsla så hade det kunnat gå ännu lite snabbare om jag bestämt mig för det från början. Det är ju så himla lätt att säga efteråt, och om jag bestämt mig för det hade sträckan säkerligen inte blivit lika trevlig som den nu var. Men känslan var verkligen suverän. Höften hölls uppe, foten landade fint och gav kraft i steget, benen var pigga och andningen var helt med mig. Jag fick pepp och hejarop från alla längs med banan och stämningen var precis lika magisk som förra året. Fantastiskt!

 

Jag, Lina och Calle står vid målrakan och hejar på när Jonatan dundrar förbi. Vi skriker att han måste kuta sista 200m om vi ska slå förra årets tid, för det känns som att det är på håret. Han har sprungit fyra minuter snabbare än förra året, passat på att persa på milen, och gått i mål på 3:30:51. Det är 31 sekunder bättre än förra årets tid. Vi grejade det alltså, trots låga förväntningar, och trots att både jag och Lina var lite långsammare än förra året (tack grabbar!) 😉


Herregud så kul det är att springa lopp som dessa. Jag vill bara ha mermermer. Idag kan jag inte tänka på annat än träning, lopp och drömtider att springa på. Efter gårdagen känns det som att kroppen har så himla mycket mer i sig. Den känslan kan visserligen ändras snabbt, men jisses vad man kan gå runt och mysa med den en hel dag när senaste springet kändes kanon!

Next: Eventuellt ett 5km´s lopp på lördag, och Lidingö 15 km om två veckor. LÄNGTAR!

 

Laguppställningen

Ja, såhär ser det ut inför morgondagens maratonstafett i Helsingborg; Vi är ett gäng om fyra, nästan alla lite halta och lytta inför årets upplaga. Det är stukade fötter, det är dålig form och utebliven uppladdning, en känner av ett knä, en annan gnäller om nån tå osv, osv. (Jag både överdriver och underdriver nu, hehe 😉 )

IMG_5239 I mål efter förra årets stafett! (Fråga inte varför alla håller en apelsin?!)

Vi kommer springa samma sträckor som förra året. Lina kör första sträckan, den är platt och hon är snabb. Calle får kämpa med backarna på sträcka två, han är stark. Jag tar tredje sträckan. Den är relativt platt och framförallt är den rolig eftersom jag får kuta igenom arenan. Jag växlar över till Jonatan som får roa sig med den fruktade serpentinbacken och målrakan.

Vi har inte snackat ihop oss helt än, men att slå förra årets tid blir nog en rejäl utmaning. Särskilt med mig i laget som inte kommer springa på någon rekordtid. Sist blev vi placerade som 57;a av 371 startande. Vår sammanlagda tid blev 3:31:22, där vi gemensamt snittade 5.00min/km. Grymt ju! Min sträcka som var 10,5km tog 53 minuter för mig senast, och det är tyvärr omöjligt med dagens form att springa så fort imorgon. (Här kan ni förresten läsa rapporten från förra årets lopp!)

IMG_5241 Lina inför starten förra året!

Så! Eftersom formen är sådär för vissa av oss så är KUL och ROLIGT den främsta fokuset. SNABB och MAXA får vi ta en annan gång. Jag kommer vara nöjd och glad om jag klarar timmen med någon minuts marginal.. Men jag vet redan nu att det kommer bli fantastiskt! Förra årets upplaga var nog det roligaste lopp jag sprungit. Publiken var helt suverän, stämningen var magisk och de stod folk överallt längs min sträcka och jag kan bara tänka mig hur fint stöd det gav till dom som sprang alla de 42 kilometerna. Om jag någon gång i livet ska springa ett maraton så kommer det helt klart vara i Helsingborg.

Vad gäller idag då? För mig blir det vila och chilla. Igår eftermiddag började jag känna av ett förbaskat halsont – jag toksprayade halsen med ColdZyme och sov 10 timmar i natt, och nu; halsont borta! Men jag vilar ändå. I eftermiddag hämtar vi ut nummerlappar och stafettpinne, och sen ska jag fundera på vilka kläder som får pryda min, för nuläget, osnabba kropp imorgon.

(Fast vet ni? Nu ska man ju inte underskatta sig själv helt och hållet. Och framför allt ska man inte underskatta adrenalin och magisk loppstämning. Mirakel kan ju ske. Ibland är det ju när man har som lägst förväntningar som det blir som allra bäst. Men det är också helt okej att springa milen flera minuter långsammare än vanligt så länge man har kul i övrigt. Eller hur?)

IMG_5243-1 En glad en som hejat iväg Lina på första sträckan

Saker att ta sikte på!

Foten har repat sig bra de senaste dagarna och jag kan i princip gå normalt på den nu. En liten svullnad är kvar, och blödningen på insidan syns nu tydligt med ett rosa/lila märke nedanför ankeln. Men jag känner hopp! Idag eller imorgon ska jag börja rörlighetsträna vristen och sen bär det väl vidare med styrkeövningar. Om det är som jag tror, så kommer jag kunna springa snart igen. Men jag har ännu inte fått något utlåtande från sjukgymnasten.

I söndags/måndags var det ju deppigt gånger tusen. Jag var nästan övertygad att den var bruten för det gjorde så helvetiskt ont (plus att jag googlade och läste att om insidan stukas så är det vanligt att de starkare ledbandet drar med sig några flisor av benet.. Google is not your friend) och om den vore bruten så skulle jag inte bara få missa målgång på fjällmaran, utan även missa ALLT annat. Det vill säga; Stafetten på HelsingborgMaraton, ett kul 5km´s lopp i Ängelholm, Lidingöloppet 15km och Klippans Monothlon 10 eller 21 km.  Rätt så roliga grejer va. Rätt så dyra anmälningsavgifter på både stafett och LindingöLopp också. Surt som attan.

I början av augusti kände jag mig i grym form och jag hade stora planer på att slå förra årets tider på stafett och LL. Nu är jag grymt nöjd om jag bara kan springa smärtfritt in i mål. Tänk så skört det är ändå. Ett litet felsteg och allt går åt skogen. Det är ju verkligen det dumma med att älska det här med löpning och träning, det finns liksom inget som kan ersätta känslan av träning, lopp och endorfinrus om det blir så att man måste avstå. Självklart finns det alternativ träning, men den gör ju inte en sådär lycklig som the real shit gör. Det duger i krig liksom, men inte mer.

Men som några av er skrev; Man får deppa ihop så mycket man vill, så länge man reser sig igen. 
I siktet ser vi följande lopp

12/9 Stafett på HbgMaraton; 10-ish km. (Jag springer sträcka tre. Vårt lag heter ”Man kan ju alltid gå”, men alla springer!)
19/9 Lergöksloppet i Ängelholm; 5km (Jag är inte anmäld, och det är inte hela världen om jag får missa detta. Men det ÄR ju kul att försöka springa fort och kanske slå tiden från SpringTime i våras.)
26/9 Lindingöloppet; 15km (Det var grymt kul förra året. Jag vill ha grymt kul igen!)
10/10 Klippans Monothlon; 10 eller 21 km (Ett lokalt lopp i min lilla hemby. Klart man vill springa!)

IMG_8722

When you´re crazy in lopp

Efter lördagens lopp kände jag mig så enormt upprymd. Trots trötta ben ville jag springa igen. Mer, mer, mer. För det var ju så roligt. Den där stämningen och atmosfären under Helsingborg Marathon var verkligen speciell. Det var kärlek i luften. Löparkärlek.

IMG_5303.JPG– Från helgens lopp med en väldigt konstig min även där. (Bild från HBGM´s Facebooksida)

Vilken tur att det inte är helt över än. Nästa fredag åker vi upp till Stockholm för att springa Lidingöloppet och till skillnad från tidigare, under sommaren, då jag mest tänkt på hur jobbigt det kommer bli med 15 km har jag nu verkligen börjat längta dit. Det ska bli spännande med en distans som verkligen utmanar det mentala. För nu handlar det inte om att pressa sig på milen, utan mer om att genomföra, klara av de tuffa backarna och hålla tankarna positiva när det börjar bli jobbigt. Fast.. jag ar ju ett tidsmål också såklart. Men det avslöjar jag när det närmar sig!

IMG_5323– Idag kom startbeviset till Lidingöloppet med posten!

 

Rapport från Marathon-Stafetten

Hej vänner! Vilken dag det var igår, så kul och så fina resultat!

IMG_5241– Lina gör sig redo för första sträckan

IMG_5243– Och jag var såhär glad för att snart få springa

Jag kände redan från början att det skulle bli ett bra lopp för mig. Benen var pigga och kroppen redo. Även om jag var pirrig och förväntansfull så var det ett slags lugn över mig. Jag hade tredje sträckan och Lina och Calle sprang jättebra före mig. Lina var snabb som tusan på första sträckan och Calle tog det stora jobbet med att springa den längsta sträckan på 12 km, också snabbt såklart. Därefter var det min tur.

IMG_5240– Enkel lösning, men värre när man inte hörde vilka nummer som ropades upp..

Jag kom iväg och nästan direkt in på Arenan. Nersläckt, inomhus och i mitten övade någon cirkus på att slå volter på en trampolin. Jag som skulle gå ut lugnt gjorde precis tvärtom, men det kändes inte alls som att jag forcerade utan jag lät benen pinna på av adrenalinet och sänkte sedan farten till ”planerad fart” efter andra kilometern. Inga konstigheter, och kanske en taktik att ta med sig till kommande lopp?

Den här loppet på dryga milen är nog den roligaste jag sprungit. Jag fick en så himla bra känsla. Allt bara flöt på, jag hade superbra koll på min andning hela vägen, när det började gå tungt tänkte jag bara positiva tankar, och tempot kunde jag kontrollera genom att gasa och bromsa medvetet. Det var en dag då det mesta faktiskt stämde. Såhär i efterhand känns det nästan som att jag hade kunnat trycka på ännu lite till på vissa ställe, men det är ju lätt att säga såhär i efterhand.

Jag växlade vidare till Jonatan vid Pålsjö slott och tog mig genom zombie-zon (ja ni vet, när man precis avslutat ett lopp och alla bara går omkring med tom blick och skakiga ben) Jag tog kexchocklad, banan och åkte buss ner till målområdet för att vänta in Jonatan. Han sprang också jättebra och fick ta sig upp för den omtalade serpentinbacken. Själv var han inte nöjd med sin tid, och enligt han själv gick han ut alldeles för hårt. Men jag tyckte att han var grym i alla fall!

IMG_5239– Hörrni, det här gjorde vi ju bra. Och kul hade vi!

Min officiella tid blev 54:19, men enligt både min pulsklocka och RunKeeper var det 53:19. Vet inte hur det kan slå på en hel minut då jag startat den direkt när jag sprang iväg och stoppat direkt när jag växlat över, men det kvittar. Min löparkänsla var nog den bästa på länge. Det var ren löparglädje längs med hela banan och det var så coolt att omges av dessa imponerande människor som tog sig igenom hela 42,2 km.

IMG_5248– Till vänster är lagets tider, och till höger mina egna km-tider. Sjuan var värst! (som vanligt!)

En stor eloge till hela arrangemanget också! Det var en superrolig dag och väldigt kul att få vara med på den första upplagan av detta lopp. Jag hoppas det blir fler.
Det enda som kunde varit bättre var växlingsstationerna där det rådde visst kaos och man hörde absolut inte vilket nummer som ropades upp då publiken jublade mycket. Det gick ju bra ändå, och det är nog något dom fixar till inför kommande år.

Igår kväll var Lina, Calle och deras barn här på middag och eftersnack. Supermysigt och trevlig att göra en sån här grej tillsammans, det blir så annorlunda att springa för andra än bara sig själv. Efter ett sånt här härligt lopp vill jag bara springa mer och jag längtar redan till kommande Lidingölopp om två veckor!

Redo!

Jag har precis ätit en rejäl frukost och fått på mig min löparoutfit för dagen. Nu kvarstår bara tandborstning och rullande på foam rollern innan vi beger oss mot Helsingborg.

IMG_5205-0.JPG– Alla favoriter ska med! Löparskorna är Adidas Energy Boost, ny tröja från Under Armour och nya kompressionstights från Skins. Strumporna är GoCoco och toppen, ja ni ser; Nike. Och så stafettpinnen!

Min plan för dagens lopp (10,2 km) är att gå ut lugnt. Jag vill att mina första kilometertid ska vara den långsammaste. Om jag lyckas med det eller inte är svårt att säga, men syftet är i alla fall att undvika att börja springa i ett för högt tempo pga adrenalin, samt att kunna känna av kroppen och andningen från start. Jag är övertygad om att jag tjänar på att börja lugnt.

Jag tror att det var Lofsan som sa det här med att ha guld-, silver- och bronsmål och jag tycker att det är så himla smart. Såhär ser mina olika måltider ut för dagen:

Guld = 51 minuter
Silver = 56 minuter
Brons = 60 minuter

Guldtiden känns långt borta, men OM jag har en riktigt bra dag kan jag ta det. (Sannolikheten är inte stor då jag bara sprungit bättre än den tiden 3 gånger tidigare, men jag HAR gjort det 😉 ) Silvertiden är mer rimlig, men jag kommer få kämpa hårt för den, och bronstiden vet jag att jag klarar om inget oväntat sker.

Övrigt då? En del gånger då jag sprungit lopp på tid har jag slösat onödigt mycket tankar på ”åh, jag borde fan tränat mer inför detta än vad jag gjort”. Dessa tankar bestämmer jag mig redan nu för att inte tänka under loppet. Jag har tränat vad jag kunnat utifrån mina förutsättningar, och det finns inget jag kan ändra på nu ändå. Jag ska agera och tänka som om jag vore i världens toppform. Sådeså!

Lycka till alla ni som ska springa idag, både stafett eller marathon. Och lycka till ni som springer Stockholm Halvmarathon och särskilt då mina bloggkompisar Johanna och Jeanna. Kötta, kör, kuta mina vänner! Go, go, go!

Helsingborg Marathon, here we come!

Igår kväll anmälde vi oss, vårt lilla lag på fyra personer som tillsammans ska ta oss igenom Helsingborg Marathon. Det blir jag, Jonatan, Lina och Calle som utgör laget med namnet ”Man kan ju alltid gå”.  Namnet är ju ett bra sätt att sänka pressen på oss.

Ett marathon är evighetslångt, i alla fall för mig, men det ska bli riktigt coolt att ändå få vara med, även om det bara är en fjärdedel av sträckan. Och sen att få springa i lag kommer ju bli otroligt roligt!

I september är det dags och jag längtar redan!
Nu får vi träna ordentligt lilla laget 😀

20140511-112812.jpg– En bild från Spring Time i Helsingborg tidigare i år. Kul med kompisar som också springer! På bilden är det Christa, jag, Martina och Caroline.

Finns det någon här som ska springa Helsingborg Marathons stafett, eller kanske alla de 42 km?