Jag och kenyanen

Gårdagens kenyan skulle ju få ett eget inlägg, så here it comes.

Att springa en kenyan innebär att man springer ett progressivt pass där man ökar farten för varje kilometer (eller angiven tid/distans), fast det låter ju mycket roligare att säga att man springer en kenyan. Progressivt pass låter ju tråkigt och avancerat.

När jag springer en kenyan brukar rundan landa på 5,6,7km, nåt sånt. Det brukar vara lagom. Igår värmde jag upp med 1km, sprang sedan 5km med ökande fart, och lunkade sedan hemåt den sista kilometern. Sju härliga och roliga kilometrar en söndag i februari alltså. Jag skulle försöka sänka 10sekunder per kilometer var tanken, och igår lyckades jag rätt bra med det. Jag sneglar en del på klockan under tiden, för annars hade jag säkert sprungit alldeles för fort och blivit jättetrött och därmed inte orkat hela vägen. Såhär landade tiderna:

5.47 – 5.37 – 5.24 – 5.14 – 4.57

Ganska jämt och fint. Den sista sticker ju ut lite, men det är meningen. Jag kör fullt ös på sista kilometern, givet att tekniken hålls och känslan är bra.

Jag ÄLSKAR att springa på detta sättet. Jag är alltid lika lyrisk efteråt. Det är något magiskt med att bygga upp tempot bit för bit. Känna hur kroppen kommer igång, och hur pulsen långsamt stiger närmre sitt max. Att få hålla igen men ändå vara aktiv. Känna att där hela tiden är några växlar till att använda. Och på slutet, när man börjar bli trött, så finns där ofta en sista växel kvar som man inte riktigt visste om att den fanns, och det är precis den där sista växeln som man vill känna lite på. För den når man aldrig om man drar järnet från början i en intervall, då kommer mjölksyran långt tidigare.

Om jag måste välja något favoritpass att springa så är det nog detta som står som vinnare!
Rekommenderar det varmt till alla som vill springa med ett härligt, motiverande upplägg där man kan leka med farten.

Annonser