Höganäs halvmara

Höganäs Halvmaraton – Race report

Kort sammanfattat: helvete vad det blåste!
Men jag antar att ni som klickar er hit vill ha den långa versionen, så okej då!

Vi drar till Höganäs. Med mig har jag mamma och Johanna. Jonatan har fullt upp med att tävla i duathlon, så för en gångs skull får jag klara mig utan hans support. Men mamma och Johanna är väldigt värdiga ersättare. Dem tycker typ att jag är bäst i världen oavsett hur det går, och så skriker dem jättehögt när dem hejar på mig längs banan och in mot mål, så ja, bättre support kan man väl inte ha?



Varenda människa som står vid starten vid Kickbadet i Höganäs denna dag kan konstatera att det blåser. Ganska så mycket också. Själv försöker jag tänka positivt – det blåser ju trots allt medvind på sträckorna som man springer längs med havet, dvs första 3-4km och de sista från km 16-19. Kanske får man så mycket gratis av medvinden att det jämnar ut sig när man sen får motvind?

Vi kommer iväg strax efter 13-tiden och vinden i ryggen är riktigt härlig. De tre första kilometerna ligger strax under 5.00-tempo och det känns alldeles lagom. När vi sedan vänder in mot land kommer det lite vind på sina ställen och tiderna ligger strax över 5min. Vi löpare försöker ligga på led så man kan hjälpas åt med att ta vinden och jag tänker att blir det inte värre än såhär så kommer ju detta gå kanon. Jag tycker mig ha hittat flyt i steget och löpningen känns lätt. Jag har valt att gå ut ganska hårt, för att våga och se hur långt det håller. Drömmen är såklart sub 1.50, men allt under 2 timmar är bra i min värld. Jag vill ha så lätt känsla som möjligt, så långt in i loppet som möjligt. Så gränsen är hårfin mellan att gå ut för hårt och att fega. Men nästan halvvägs så tycker jag ändå att jag gjort den avvägningen rätt bra.


Jag passerar milen på 51min-nåt, och strax därefter börjar helvetet.

Vi lämnar villakvarter, gator och bebyggelse och kommer ut på en landsväg. Det är åkrar åt alla håll och den där överjävliga vinden får verkligen chansen att gå loss på oss löpare. Inte nog med att det blåser full storm, vi springer i exakt motsatt riktning där vinden kommer ifrån. Trots att vägen svänger lite då och då så varvar vi motvind med sidvind, och det är lika jävigt båda två. Motstånd. Och som att någon ruskar om en hela tiden. Vid 12,2 kommer andra vätskestationen, och när jag tar min mugg med vatten mot munnen så blåser allt innehåll ut ur koppen. Vattnet b-l-å-s-e-r ur muggen!!

Jag vet inte om det är jag som är en urkass motvindslöpare jämfört med andra, men jag tar mig knappt framåt. Funderar på att gå, för det känns som att det kommer gå i ungefär samma tempo som det jag för stunden springer i. Eller springer och springer. Jag springer nog inte lägre, jag hasar mig fram med förmodligen den säckigaste löptekniken någonsin. Jag känner hur jag kryper ihop för att stå emot vinden, får riktigt dålig hållning och kraften i steget finns inte längre där. När jag svänger tvärt runt en gård längs vägen håller jag på att trilla baklänges när vinden tar fart och det är så jobbigt att jag inte ens orkar bli irriterad. Fokuserar bara på att ta mig framåt springandes och tänka så lite tankar som möjligt.

Sträckan med den jävliga blåsten är från km 11 till 16, om jag inte minns helt fel. Och från att ha sprungit på tider strax över 5.00-tempo blir tiderna här ute 5.48, 6.15, 6.20, 6.00, 5.44. Mitt guldmål är raderat (det fattar jag redan vid 11-12km och inser vad jag har framför mig) och jag väljer att fokusera på annat än sluttiden. Typ överleva vinden och psykandet i att se två kilometer framåt med öppna fält åt alla håll. Jag vet att jag kommer klara 2 timmar med god marginal om jag bara håller mig löpandes, och helt ärligt så skiter jag i om jag springer på 1.54 eller 1.58 en dag som denna.

Efter km 16 kommer vi ut till havet igen, och vi vänder tillbaka och får vinden i ryggen. Om det inte vore för att jag var så trött i kroppen skulle det kännas magisk. Nu känns det bara rättvist. Efter kriget på åkrarna förtjänar vi verkligen medvinden. Jag försöker hitta tillbaka till någon form av hållbar löpteknik och flyt, men jag är otroligt trött i kroppen. Kilometertiderna återgår till lite mer rimliga siffror runt 5.30 och jag stänger av hjärnan och krigar på. En fot framför den andra och tanken på att snart vara i mål. Kroppen känns tungt. Höften krampar lite. Chipet runt vrister skaver.



Jag går i mål på 1.56.12 och jag känner inte så mycket för resultattiden där och då. Mer; jahaja.
Förutom att kroppen känns stel och trött mår jag bra. Min kropp tål nog halvmaror numera och reagerar inte så kraftigt som den gjorde dem första gångerna. Jag möter upp mamma och Johanna, varvar ner och får i mig energi innan vi åker hemåt igen.



Löpmässigt blev loppet inte riktigt vad jag hade hoppats på. Man kommer ju verkligen av sig helt när förutsättningarna ändras sådär mitt ute på ett öppet fält, men väder och vind kan ingen styra över. Jag irriterar mig sjukt mycket mer på att springa fel på ett lopp för att arrangörerna skyltat dåligt, eller att banan är på tok för kort. Vinden kan ingen ta ansvar för.

Och även om vinden tog ganska många minuter på sluttiden, så kände jag på mig att toppformen inte är i kroppen helt än. Jag hade nog inte sprungit sub 1.50 även om det varit vindstilla. Jag har mer att slipa på, och det ser jag verkligen framemot att få göra också. Utan vinden hade jag kanske sprungit i mål runt 1.52-1.53, och det är ju typ samma sak som 1.56 i min värld. Halvmaror är precis lika roliga som jobbiga att springa. Det krävs väldigt mycket mer taktik och rutin än att bara springa sträckor upp till milen, enligt mig, och det är det som gör det spännande och roligt. Det känns fint att ha en halvmara i kroppen redan nu, och fyra veckor kvar till varvet!

Loppet i sig var väldigt väl arrangerat. Många funktionärer längs med hela banan, generöst med energi vid målet och många människor som hejade längs med hela banan. Jättetrevligt! Men nästa år önskar jag mig en något mindre aggressiv vind..

Veckan innan lopp

Vissa saker som hör till veckan innan lopp glömmer man bort under årets andra veckor som inte innehåller lopp. Typ såhär håller jag på;

  • Kollar SMHI´s hemsida tre gånger per dag. Knappar in ”Höganäs” och ”Lördag”. Just nu ska det vara sol, 8+ och blåsa nordvästlig vind 10m/s och 15 i byarna. ”Kul”. Mitt önskemål är att det ska regna hela natten till lördag för att minimera pollen och när det är dags att springa får det gärna vara sol och 8+, men vinden kan väl gå och gömma sig någon annanstans i Skåne så länge?
  • Funderar på outfit. Oavsett väder så blir det shorts. Så att man kan sträcka ut steget ordentligt, och slippa känna sig klaustrofobisk i långa tights. Om jag så ska behöva ha vindjacka, vantar, buff och pannband så blir det ändå shorts på benen. Basta!
  • Trots att jag så sent som i fredags kände att jag verkligen tränat helt rätt de senaste månaderna så vacklar just den känslan nu dagarna innan lopp. Tänk om formen är puts väck efter en lättare vecka? (alltså, noll logik, men ändå)
  • Sväljer tre gånger extra för att få bort inbillningen om halsont. Sprayar coldzyme för glatta livet.
  • Väljer ut rätt tankar för att skapa rätt känsla i kropp och skalle. Vill komma in i den där zonen där man är sjukt ödmjuk inför 21,1km men samtidigt tror på sig själv och vågar springa hårt. Fantiserar om fina kilometertider och riktigt go känsla.

Det känns som att det var tusen år sedan jag sprang lopp. Jag brukar ju alltid smyga igång säsongen med 5km eller andra mindre lopp. Nu är det pang på halvmaran direkt. Känns lika läskigt som spännande..

– Såhär såg det ut senast efter målgång på en halvmara. Var så trött att jag knappt orkade le, och samtidigt var jag så nöjd och lite chockad över ett nästintill perfekt lopp att det enda jag ville göra vara att le!

Vilodagarna

Vad konstigt det känns att inte ha tränat på flera dagar nu. På ett sätt känns det härligt. Jag har hunnit med en del grejer som jag varit stressad över. Småsaker, men ändå. Och så har jag hunnit med att bara sitta och glo också. Att sitta och bara glo är sjukt underskattat, och jag känner att det är något jag verkligen behöver i mitt liv. Även om jag inte lever ett särskilt stressigt liv i jämförelse med hur många andra verkar ha det, så kan ändå en känsla av stress smyga sig på. När många småsaker blir till en enda stor massa och tröttheten sköljer över en, då hamnar jag lätt i en ond cirkel där jag blir ineffektiv och känner mig apatisk. Och sådär vill jag inte ha det!

Hur som helst så har jag bara jobbat och chillat hittills. I tisdags gjorde jag lite stretch och rörlighet, och idag tar jag kanske en promenad. Benen börjar kännas pigga igen och det känns som att energitanken börjar fyllas upp ordentligt. Eventuellt springer jag en lätt runda imorgon och om jag känner kroppen rätt så verkar det som att fem dagars vila nog gjort susen!

I skallen börjar tankarna på Höganäs Halvmaraton snurra. Det verkar som att jag hellre vill springa halvmara än att köra duathlon.. Inte blev jag mindre sugen när det lades ut en film på banan och jag fick konstaterat är där är ungefär noll backar. Underlaget varierar mellan grus och asfalt och om det inte blåser hejvilt den 22 april så kan ju det där loppet bli riktigt trevligt.

Ja, ni kan ju kolla själva!