Kvicka fötter, eller skor?

Idag begav jag mig mot skogen igen. Perfekt när det blåser halv storm – på stigarna i skogen brukar det vara lugnt. Jag drog på inov-dojorna och sprang slingan runt sjön på dryga 3 kilometer som är ganska trixig med mycket stenar, rötter, backar och spänger. Jag tar det lite lugnt både med kroppen och fötterna nu tills jag träffat min sjukgymnast på fredag och checkat läget. Med skorna vågar jag inte mig på längre sträckor än, även om dagens kändes ännu bättre än gårdagen.

Igår kväll kom Lina hit och vi körde ett rätt ambitiöst styrkepass i gymmet. Jag har inte kört ett rejält styrkepass på hur länge som helst så ni kan ju gissa känslan i benen idag! Som tunga, tjocka stockar. Efter lite rehab, aktiveringsövningar (Erika anropar höger gluteus!) och lite rullande på foam rollern kändes det ändå ok, och när jag väl kom igång att springa försvann den värsta stelheten. Första kilometern tog jag det lugnt. Fick stanna för att bli ihjäl-bjäbbad av tre små MINI-hundar och prata lite med ägaren. Lovar, de där små hundarna var hälften så stora som vår katt. Ägaren sa, när hundarna bjäbbade, ”dom är inte farliga”. Nä du, det trodde jag inte heller 😉
Jag sprang vidare och när klockan visade första kilometertiden blev jag lite förvånad; 6 minuter. Trots snacket och att jag stannat till lite? Hm. Nästa kilometer saktade jag av och gick nerför en riktigt brant backe med rötter överallt. Inte så sugen på att vricka fötterna nu när de väl börjar bli stabila. Och trots gång nerför blev nästa kilometertid 5:50. Men i vilket jäkla tempo springer jag i egentligen? Det kändes ju så himla långsamt, och jag hade ju inte sprungit hela ens? Den tredje sträckan sprang jag hela, med världens skönaste känsla och tiden blev 5:20. Det får räknas som snabbt för att vara jag, och särskilt på de där knixiga stigarna. Det brukar gå mycket långsammare än vad det känns då. Men jag vet inte, skorna kändes så jäkla bra här. Fötterna får verkligen känna underlaget, de blir kvicka och hjärnan får jobba och ta beslut om var foten ska landa. Greppet var också suveränt och där jag brukar få trippa för att inte halka var det bara att köra på. Helgrymt ju!

Ikväll känner jag mig lite nykär i att springa med terrängskor i knixig terräng. Vill ha mer, mer, mer!

Hur kan ett såhär litet sår göra så jäkla ont?? Det är sviter efter halvmaran. Note to me; sätt inte chippet rakt på huden..

Annonser

Test av x-talon 212 och framsida lår

Idag tyckte jag att det var dags. Flera dagars snorande och ingen löpning. Både på grund av snorandet, men också för att framsidan av låret gjorde ont sist jag försökte. När förkylningen passerat sin kulmen så tycker jag det brukar hjälpa att få igång flåset lite lagom, för att liksom få ut skiten lite fortare. Tror det hjälpte även idag. Förutom att det blir rätt flåsigt för att det bara går att andas genom munnen..

Jag stack iväg till min favoritrunda, en slinga i en skog som är sådär lummig och fin med mjuka stigar och lite lera här och var. De nya skorna skulle ju invigas, och då krävdes mjukt underlag och lite stubbar och rötter. Och åh vilka härliga skor! Väldigt annorlunda mot vanliga löparskor. Så tunna och nätta, men ändå med ett väldigt bra grepp. Det känns verkligen som att steget ändras en del och fotisättningen blir annorlunda. Steget blir kortare direkt och kroppen sträcker på sig automatiskt. Härligt och intressant, särskilt för en sån som mig som k-ä-n-n-e-r löpning med alla kroppens sinnen. Smärtan i låret kändes inte alls av idag, så jag pustar ut lite. Nu är det tillbaka till träning som gäller!

Det ska bli intressant och se hur skorna är att springa längre sträckor med framöver. Det är ju inte alls samma stöd och dämpning i dessa som i ett par vanliga löparskor. Det kändes idag som att foten fick vara med och jobba i varje steg, och det tror jag bara är bra för mina fötter. Men, jag kommer ta det ganska lugnt nu i början och öka distansen successivt. Skorna sitter i alla fall som gjutna på foten och känns otroligt bra att ha på sig.