Sviterna från Köpenhamn

Fyra dagar har gått sedan loppet. Fyra dagar som inte riktigt varit som mina tidigare post-halvmara-dagar. Kanske inte så märkligt ändå, då loppet i sig inte var som något jag tidigare sprungit;

  • Jag har känt mig så otroligt fräsch i kroppen. Det jämna tempot slet nog minimalt i jämförelse med tidigare lopp. Med tanke på kroppens ”svaga länkar” har jag ju alltid haft små-ont (eller ja, stor-ont också) efter de gångerna jag tagit ut mig och sprungit långt och fort. Denna vecka har jag inte haft ont någonstans. Det känns nästan surrealistiskt.

 

  • Men skavsår då? Det brukar jag ju få. Trots tejp och vaselin.
    Denna gång fick jag bara ett enda litet skavsår på ryggen, vid kanten av shortsen. Inga blåa tår, inga blåsor under foten, inga brännsår under sporttoppen. Har jag gått och fått läderhud eller??

 

  • Känslorna då? Ja, jag har verkligen gått runt och sippat på den fina känslan som loppet gav. Känt mig lite oövervinnelig. Tänkt att där ändå finns så himla mycket mer att hämta ut. Varit lycklig över resultatet i sig, men allra mest över själva genomförandet av loppet.

 

  • Vilka var egentligen sviterna då? Jo, lite stela ben dagen efter. Lite stramt ni vet. Och myrkrypningarna från helvetet när jag skulle sova på söndagskvällen. Tog två magnesium innan läggdags men fick ändå upp och springa en vända vid 23-00-tiden (hade inte kunnat somna innan det ändå). Benen pulserade och kittlade och hjärnan var klarvaken av adrenalin. Annars var nog de mest på tagliga efterdyningarna lyckokänslor..

 

Ja, tänk vad mycket kul löpningen ger livet!
Jag är otroligt motiverad till hösten och vinterns löpning. Jag vet att det kommer bli tufft som vanligt. Mörker, kyla och mer kläder är ju inte riktigt min kopp av te, men när jag tänker på vad som väntar så är jag helt redo att göra jobbet. Det handlar egentligen inte alls om blodsmak på tuffa pass, att leva i en dimma av slitenhet och pressa skiten ur sig på tusingar, inte alls. Jag tror att det handlar om, för mig, att springa mycket och ofta. Ha kontinuitet över längre tid. Vara skadefri. Lyssna på kroppen. Och träna klokt och smart. Utveckligen ligger inte alls i detaljerna, utan i helheten. Och att inte ha ont. Fan vad jag är lycklig över att inte ha ont.

Idag myser jag runt i min lopp-tischa som man fick, och som jag faktiskt sprang själva loppet med. Den klistrade sig fast på ett obehagligt sätt mot kroppen när ösregnet kom, men 1.46 sitter liksom kvar i funktionsmaterialet som en god ande. I can feel it!


– Keep going!

 

Annonser

Köpenhamn Halvmara – Race report

Den här rapporten kommer nog att handla lika mycket om vädret som mitt nya pers och fina splittar. Och det är inte för att vädret i allmänhet är ett av mina favoritämnen (hehe), utan för att Köpenhamns väder var något av det sjukaste jag upplevt under och efter loppet. Jag tror att jag kommer minnas det här loppet för evigt, självklart pga bra prestation, men kanske allra mest för vädret ändå.

Eftersom jag och Jonatan åkte iväg till Köpenhamn själva, och att vi båda sprang, så är det lite bildfattigt från min sida. Efter loppet låg hela målområdet under vatten och det enda man tänkte på var att komma undan regnet och och få på sig torra kläder. Så jag har lånat lite bilder från loppets egen hemsida för att fylla ut lite.


Vi tar tåget över bron och följer sedan strömmen med löpare till start och målområde. Jag känner mig ganska opirrig. Har inte laddat upp riktigt, inte peppat och tänkt så mycket på loppet inför. Det enda jag vill är att springa bättre och smartare än tidigare halvmaror. Lyckas med det jag inte riktigt lyckats med tidigare – att få känna mig stark på slutet. Och att få undvika dem där tok-tunga benen som brukar dyka upp efter 14-15km. Sluttiden har jag inte riktigt tänkt på. Allt under 1.50 är för mig världsrekord. Under 1.55 känns också mer än godkänt, så länge jag vågar springa på det sättet som jag tror krävs för att uppnå den där känslan jag vill åt.

Jag har gjort en ny profil på klockan. Den har två displayer som man kan växla mellan. Den ena visar enbart tidtagning, men skulle jag få panik så har jag en backup, för med bara ett knapptryck kan jag växla över till en annan display som visar distans och snittid. Det känns safe!

Vi kommer iväg och jag njuter av breda och platta asfaltsvägar. Det är mycket folk, men jag upplever ändå ingen direkt trängsel. Visst får jag kryssa mig fram lite i början innan alla hittat sitt tempo, men det är aldrig stopp eller blockerat så som det är på Varvet. Banan bjuder på långa raksträckor och väldigt få höjdmeter, jag kan stänga av helt och bara ta in energin från publiken. För publiken är grym! Jag hör en hes, och eventuell lite småfull danska skrika att vi ska ha en PISSEGO TUR! Och jag tänker att jajamen, det ska jag fanimej ha!

Kilometerna flyter på. Jag får aldrig någon panik över att inte kunna se snittet. Det känns bara skönt att inte veta. Matematiskt har jag det väldigt lätt, för när jag passerar kilometerskyltarna slår det om till en ny minut. Jag passerar första fem på följande tider; 5.12 – 10.00 – 15.00 – 19.57 – 25.01. Och så fortsätter det, typ. Jag håller i princip samma tempo hela tiden. Det som får sekunder att rinna iväg är att jag stannar och tar vatten och energi. Jag tappar ca tio sekunder på energistationen vid 8km som jag nästan lyckas springa ikapp igen, men sen tappar jag lite till på stoppet vid 12km, så när jag passerar 15km så ligger jag 32 sekunder över 5min-tempot. Det är inget jag aktivt försöker ”springa ikapp”. Tänker bara att jag ska försöka hålla jämt tempo, och tar en kilometer i taget. För förutom att jag behövt stanna för att ta dricka, som kostar ett gäng sekunder, så håller jag ett nästan exakt tempo när jag väl springer. Det är som att jag ställt in en farthållare på benen. Passerar 16km på 1.20.32 och 17km på 1.25.34.

Jag har ju förberett mig på att det kommer bli tuffare att springa efter 14-15 kilometer. Är mentalt beredd på att få börja kriga och bita ihop. Men dippen kommer aldrig riktigt. Visst börjar vissa ställen av kroppen gnälla lite, men känslans över lag är stark. Andningen är helt under kontroll, benen håller tempot uppe. Enda stället som känns av är fötterna och vristerna. Kanske för att dem fått tugga jämn och fin asfalt bra länge nu.

Här någonstans, vid 16-17km, ser jag de väldigt mörka molnen på himlen. Hittills har vädret varit helt optimalt som löparväder. Soligt, med hög och krispig septemberluft. Men snart börjar det mullra, och det dröjer inte länge förrän jag ser de första blixtarna. Som från ingenstans har vi plötsligt värdens oväder rakt ovanför oss. Jag ser en blixt, och en millisekund senare mullrar åskan. Och det är inte den där åskan som mullrar lite mysigt på avstånd. Nej det här liksom vibrerar i bröstet på mig. Det känns i hela kroppen. Till en början är det väldigt.. effektfullt. Men sen tänker jag på dem personer som är väldigt rädda för sånt här väder. Vad gör dem nu? Jag hinner också tänka om jag själv borde vara rädd, men jag har nog aldrig varit rädd för oväder, och har inte riktigt tid eller fokus på att känna mig rädd nu. Obehag kan jag känna, men aldrig rädsla. Jag tänker att det säkert drar över och försvinner. Vid 19e kilometern kommer regnet. Det är som att himlen öppnar sig. Stora, hårda droppar och jag är dyngblöt efter bara någon minut. Jag försöker fokusera på att springa. Efter 19km bryr man sig inte särskilt om att bli blöt. Jag vill bara i mål nu. Mellan regndropparna känner jag efter; är jag trött? Är det läge att trycka på nu? Jag har ju krafter kvar. Så när jag passerar 20km väljer jag att släppa loss all samlad energi. Regnet öser ner, åskan mullrar och blixtarna slår hejvilt omkring oss. När jag svänger in på målrakan (som är den längsta någonsin) möts jag av en flod. Det står så mycket vatten på vägen att jag inte ser trottoarkanten. Jag ser att de flesta springer ute längs med kravallstängslet  i kanten, men i mitten av vägen ser det ut att vara lite mindre vatten så jag håller jag till en början där. Men sen börjar mina skor försvinna under vattnet, och när jag tittar ner ser jag hur vattnet verkligen strömmar emot oss. Något flyter i vattnet också. Vita små stenar? Jag tvingas svänga in mot kanten för vattnet är alldeles för djupt nu. I kanten stockas det då folk trippar fram och jag blir sjukt stressad. Jag måste få komma i mål. Jag har en skitbra tid på gång. AKTA ER! Och så ser jag drivorna med hagel i kanten av vägen och förstår att dem vita stenarna som flyter i vattnet är hagel. Is. Inte konstigt att mina fötter domnat bort och fått brainfreeze. Det smärtar otroligt mycket i fötterna och jag tror faktiskt att jag skriker rakt ut.

Copenhagen Half Marathon 2017

Men så går jag i mål. Sneglar på klockan som visar 1.46-nåt och hinner inte riktigt reflektera över det just nu. Känner bara att jag måste komma undan detta. Regnet, vattnet, folket. Vi slussas framåt. Regnet öser fortfarande ner och det är en sån jäkla dimma från alla varma kroppar i det kalla regnet. Det ångar till och med från brunnarna i marken. Det känns som värsta krigsstämning. Och jag tänker att jag måste hitta Jonatan och få på mig torra kläder. Parken där väskinlämningen är står under vatten. Lera och iskallt vatten. Visserligen var jag inte där, men jag associerar till Roskilde 07. Min väska ligger halvt i en vattenpöl och vissa kläder är helt blöta. Mobilen är fuktig men verkar ha överlevt bra ändå. Jag hittar Jonatan i vimlet och vi bara skakar på huvudet och skrattar. Sjukaste någonsin, säger vi.



Vi försöker komma ifrån målområdet och hitta en torr plats att byta kläder på. Efter ett tag spricker det upp och blir sol igen. Och på väg från mål hör vi speakern säga att loppet måste avbrytas pga vädret (fattade senare att det var pga att två löpare blev träffade av blixten). Jag tänker att det ju var en jäkla tur att jag fick hinna komma i mål. Tänk att inte få gå i mål när man sprungit så bra?

På tåget hem skickar jag med Johanna (Tack för så fint pepp och stöd, både Johanna och Lina, ni är bäst! <3) och hon printscreenar mina splittar från live-resultaten. 1.45.55 har tiden stannat på och det är inte förrän då det börjar sjunka in hur bra det faktiskt gick. Tror knappt det är sant? Är jag kapabel till att snitta nära på 5min/km i över två mil?? Blir också så himla sentimental när jag tänker på min första halvmara för drygt två år sedan som gick på 2.11 och jag trodde att jag skulle dö i varje steg. Älskar min kropp som ställer upp på allt och bara levererar. Blir stolt över mig själv som faktiskt lyckats utvecklas trots att jag inte är en sån där lätt liten löpartalang som springer sin första mil på 50-ish. Att allt tragglade ger resultat. Och att jag faktiskt vågade göra annorlunda och använda klockan på ett nytt sätt för att nå ett nytt resultat.

Såg på hemsidan idag att dem ändrat min tid till 1.46.02, men det stör mig inte så mycket. Hade det inte varit för en jävla flod med vatten och folk-stockning för att ens komma i mål så hade jag ju kommit in under 1.46
Så vi kan väl säga 1.45.59, deal? hahah!

Men tack Köpenhamn Halvmara. Det var en jävla upplevelse! 
Och tack kroppen för 1.46 som nytt pers. Det trodde jag nog inte i min vildaste fantasi att vi var kapabla till!



Enda återstående frågan: Kommer mina f.d vita Zante v3 någonsin bli sig själva igen efter detta äventyr? Det kommer i alla fall ta en vecka innan dem är torra igen..

Att kanske göra annorlunda

På söndag åker vi till Köpenhamn för att springa halvmara, igen. Det blir första gången i Köpenhamn, men den fjärde halvmaran för mig i år. Jag bläddrar i kalendern och ser att det nu passerat fyra veckor sedan senaste halvmaran i Halmstad. Jag summerade den med lite blandade känslor. Glad och pirrig för nytt pers och att lyckas gå i mål under min drömgräns 1.50 – men också oerhört jäkla trött av att ha tagit ut mig totalt, och samtidigt lite knäckt av känslan att långa distanser är så himla kluriga för mig. 21,1km känns precis lika evighetslångt varje gång..

På fyra veckor har det ju hänt många roliga grejer i övriga livet. Tankarna och känslorna har fokuserat på annat än bara löpning och kommande lopp, och det medför att jag inte riktigt vet vad jag vill åstadkomma i Köpenhamn. Jag har ju tänkt att detta lopp kommer där långt borta i september nångång, som i ett annat liv, men så plötsligt är det så nära och jag har inte hunnit tänka så mycket på det. Inte hunnit bygga upp några förväntningar.

Och med den senaste halvmaran ganska så färskt i minnet så funderar jag nu på att göra lite annorlunda denna gång. Även om jag är ganska så disciplinerad och i vissas ögon kanske lite fyrkantig när det kommer till min löpning så är ändå det viktigaste för mig att få känna efter och sedan styra målen därefter. Och just nu känner jag mig inte så sugen på att plåga skiten ur mig för att putsa perset ytterligare. Rent formmässigt och fysiskt tror jag nog det skulle kunna gå vägen, särskilt med tanke på att loppet är platt och ”snabbt”, och att löpningen känts otroligt bra den senaste tiden. Men känslomässigt så känner jag inte för att pressa så hårt denna gång. Samtidigt vill jag inte bara lulla mig igenom ett lopp utan en plan och ett mål. Då hade jag ju lika gärna kunnat springa en runda i skogen och bespara mig både tid och pengar. Så nä, nån slags riktning måste där finnas!

Så jag funderar såhär:
Jag vill springa snabbt och känna mig stark och lätt, men den här gången vill jag ha ett kortare krig. Jag vill att loppet ska kännas kortare. Jag vill inte känna trötthet redan vid 14e kilometern. Jag vill springa mer på känsla och mindre på pannben.

Så jag fantiserar i tanken att springa utan GPS och därmed inte kunna se vad jag har för snittid. Det har jag aldrig gjort förut, och det känns spontant lite läskigt. Nästan galet faktiskt. För mig är kilometertider något positivt och något som gör att jag håller fokus framåt. Det är alltså inget jag mår dåligt av på något vis, men jag funderar på att bara springa med ”tidtagarur” på armen och därmed inte veta exakt på sekunden hur jag ligger till. För jag tänker att jag på detta vis kommer kunna springa mer på känsla. Enda invändningen mot att göra detta läskiga är att klockan är min snuttefilt där i kriget i slutet av loppet. När jag är trött har klockan sporrat mig att fortsätta kämpa, att hålla tempot uppe och hålla ihop det hela vägen in i mål. Hur kommer det att bli när jag är trött och inte har klockan som morot?

Antagligen bra, väl?

Det roliga är ju att jag i början kommer kunna räkna lika bra som klockan. Ingen spänning alls liksom.
Det som är mer spännande är ju när jag börjar bli trött och trög i skallen. Huvudräkning är ju inte min vassaste egenskap, och när tröttheten kommer blir jag ju ännu sämre. Men det kanske sporrar mig ännu mer när jag räknar fel och tänker att jag kommer persa med flera minuter? haha

Reflektioner på detta? ;D

Målspurt på senaste halvmaran i Halmstad!