Tvåmilakliv

Igår kom Johanna hit igen och vi drog iväg på ännu ett långpass.

Vilken himla fin vår vi haft, med våra långpass. Vi började på 12km i slutet av februari och har successivt ökat distansen. Johanna har slagit distansrekord varje gång, och jag har hittat tillbaka till den där härliga långpasskänslan. Det känns som att långpassen gjort stor nytta för hela löpningen och fyllt sin funktion. Lugnt och långsamt är ibland lika härligt som passen med mer tempo. Och att springa med bra sällskap är guld och lite till!

Igår slog vi på stort och sprang 20km. Johanna hade en lite kämpigare dag med pollenbesvär, vilket jag tydligen var skonad från för en gångs skull. Jag mutade med dumlekola och saft och efter drygt två timmar var vi hemma igen. Jag var lite stapplig i steget och stel i knäna, men annars kändes det helt ok. Två mil är fortfarande långt i min värld, och halvmaror har jag stor respekt för. Men jag tror i alla fall att jag ska överleva loppet i Höganäs om två veckor.

.

Annonser

Långpasset

Kan inte tänka mig bättre aktivitet än ett riktigt långpass på vårens första dag. För oavsett om våren inte är här på riktigt riktigt än så har det i alla fall varit vårväder idag. Vindstilla, sol och klarblå himmel. Helt magiskt!

Johanna kom hit vid 9.30 och vi begav oss mot skogen. Lite småkyligt i början, men vi hade rätt i att solen skulle värma upp oss ganska rejält så småningom. Senast vi var ute på en långtur valde vi att gå ett par gånger. För att det var slitigt liksom. Vi hade ingen direkt plan för denna dagen mer än att bara samla ihop cirka 15km och vara ute längre tid än vanligt. Vi tänkte att vi tar det som det kommer, känner av. Men när vi väl dragit igång kom vi in i ett härligt flow ganska fort och behövde inte stanna förrän efter drygt 10km för att dricka hallonsaft som vi gömt bakom ett träd innan vi gav oss ut. Vi klunkade i oss och fortsatte. Höll igång benen hela vägen fram till 16km och där var vi toknöjda och glada. Johanna slog ett rejält distansrekord och jag är inte ett dugg orolig för hennes debut på Göteborgsvarvet nu i vår. Hon har precis som jag dragits med en knagglig kropp som satt lite käppar i hjulet, och att hon idag sprang hela rundan smärtfritt är liksom kronan på verket. Så himla häftigt!

Nu är jag ju ingen superlångdistansare alls, men jag minns själv när jag tyckte att allt över milen var megalångt och nästintill omöjligt, och jag minns att det hände så mycket häftiga grejer i huvudet när man väl började pressa den där spärren framför sig. Att våga sig på längre och längre pass och uppleva den häftiga känslan som ett distansrekord faktiskt ger. Första gången jag sprang längre än 15km kände jag mig hur cool som helst, och att verkligen kunna springa hela sträckan är ju ännu häftigare!

För min egen de kändes dessa 16km precis sådär som jag vill att dem ska kännas – lätta! Benen pinnade på, pulsen var lagom låg och jag blev inte riktigt trött förrän mot de två sista kilometerna. En enorm skillnad i känsla jämfört med första långpasset på 12km för bara två veckor sedan. Det händer fanimej grejer i kulisserna liksom!

 

Årets första långpass

En grådisig söndag i februari. Det luktar ju långpass lång väg.

Idag kom min kompis Johanna hit för att sällskapa ihop under ett långpass. I vanliga fall kan vi nog kalla 12km för ett lite längre distanspass, men just idag känns 12km som långpass. Förhoppningen är ju att det ska vara det kortaste långpasset framöver. Men vintern har varit knagglig och om vi räknar bort mina slitiga 9,5km tidigare i veckan, så har kroppen inte ens varit i närheten av att ens springa milen sedan i slutet av november..

Så ni förstår, det var lite tungt på slutet idag. Och nu efteråt är kroppen lite stel, sådär som den blir när man gjort något ovant.

Men vad härligt att springa med sällskap! Kilometerna tickar på utan att man märker det, man får ha det trevligt under tiden med härligt snack om allt och inget, och mot slutet när det börjar bli lite tuffare så hjälps man åt att hålla fokus på det som är viktigt. Så bra, så bra! Efteråt fikade vi med frallor med ost och marmelad och hinkade i oss saft. Ungefär lika viktigt som att faktiskt springa.

Resten av dagen glor jag på Vinterstudion, söndagsfixar och spanar efter nya cykelkläder på nätet. Känns extra gött att göra med 12 färska kilometer i benen!

 

Sommaren pågår

Det här med semester, det är jag nog ganska så bra på.

Den flyter på med andra ord. Jag tränar, jag slappar och jag äter. Idag är det måndag och ny vecka, men det lägger man ju knappt märke till. Vet varken vilken dag eller vilket klockslag det är. Men när jag tänker efter, så samlade jag ihop 35km löpning under veckan som gått. Och nu börjar vi om på ny kula där jag har fyra dagar på mig att göra några vettiga löppass innan vi åker iväg..

I fredags kom jag ut på mitt långpass. Det blev 17km där jag transportsprang hem till mina föräldrar. Jag gav mig ut innan klockan sju men det var ändå himla varmt i solen vid den tiden. Kroppen kändes helt okej, men känslan överlag var rätt tung. Jag tror det sitter i huvudet. Det känns lite lojt att springa långpass. Det är liksom för långt för att vara kul, och det är jobbigt att hålla nere tempot. Det känns ju sådär inför kommande halvmara, men jag säger som vanligt; det sitter i huvudet och då kan man ändra på det! Jag får helt enkelt hitta på några strategier som gör det roligare..


Idag är det lite mer molnigt här i Skåne och jag och Jonatan ska snart ut och springa. Vi är lika sega båda två idag efter en helg med mycket mat, dricka och sociala grejer, så jag tvivlar på att kroppen kommer bjuda på något kanonpass. Men det ska göras!

Imorgon åker vi till Österlen för att se oss omkring. Vi tänkte köra vägen om Åhus och neråt Brösarp och Kivik och så kör vi rakt genom Skåne på vägen hem. Har ni några tips på bra fikaställen eller andra trevliga ställen att stanna till på så får ni gärna hojta! Tar tacksamt emot tips 😀

Långpasstankar

Idag tyckte jag att det var dags för ett långpass. Hela maj månad ägnades mest åt att springa lopp och vila sig i form däremellan, och så kom ju ett triathlon där i mitten av juni också. För två vekor sedan sprang jag mitt första längre pass sedan Göteborgsvarvet, och idag var det dags för nummer två, med två kilometer extra på slutet. Det landade på 16km, och dom där 16kilometrarna gav en väldigt varierad känsla och en himla viktig lärdom.

Det började fint. Jag flöt fram i 5.40 och livet kändes enkelt. Funderade på om detta numera är mitt långpasstempo? Det låter lite fort i mina öron, men samtidigt känns det som att det är omöjligt att sakta ner tempot. Det blir mer obehagligt att springa långsammare. Och jag har ju bestämt mig för att gå mycket på känsla och lyssna på kroppen, så jag lät det vara. Efter milen någon gång vände det och det började kännas tungt. Allt kändes tungt. Tänkte först att jaha, det var för snabbt tempo i början då. Men efter lite funderande så tyckte jag inte det kändes rimligt. Jag kände mig stel i höfterna, och varje steg kändes så otroligt stappligt. Jag kämpade på lite till, men den där känslan som jag haft tidigare i våras, där det gör ont på fel sätt, och är jobbigt på fel sätt, höll i sig. Och sådär tänker jag inte springa omkring. Så jag stannade, pausade klockan, lät pulsen sjunka och så började jag stretcha framsidan av höften och göra små rörelser för att aktivera rumpan. Det tog kanske två minuter, och sen drog jag igång, och allt kändes lätt och härligt igen. Det var precis som om höftböjarna slagit knut på sig själva eller krampat ihop. När dom fick sträcka ut sig så kunde rumpan komma åt och göra jobbet igen och fotisättningen blev genast bättre. Tempot blev högre och pulsen sjönk = lätt att springa.

Det här var ju en väldigt fin insikt och lärdom. Det handlar alltså inte om bara kondition eller sådana faktorer, utan mer om själva mekaniken i kroppen. Att höften orkar jobba rätt, så att fotisättningen blir skonsam. Att en så enkel grej som att stretcha ut några muskler och aktivera rätt muskel kan vara så avgörande. Bra att veta för framtiden – att det är lätt att ”fixa”, och att kanske kunna förekomma det innan det sker.

 

Långpass

Igår fick höften sig en rejäl omgång hos min sjukgymnast. Den är ju tusen gånger bättre än tidigare, men när nu musklerna börjat aktivera sig ordentligt och jobbar rätt, så är dom inte tillräckligt starka alla gånger och det har resulterat i ett gäng härliga triggerpunkter. Så jävla oskönt att trycka på sånna. Det var en grym smärta, som liksom stack rätt ner genom benet. Förutom att höften är öm och har blåmärken idag så känns det ändå rejält bra vid dagens långpass.

Jag har inte spunnit något längre pass sedan Göteborgsvarvet, så idag gav jag mig ut på en tur i skogen som landade på 14km. Lagom. Vädret var också lagom – 14grader vid 10-tiden, sval hög luft och nästan lite kyligt i början för shorts och tisha. Jag valde en runda med de härligaste skogsvägarna, och sprang utan både lurar och rygga som jag annars haft på de längre passen. Det är verkligen en sån himla frihetskänsla att bara ge sig av med så lite grejer som möjligt. Skor, shorts och tröja, och så jag och tankarna som tyst vandrar runt i huvudet.

Och löpningen då? Ja den gick verkligen suveränt. Jag lät kroppen avgöra tempot och för en gångs skull blev tiderna väldigt jämna. Det var verkligen ett sånt riktigt härligt driv i steget från början till slut, och det kändes som kroppen flöt fram av sig själv med låg puls och fin teknik. En känsla man verkligen kan bli hög på!

Jag kunde inte låta bli att tänka på vårens långpasskamp där allt gick så tungt och trögt. Där varje backe kändes som en vägg, där tempot aldrig kändes riktigt lagom, och där kroppen aldrig riktigt ville samarbeta. Då fick jag kämpa för att hålla jämna och snittet landade ofta en bit över 6.00-tempo. Idag fick jag istället hålla igen lite när allt kändes så lätt, och snittet blev 5.40. Utveckling är grymt häftigt, och tider är så konkreta att jämföra. Men känslan i kroppen, den kan jag bara försöka beskriva. Den är min egen upplevelse och den är så himla viktig. Lätt, snabb, stark, glad. Det är inte konstigt att man är kär..

Traditionsenligt Valborgslångpass

Traditioner är till för att hållas. Därför sprang vi långpass idag, både jag och Jonatan. Det har vi gjort sedan vi träffades. Till en början cyklade jag när han sprang, men nu är jag inte sämre själv utan springer jag också.

Idag lyckades jag med bedriften att springa 18km utan att stanna för gångpaus en endaste gång. Vad jag kan minnas har det aldrig hänt förr. 15km har jag sprungit utan att gå, men nu håller jag alltså ut i 18km. Det känns som en vinst. Fast det största vinsten, det är att kroppen höll hela vägen. Det gör mig helt pirrig. Min kropp pallar alltså 18km, efter eviga timmar med rehab, sprucken fot, gnällig vadmuskel och kinkig höft. Nu är det bara en fot framför den andra och inte så mycket mer än så.

Rundan idag gick rätt långsamt. Jag liksom tassade framåt. Men tiden är totalt oviktig just nu. Att kroppen håller är egentligen det enda som spelar någon roll. Tiderna får komma sen. Pressa tiden kan jag göra på 5km istället 😉

Ha en trevlig Valborg allihop! Själv drar jag på mina nyinköpta jeans och åker först på kalas och sedan grillfest hos våra grannar/vänner. Kommer smygnjuta (och oja mig över en lite öm kropp) hela dan av tanken på att jag joggade konstant i 18km idag. Wihoo!

 

Knallar på!

Hej!

Ännu en vecka har svischat förbi. Det går fort.
Jag har hunnit med både vilodagar och träningsdagar denna vecka. Jag har jobbat en hel del, och några av de dagarna har jag inte orkat ta tag i träningen framåt kvällen. Däremot passade jag på att klämma in två pass på en och samma dag istället, när det fanns lite fler lediga timmar.

Typ såhär;
Måndag – Löpstyrka
Torsdag – Tröskel/distanspass på 7km som var svinjobbigt + löpstyrka på kvällen
Lördag – 17km långpass
(Imorgon planerar jag ett pass med fokus bål/överkropp)

Ja, idag slog jag distansrekord för i år. Jag har ökat långpassen varje vecka, men nu är det stopp med ökningen på ett tag. Nu vill jag harva lite på dessa distanserna innan jag ökar på vidare mot 21km. Förra veckans 15km´s runda kändes magisk och jag höll mig löpandes rakt igenom. Dagens pass kändes ganska mycket tvärtom. Jag hade träningsvärk från torsdagens styrkepass (alltså, träningsvärk i rumpan är väl jävligt segt när man ska springa?!) och så hade jag motvind de första 9kilometerna. Ja. Motvind. I nio jävla kilometer.
Hatade livet och var irriterad ända ner på cellnivå för det jävla blåsandet. Fick ta en gångpaus vid 7km och klunka hallonsaft som jag hade med mig, och sen sprang jag halvt vilse också. När jag väl kom in i skogen var det helt vindstilla och de sista 7km gick som en dans, på ett ungefär.

I efterhand är jag himla impad över att jag inte gav upp, tog en snabbare väg hem eller gick längre sträckor. Jag bara fortsatte. En fot framför den andra. Inget gnällande, bara göra. Det psyket har jag inte haft tidigare. Så dagens pass både gav och visade att jag har mer pannben nu än tidigare. Jag känner dessutom att det är himla skönt att på något vis ligga i fas inför Göteborgsvarvet. Visst, veckorna går fort, men det känns ändå som att jag har gott om tid på mig att öka på distansen på ett schysst sätt. No stress.

 
– Löpoutfiten för 7 ganska snabba kilometer!

– Uppladdning för långpass
– Kräkfärdig efter 7 snabba

Oboy efter långpass är obligatoriskt!

Hörrni, är ni fler som tränar inför Göteborgsvarvet förresten? Kan ni inte säga hej och berätta om er träning i så fall? 🙂

20 km

Imorse drog jag ut på långpass. Ryggsäcken på ryggen var laddad med vatten, en Cliffbar och en telefon med några olyssnade poddar. Benen var hyfsat pigga och kroppen kändes utvilad och redo. Målet för dagen var att lägga till 2 extra kilometer på förra omgångens långpass som slutade på 18 km. Två mil alltså. Nästan en halvmara.

Jag har inte gjort många långpass i min lilla löparkarriär. De pass som varit längre än 15 km kan jag räkna upp ur minnet och berätta om. Kan man det så är det inte många 😉

Min kropp har lätt för explosiva saker. Pang på, full kraft och sen är det över. Det här med att fördela energin och orka hålla på länge är klurigt för mig, men så otroligt lärorikt. Att sysselsätta sig med grejer som man inte har lika lätt för är inte alltid jättekul (det ÄR roligare att göra grejer som man har lite talang för) men min plan är att göra det så enkelt som möjligt för att ändå få det gjort. Något inom mig vill ju upptäcka denna biten också. Bortom milen finns ju finfina grejer som jag missar om jag inte tar mig dit ju.

Så, the easy way = bara springa, bara göra. Serva kroppen med det den vill ha, ge den lite extra skjuts och stöttning. Lyssna på den.
Att ha vatten med sig som man lätt kan dricka under rundan gör allt lättare för mig. Det ger energi och friskar upp, och jag slipper ligga halvt uttorkad i soffan efteråt. Energi likaså, någon tugga när det känns som att det behövs ger nya krafter. Att skippa bry sig om hur lång tid det tar verkar också vara en nyckel för mig. Kroppen får avgöra tempot. Känna, lyssna och agera efter känslan. Ibland pinnar jag på lite för fort och blir lite för trött och då stannar jag och går eller står en minut eller så. No big deal.

Det blev två mil och det blev distansrekord när det gäller hemmapass. Sjukt kul!
Visserligen kröp jag mig fram de två sista kilometerna, men ingen huggande smärta någonstans, bara trötthet. Bara det är en stor seger för den här kroppen. Det är ju inte annat än att man blir lite stolt över att den numer pallar. Heja! 😀


– Yes. Precis lika trött som jag ser ut att vara..  

18 häriga kilometer

Ja, faktiskt! Igår gav jag mig ut på långpass i sommarvärmen. Skogen svalkade dock fint och det var sådär härligt blåsigt för en gångs skull.

Detta är det längsta jag sprungit sedan Göteborgsvarvet, och ett distansrekord när det gäller eget långpass hemma. Tidigare, när jag sprungit längre än 11-12 kilometer, brukar jag få ont eller må kasst. Men igår blev det riktigt härligt. Jag hade min löpryggsäck med mig och kunde sippa vatten lite när som helst, och jag stannade några gånger under turen, mest för att vara på den säkra sidan att hålla hela vägen. Jag kunde hålla ett bra tempo utan att komma för högt i puls, och på ett sätt kändes det bättre och bättre ju fler kilometer jag hade i benen. Mitt syfte med hela grejen var att springa långt utan att slita och få ont någonstans, och det gick verkligen denna gång. Det känns att man blir stel och trött mot slutet, men inte alls som tidigare. Jag tror att de där små stoppen under rundan är skitbra för min del. När det ska springas långt kan jag inte pressa tider än, det är nog bara att acceptera, men 18 km och en fin rundtur är härligt nog!