Lidingöhelgen

Jag trodde nog ändå att det skulle bli värre att strosa runt på Lidingö som ”icke-startande” än vad det faktiskt var. Jag trodde att det skulle bli tortyr och självplågeri att bara få titta men inte själv få springa, men jag stängde av känslorna lätt och fokuserade på supporten av Jonatan som kutade de tre jobbiga milen. Att bara gå omkring oh glo på folk är ju också en sysselsättning som lätt underskattas..


Jamen ni ser ju, superseriös supporter med ryggsäck och allt!

Jonatan startade sitt tredje Lidingölopp och avslutade sin tredje klassiker. Han kapade förra årets tid med typ fem minuter (2.23.53) och fixade därmed också en superklassiker (alla fyra momenten under 20 timmar). Det fick vi såklart fira på kvällen i Stockholm. Vi käkade på Prime Burger och sen slocknade vi i hotellsängen vid 21. Pensionärernas pensionärer..


Medalj i målfållan och eftersnack!


Hur var Lidingöloppet annars då? 
Jo, såhär från sidan så såg det ut att gå väldigt fort i täten. Det är himla coolt att se de snabba löparna swischa förbi med sina ursnygga löpsteg. Det såg också himla torrt ut – senaste tidens fina väder gjorde spåren torra och hela målrakan var som ett enda moln av damm. En man som stod bakom mig i publiken sa till sin kompis att löparna såg himla solbrända och fräscha ut – egentligen var dom bara skitiga. Grusdamm fastnar rätt bra på svettig hud. Och på tal om målrakan! i år fick jag inte se så många krampanfall. Jag gissar på att jag inte stod där tillräckligt länge, för att Jonatan kom i mål så tidigt. Annars kan jag varmt rekommendera att stå och heja i mål de som knappt kommer i mål pga kramp. Kul att se på, men usch för att vara den som måste krypa i mål.. 😉

Nu pausar vi från Lidingöloppet på obestämd tid. Tre år på raken får räcka!


Annonser

Lidingöloppet 2015

Hej!

Igår åkte vi bil halva dagen, och jag var så trött och sliten att jag inte riktigt orkade ta tag i det här med att skriva race report från lördagens lopp. Nu, måndag morgon, är det dags för rapport vare sig jag orkar eller inte 😉

Vi börjar med fredagen som först innehöll bilresa till Stockholm. Vi checkade in på hotell nära centralen och sedan åkte vi ganska omgående ut till Lidingö för att hämta ut nummerlapp och känna på stämningen. Vi mötte upp med några kompisar som också skulle springa och stämningen, ja den var på topp. Väderprognosen verkade extremt lovande också. Lördagen skulle bli grym!

Jag försökte tänka bort hur tunga benen varit de senaste passen och valde att tro att allt skulle vara piggt och härligt tills det var dags att springa. Redan på eftermiddagen hade jag en konstig känsla i kroppen, och lite magont. Väl tillbaka i stan käkade vi pizza och pasta på Vapiano och när jag käkat kändes allt värre. Vi gick hem ganska tidigt och på hotellrummet hade jag frossa, feberkänsla och mådde rätt kasst. Jag som tänkt lägga fram kläder och fixa inför morgondagen orkade inte ens det utan däckade i sängen tidigt i hopp om en bättre morgondag. Jag skulle aldrig springa om jag kände mig sjuk, men allt det här kändes så konstigt, så lurigt liksom. Så morgondagen kunde verkligen bli vad som helst.

Jag vaknade tidigt lördag morgon och kände mig i princip som vanligt. Hotellfrukost och sen tunnelbana och buss till Lidingö. Jag startade i grupp 2 och hade förhoppningar om att det skulle vara mindre trångt och mindre armbågar än förra året då jag startade i sista gruppen. Inför loppet kändes benen som vanligt och kroppen var redo. Det kändes faktiskt bra. Starten gick, och visst, det var trångt de två första kilometerna, men sen lättade det ändå rätt fort. Armbågarna var inte lika många detta år heller. Det enda jag störde mig på var att folk bromsade på tok för mycket när det gick utför..

– Jag var frusen och hade glömt pannband och vantar hemma. Fick panikshoppa detta lökiga set. haha!  

– Redo för start!  

– Starten har gått. Jag syns långt borta intill flaggstången. 

De första 7 kilometerna gick faktiskt enligt plan, med marginal, utan att det kändes allt för slitigt. Runt 8 kilometer började allt kännas himla jobbigt. Känslan smög sig på, och här började också den tuffaste delen av banan med backar och smala stigar. Förra året var det här jag fick runners high och kutade om en massa löpare. I år fick jag nog runners low, om det finns något som heter så. Annars myntar jag det uttrycket nu. För jävlar så tungt det gick. Benen var som stolpar. Min puls låg minst tio slag över vad jag brukar ligga på. Höften som inte gnällt på länge började säga upp sig och högerfoten landade sämre och sämre. Jag valde att gå i de värsta uppförsbackarna, flöt på bra nerför, och däremellan försökte jag bara hålla mig joggandes. Mellan km 8 och 11 var allt som värst. Jag kämpade allt vad jag kunde för att peppra på med rätt tankar. För de negativa, ”ge-upp-tankarna”, dom fanns där hela tiden och ville förstöra. Jag visste att Jonatan och resten av gänget skulle stå på Grönsta vid 11km och heja, och åh vad jag behövde den peppen. Jag kände mig helt tom på energi och benen var verkligen inte samarbetsvilliga. Hade inte dom stått där så hade jag nog brutit där. Men inte kan man väl stanna, när man har fyra ynka kilometer kvar! Om jag gett upp hade jag ångrat mig hur mycket som helst..

– Vid 11 km på Grönsta. Här kom peppen! 

Jag kämpade vidare med de sista backarna. Min guldtid på 1:25 hade jag ju släppt redan vid 8-9km. Nu var det bara kriga som gällde. Jag satte upp som mål i huvudet att ta det under 1:30 i alla fall. Enligt min klocka skulle det knappt gå, men till min förvåning upptäckte jag att den låg efter kilometerskyltarna på banan. Och då tändes något slags hopp som fick mig att kämpa på det lilla extra. Ja, whatever works ni vet. Sista 3km fick jag nya krafter och jag stapplade i mål på 1:29:24

  

Kramp i hela höften/skinkan. Så frustrerad på den höga pulsen och de tunga benen. Men så himla stolt över att jag inte gav upp. 1:29:24 är egentligen ingen tid jag skryter med. Jag vet att jag kan bättre (1:27 förra året ju!), men när jag tänker på hur allt kändes så tycker jag att min tid är helt fantastisk ändå. Jag är rätt övertygad om att där ligger nåt skit i kroppen som lurar, för det har känts så ända sedan efter stafetten i Helsingborg för två veckor sedan. Som att det inte brutit ut på riktigt bara. Jag sprang med puls på 195-199 delar av loppet, och jag brukar ligga på 189-190 när det är jobbigt i vanliga fall.. Loppet var hemskt jobbigt på ett hemskt jobbigt vis.


Efteråt då? Förutom höften och fötterna så återhämtade jag mig riktigt snabbt och mådde super resten av dagen. Jag och min kompis Johanna följde hela gänget som sprang 30km och njöt ordentligt av en solig höstdag. Jonatan sprang in på 2:28:46 och klarade därmed sitt mål på under 2:30 och sista etappen av sin andra klassiker. Han förbättrade sin tid med 25 minuter sen förra året (!), gissa om jag var stolt och glad?! Bra när andra springer bra, så man kan glädjas extra när det varit slitigt för en själv 😉

 IMG_1573-0– Min superlöpare!

– Vet inte riktigt vem som var gladast över Jonatans resultat? 😉

Idag tassar jag runt med träningsvärk i musklerna bredvid smalbenen och fötterna. Höften gnäller så jag tänker att det nog är dags att höra av sig till sjukgymnasten igen.. Jag funderar på hur mycket återhämtning som är lagom och hur jag ska träna framöver. Det finns potentiella lopp varje helg fram till november, men om benen inte känns bättre när jag drar igång igen så tänker jag skita i alla lopp. Jag längtar bara efter ben som känns som dom brukar.. ❤

Saker att ta sikte på!

Foten har repat sig bra de senaste dagarna och jag kan i princip gå normalt på den nu. En liten svullnad är kvar, och blödningen på insidan syns nu tydligt med ett rosa/lila märke nedanför ankeln. Men jag känner hopp! Idag eller imorgon ska jag börja rörlighetsträna vristen och sen bär det väl vidare med styrkeövningar. Om det är som jag tror, så kommer jag kunna springa snart igen. Men jag har ännu inte fått något utlåtande från sjukgymnasten.

I söndags/måndags var det ju deppigt gånger tusen. Jag var nästan övertygad att den var bruten för det gjorde så helvetiskt ont (plus att jag googlade och läste att om insidan stukas så är det vanligt att de starkare ledbandet drar med sig några flisor av benet.. Google is not your friend) och om den vore bruten så skulle jag inte bara få missa målgång på fjällmaran, utan även missa ALLT annat. Det vill säga; Stafetten på HelsingborgMaraton, ett kul 5km´s lopp i Ängelholm, Lidingöloppet 15km och Klippans Monothlon 10 eller 21 km.  Rätt så roliga grejer va. Rätt så dyra anmälningsavgifter på både stafett och LindingöLopp också. Surt som attan.

I början av augusti kände jag mig i grym form och jag hade stora planer på att slå förra årets tider på stafett och LL. Nu är jag grymt nöjd om jag bara kan springa smärtfritt in i mål. Tänk så skört det är ändå. Ett litet felsteg och allt går åt skogen. Det är ju verkligen det dumma med att älska det här med löpning och träning, det finns liksom inget som kan ersätta känslan av träning, lopp och endorfinrus om det blir så att man måste avstå. Självklart finns det alternativ träning, men den gör ju inte en sådär lycklig som the real shit gör. Det duger i krig liksom, men inte mer.

Men som några av er skrev; Man får deppa ihop så mycket man vill, så länge man reser sig igen. 
I siktet ser vi följande lopp

12/9 Stafett på HbgMaraton; 10-ish km. (Jag springer sträcka tre. Vårt lag heter ”Man kan ju alltid gå”, men alla springer!)
19/9 Lergöksloppet i Ängelholm; 5km (Jag är inte anmäld, och det är inte hela världen om jag får missa detta. Men det ÄR ju kul att försöka springa fort och kanske slå tiden från SpringTime i våras.)
26/9 Lindingöloppet; 15km (Det var grymt kul förra året. Jag vill ha grymt kul igen!)
10/10 Klippans Monothlon; 10 eller 21 km (Ett lokalt lopp i min lilla hemby. Klart man vill springa!)

IMG_8722

Alla dessa lopp..

Jahopp, jag anmälde mig precis till Göteborgsvarvet 2016 och LidingöLoppet som går i höst. Det räckte tydligen inte att springa med smärta och spy efteråt för att avskräcka mig. Men däremot gjorde det så att jag ”bara” valde att springa 15km på LidingöLoppet ändå. Jag är realist, och jag vill ha kul. Tre mil blir för långt för att vara just kul, särskilt eftersom sommaren kommer bestå av mycket träning, en hel del lopp, samt den där Fjällmaran som jag frukar för. Tre mil känns inte ens kul när jag tänker på det, då kommer det inte vara kul när jag ska göra det heller. Halva sträckan känns otroligt lockande däremot, kanske allra mest för att det var så himla kul förra året, och så har jag ju en tid att försöka slå. Så jag springer först och hejar sen på Jonatan som avslutar sin klassiker med de tre milen!

Men på tal om lopp. Herregud vad det finns mycket att välja på!!
Jag får verkligen planera noga och kolla upp datum inför hela sommaren och hösten nu. För visst, det är skitkul att springa lopp, men jag värnar ändå mycket om den där glädjen och lyckokänslan. Allt som överdoseras kan bli tråkigt och få lågan att slockna. Jag vill hinna träna mellan loppen och jag vill ha helger som inte handlar om lopp utan om grillkvällar med kött, rödvin och härliga vänner, och med sovmorgon dagen efter. Så, jag försöker välja mina lopp med hjärtat och bara springa dom som jag känner lite extra för. Alltså inte bara springa för sakens skull, för det kan jag ju göra hemma.

Livet som motionär ni vet. Man kan göra hur tusan man vill! 😀

IMG_5417

Lidingöloppet – the real race report

IMG_5425.JPG

Jo men äntligen va?
Jag hade ju tänkt mig att jag skulle hinna leta upp lite bilder från själva loppet att ha till detta inlägg. Där stod ju proffsfotografer i varenda dunge! Men jag kan inte hitta en endaste. Det är väl på MarathonPhoto de skulle dyka upp, men inget än i alla fall.

Vi får klara oss på de få bilder jag har i min mobil då. För min duktiga kamera fick stanna hemma, och i övrigt så hade jag ingen som kunde fota mig mer än Jonatan precis innan start, för sen var det ju hans tur att starta.

IMG_5423.JPG– Såhär pigg och glad var jag innan start. Har förresten precis kissat i skogen bakom…hahah!

I alla fall. Väl vid starten kände jag på mig att det skulle gå bra. Benen var lätta, hela kroppen kändes positiv och redo. Starten gick och jag kom iväg med sista startgruppen för 15km. Det var trångt, det gick långsamt, och jag ville pinna på så mycket mer än vad som gick. Jag tänkte att det skulle lätta av, men det blev inte glesare förrän vid 5 km, och nästan direkt var vi inne på smalare stigar igen och det blev återigen svårt att komma förbi folk.

IMG_5416– Spexiga rörlighetsövningar innan start.

Jag tror det var vid sjätte kilometern som min motor på riktigt började komma igång. Allt började flyta trots mycket folk i vägen. Jag har många positiva löpupplevelser sen förr, men jag tror inget slår detta. Allt i kroppen var plötsligt i harmoni. Fötterna blev kvicka, trots lera, stubbar och stenar, hjärtat pumpade men jag kände mig knappt andfådd. Jag sprang förbi väldigt många under dessa 2-3 kilometer, och uppförsbackarna som jag varit orolig för, och som länge varit min värsta fiende, nästan spurtade jag uppför. Nerför gick också otroligt bra och jag lyckades både med att höja tempot och sänka pulsen nerför.

Det var fanimej helt magiskt!

Under den första milen gick jag inte en enda gång och jag hade inte en endaste tanke på det heller. Jag tänkte då att jag inte skulle gå en endaste gång under kommande 5 km heller. Vid 11 km (tror jag det var), sprang vi förbi målområdet, jag såg Jonatan och skrek att ”det här går SKITBRA!” och så två tummar upp. Direkt efter det möttes jag av typ den värsta backen på hela rundan som tog ner mig på jorden igen. Den var lång och jag kämpade mig nästan hela vägen upp, för att sedan tvingas gå pga krampkänning i vaderna och mjölksyra överallt. Det sa liksom pang bom och så blev jag trött och sliten och fick kriga mig fram de resterande kilometerna. Men, det var ju detta jag hade förberett mig på. jag visste att tröttheten skulle komma efter milen, och jag hade laddat med massor av mental kraft för att hantera det.

De sista 4 km var otroligt tuffa, och jag blev tvungen att gå i uppförsbackarna. Men däremellan sprang jag, och jag gav inte efter på en enda ”nej nu ger jag mig-tanke”. Jag tänkte bara positiva tankar. Och trots att kroppen var helt slut, så kände jag mig ändå så stark, upprätt och utan att ha tappat all teknik.

Jag är så himla glad över det! Att jag faktiskt är en sån som fortsätter fast det går trögt. Att jag kan välja mina egna tankar och orka tänka dom. Det känns grymt!
Jag är jättenöjd med både loppet och min tid. Jag vet att jag har så mycket snabbare tider i kroppen, det finns där någonstans, men det krävs lite mer tid och träning bara.
Men här och nu – nöjd!

IMG_5424.JPG

Övrigt om själva arrangemanget då? Det var kanonbra tyckte jag! En grej som jag dock tänkte på var att folk inte var skitbra på att heja i jämförelse med Helsingborg Maraton. Det var lite lamt på den fronten, men det kan ju bero på att det var riktigt bra stämning i Helsingborg och att allt annat bleknar lite då. Och att det var sjukt trångt under loppets gång är ju lite trist, men om jag springer nästa år ska jag försöka seeda mig så att jag kommer lite längre fram och slipper KNÖ mig fram..

Tack för alla era härliga och glada kommentarer här under helgen. Jättedåligt av mig att inte ha svarat på en enda, men ni måste bara veta att det värmer jättemycket att ha er med. Under loppets gång tänkte jag på bloggen och ni som läser. Det gäller ju att bita ihop så jag slipper skriva en besviken rapport från loppet där jag inte gjort mitt bästa 😉

 

 

When you´re crazy in lopp

Efter lördagens lopp kände jag mig så enormt upprymd. Trots trötta ben ville jag springa igen. Mer, mer, mer. För det var ju så roligt. Den där stämningen och atmosfären under Helsingborg Marathon var verkligen speciell. Det var kärlek i luften. Löparkärlek.

IMG_5303.JPG– Från helgens lopp med en väldigt konstig min även där. (Bild från HBGM´s Facebooksida)

Vilken tur att det inte är helt över än. Nästa fredag åker vi upp till Stockholm för att springa Lidingöloppet och till skillnad från tidigare, under sommaren, då jag mest tänkt på hur jobbigt det kommer bli med 15 km har jag nu verkligen börjat längta dit. Det ska bli spännande med en distans som verkligen utmanar det mentala. För nu handlar det inte om att pressa sig på milen, utan mer om att genomföra, klara av de tuffa backarna och hålla tankarna positiva när det börjar bli jobbigt. Fast.. jag ar ju ett tidsmål också såklart. Men det avslöjar jag när det närmar sig!

IMG_5323– Idag kom startbeviset till Lidingöloppet med posten!