Löpning

Vändningen och misstankarna

Hej och hå alltså! Fastän löpningen känts jobbig på senaste tiden har jag inte tänkt ge upp, och igår var jag ute på en solig kvällsrunda med tusenmetersintervaller.

Jag har funderat otroligt mycket över senaste tidens känsla i löpningen. Det går tungt av någon anledning. Speciellt distanspassen. 5.30-tempo känns ungefär lika jobbigt som 4.50-tempo. Ej logiskt. Malin kommenterade under föregående inlägg om eventuellt lågt järnvärde, och jag har också tänkt i dom banorna. Jag har också tänkt att halvmaran tog mer på krafterna än vad jag själv fattade, och det i kombination att börja jobba efter semestern kanske bara var lite mycket för kroppen? Kanske har kroppen någon annan brist? Jag har också tänkt på det rent fysiska och biomekaniska i löpningen. Hur känns fotisättning, höftens position osv? Och så har jag tänkt på det mentala. Skallen, pannbenet, och det faktum att jag varje år får milda höstdepressioner och tycker att livet tappar mening när sommaren är slut.

Allt detta kan ju påverka löpningen, och känslan i löpningen. Ändå har jag inte kunnat komma fram till någon vettig förklaring. Så jag bestämde mig för att bara vara snäll, sänka kraven lite, och inte fundera för mycket. Tänkte att distanspassen är ju det som känts jobbigast, så då kan man ju försöka göra dom annorlunda. En får ju inte vara dum! Så igår sprang jag en runda uppdelat på tusenmeter löpning varvat med 2 minuter gångvila. Jag tänkte att tusingarna skulle gå i 5.00-tempo (eller rättare sagt; känslan av att springa i det tempot). Inga maxade intervaller alltså. När klockan är inställd på timer kan jag inte se vilket tempo jag springer i, så jag fick springa på känsla, och det är ju både bra och kul. Alla tider låg en bit under det planerade tempot och det härliga var att kroppen bara kändes piggare och piggare ju längre in i passet jag kom. Jag avslutade passet med en bra känsla och var nöjd med att kroppen ändå snällt ställer upp på det jag ber om. Här kan ni nyfikna kika på tiderna.

Under passets gång kunde jag även känna och sätta fingret på det som kändes jobbigt i kroppen, nämligen andningen. Jag brukar inte uppleva mig särskilt andfådd när jag springer. Andningen brukar vara lugn med undantag vid tuffare intervaller såklart. Nu flåsade jag som en jäkla hund. Till en början fick jag lite panik över det, men efter en stund tänkte jag bara; men skitsamma, jag får väl flåsa på hur mycket jag vill. Och efterhand släppte det lite, i alla fall mentalt.

I och med att andningen är det som känns tufft, så låter det kanske mest rimligt med lågt järnvärde. Nu har jag inte läst på om detta på länge, men visst har det med röda blodkroppar att göra, och det som ska transportera runt syret till musklerna? Jag har haft brist på både B12 och järn tidigare, men då var känslan mycket mer påtaglig och jag tokdäckade i soffan mitt på dagen och orkade ingenting. Denna gång kanske jag känner av det lite tidigare..

Har ni någon gång varit med om att plötsligt bli mycket mer andfådd vid löpning? Eller har ni några teorier?  

 

Annonser

Traggla på

Hej på er!

Helgen bestod av ett fantastiskt bröllop med många timmars festande, följt av en rejält seg söndag med både pizza och läsk som föda. Trots, eller kanske tack vare det, kändes kroppen redo för att springa idag. I alla fall efter 50 minuters rehabövningar och uppmjukande av höfter,  vrister och bröstrygg.

Förra veckans träning gick både bra och mindre bra. Jag tryckte på med två intervallpass som kändes helt okej, men avslutade veckan med ett distanspass som inte alls kändes särskilt bra. Det störiga är att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som känns ”fel”. Det är bara en diffus känsla av att kroppen är långsam. Det flyter inte på sådär som det gjort hela sommaren. Där är något energiläckage men jag har inte hittat var ifrån det läcker än. Och ibland är det väl kanske så, att det går trögt utan någon specifik anledning. Man kanske inte ska leta i panik utan bara låta saker och ting få vara lite först. Tids nog vänder det, eller så hittar jag anledningen till känslan.

Dagens löptur bjöd på mjuka skogsvägar och tidvis småregn. Min klocka räknade tokfel för första gången, och kroppen bjöd på känslan av både  flyt och oflyt. Totalt blev det 9,4km. Fick kontrollmäta på eniro när jag kom hem. Enligt klockan var det minsann bara knappa 9km och snittet landade på 5.27.

Planen för kommande veckas träningspass är att fortsätta traggla mycket rehab. I torsdags fick jag nya övningar av sjukgymnasten att kämpa vidare med, och det känns alltid lika motiverande. Med löpningen tänkte jag prova ett nytt sätt att springa tusingarna på, bland annat.

Ha en fin måndag allihop!


 

Betongben och motvind åt alla håll

Idag gav jag mig ut på ett distanspass. Efter tisdagens intervallfiasko var ju tanken att bara mysjogga idag, men jag gjorde en Erika-klassiker. Det innebär att man har lite hybris, går ut för hårt, och sedan vägrar sänka tempot och därmed förlora någon slags stolthet. Helt ensam i skogen kan man tydligen tappa sin stolthet. ehm.

Jag gör inte sådär särskilt ofta längre. Men tydligen händer det ändå ibland. Jag ser det ändå som en viktig del i den mentala processen – ibland behöver man bli lite nerplockad. Särskilt när man tar för lätt på allt och inte respekterar konstarten löpning fullt ut 😉

Jag sprang 7 kilometer med snittider en bra bit under 5.20
Det är ganska snabbt för att vara mig. Och det är lite extra jobbigt när man förväntar sig samma löpkänsla som när man springer runt 5.40-tider. Så idag var det tungt. Låren var som betong och som pricken över i så var det motvind åt alla håll. Hur nu det ens går till.

Men jag hade också en annan fundering under tiden jag sprang. Tekniken känns otroligt bra nu. Enligt min klocka har stegfrekvensen höjts några snäpp till och ur det perspektivet känns det lätt. Benen pinnar på. Samtidigt känns det som att resten av kroppen inte riktigt hänger med i detta nya. Det känns ovant. Och ovant är ofta jobbigt. Kanske kan det vara så att tekniken är lite före resten av systemet? Tekniken har förbättras på kort tid och allt är inte i harmoni än. Det känns lite så. Och om det är jobbigt för den sakens skull, så kan jag stå ut med det.

Ikväll vilar benen medan jag får glädjen att träna min löpargrupp. Rörlighet, enbensövningar, teknik och intervaller står på dagens schema!

Öka mängden löpning

Igår roade jag mig med att räkna ut hur långt jag springer, i genomsnitt, på en vecka. Från februari tills nu, slutet av juni, så blev den siffran 21,5km. Då räknade jag bort sjukveckorna där jag inte kunnat springa, samt den där påskveckan då vi  åkte skidor. Lite drygt två mil per vecka kan låta både lite och mycket beroende på vem man frågar. Men i min värld har det varit precis lagom – för löplivet har ju till mestadels handlat om att kunna springa smärtfritt och bli hel igen. Jag har varit tvungen att ta det försiktigt, låta kroppen återhämta sig mellan löppassen och lyssna och känna av. När man inte kan springa varje dag får man liksom inte ihop fler kilometer än så per vecka.
That´s life.

Nu är min plan framöver att aktivt försöka öka mängden löpning per vecka. Försiktigt.
Jag tror att jag har mycket att vinna på mer mängd, men det måste verkligen gå till på ett smart sätt.
Under våren och fram till nu har jag inte haft någon noggrann veckoplanering. Jag har sprungit och tränat på känsla och dagsform. Jag gillar att ha det så. Hård planering brukar få mig att tappa suget lite. Men jag inser att jag måste börja planera, i alla fall lite, om jag ska få ihop några fler kilometer per vecka. Så jag tänkte att jag får prova mig fram, göra en planering med utrymme för ändringar under veckan, men ändå en preliminär plan. Målet är ligga på minst 25km och max 40km per vecka. Någonstans däremellan blir nog lagom. Försiktig upptrappning.

Under juli och augusti kommer jag jobba lite mindre, ha semester osv, och tid för återhämtning är större än vanligt. Det känns ju som en bra timing. September kommer sedan med lopp och roligheter, så då blir mängden mindre igen.

Såhär tänker jag inför denna veckan:

Måndag: Styrketräning och promenad (löpvila från gårdagens långpass)
Tisdag: 6km i progressiv fart
Onsdag: Lugn distans 7-8km
Torsdag: Styrka/rehab och promenad
Fredag: Intervaller, landar på ca 5km totalt
Lördag: Vila (Jonatan ska köra en halv IronMan i Halmstad och jag är support)
Söndag: Långpass 15km

Tis-ons-tors kan jag kasta om lite hur jag vill och känner. Bara tanken på att jag kan välja för dagen vilket pass det blir gör allt lite lättare. Att promenera de dagarna jag inte springer känns gött. Jag har skogslängtan varje dag och vill ut.

IMG_8899

 

Det sitter i huvet!

På dagens schema stod 5km tröskel/snabbdistans/whatever. Fem ynka kilometer som skulle springas så snabbt som möjligt – och så bra som möjligt. Alltså jämt tempo, bibehållen teknik och sådär.

Kan låta lätt, men är pissjobbigt.

Det jobbigaste är nog ändå att jag verkar ha någon slags mental spärr som jag behöver jobba lite mer med. Det är såklart smärtsamt att pressa sig. Det gör ont. Men det är mest fysiskt. Och naturligt. Den mentala spärren verkar handla om att jag har stor respekt för 5.00-tempo. I mitt huvud är det jättesnabbt. Och i mitt huvud är jag inte jättesnabb. Även om jag många gånger bevisat att jag kan springa snabbare än så, så lär jag mig aldrig det. Jag tror att jag är tröttare än vad jag egentligen är, och jag tror inte riktigt på att det ska hålla hela vägen.

Jag tänker att en lösning är att springa mer i just det tempot (ja, däromkring i alla fall) just för att vänja kroppen, och skallen. Jag behöver öva på att ha det lite jobbigt. Och öva på att slappna av i det tempot. Jag kan ju, men jag tror ändå inte på det fullt ut på något konstigt vis.

Sååå. Tempo är inte farligt, bara jobbigt. Ska bara förstå det på riktigt också.

Dagens 5km landade på 5.13 i snitt och snittkadensen, som jag försöker öka på, hamnade på 174.
Det får en tumme upp!

Summering v.14

Årets tuffaste träningsvecka har nått sitt slut. I alla fall sett till antalet träningspass och totala träningstimmar.
Det var någon gång i höstas som jag började logga min träning, och nu kan jag ju inte sluta – för det är kul och ganska nyttigt att få svart på vitt hur mycket eller lite träning det faktiskt blir. Ni vet, känslan av att ”man är en sån som tränar ganska mycket”  stämmer vissa veckor ganska dåligt med verkligheten. När livet kommer emellan och sådär.

Hur som helst!
Denna veckan har innehållit lite gott och blandat. Jag har kört på ganska flitigt med min rehab för höften och rumpan, jag har cyklat, jag har sprungit både långt och kort och jag fick till och med till ett styrkepass för överkroppen. Inte illa!

Skärmavbild 2016-04-10 kl. 18.02.12

 

Den sega känslan i kroppen som jag hade på långpasset i fredags var tack och lov borta idag. Jag sprang fyra stycken femhundringar och två tusingar, alla i 5.00-tempo. Jag hade Jonatan som lite draghjälp/farthållare. Under vilan hade vi några halvfrustrerade diskussioner om mitt upplägg. Mitt syfte är att öva på att springa avslappnat, kontrollerat och med bra teknik genom hela intervallen. Hade jag pressat mer hade jag kunnat springa snabbare, givet ju, men i just detta fallet vill jag inte pressa. För då blir det alltid att jag tappar teknik och rytm och liksom springer ur kroppen. Och så får jag ont någonstans efteråt. Är det inte höftjäveln så är det väl foten eller nåt. Pressandet får komma senare, när kroppen är mer redo.

Men, för en som alltid pressar, springer fort och är duktig på att ta ut sig helt ser ju mitt upplägg kanske helt meningslöst ut. Ibland pratar man bara inte alls samma språk. Eller som J sa – ”nä, vi har väl kanske inte samma filofosi då..” 😉

Och hörrni! 10 april och shortspremiär, woho!

 

Veckans intervaller!

Hej på er!

Herreguuuu vilket väder det bjuds på idag. Jag är helt.. tagen (?). Det känns som att det där som stått på paus inuti en under vinterhalvårets mörka månader sakta väcks till liv igen. Jag kan hålla med om att våren kan vara ganska naken och ful med sitt skarpa ljus och nakna träd, men samtidigt är det ändå så vackert i mina ögon – för mig betyder våren att det riktiga livet återvänder igen!

Den här veckan har jag intervallat två pass. Ett med korta intervaller och idag ett med längre intervaller. I onsdags sprang jag en kortis på 4,5km med 90sekunder i snabbt tempo varvat med 30sekunder ultra-sakta. Det var faktiskt riktigt roligt och kändes under tiden mentalt lätt att ta sig igenom. 90sekunder går rätt fort, även om det är jobbigt.

Idag sprang jag milen på ett lite annorlunda sätt. Såhär var upplägget:
2x 2000m
2x 1500m
2x 1000
2x 500m

Jag hade inte bestämt i förväg hur tiderna skulle vara på intervallerna, och vilan fick avgöras på hur snabbt pulsen gick ner till en viss % av max. Det slutade med snittider som såg ut såhär; 5.35 – 5.24 – 5.21 – 5.00

Jag har kommit till insikt med en grej med mig och min löpning. När jag tidigare ökat på tempot så har jag tagit i för kung och fosterland. Jag har sprungit på ren styrka (en styrka som jag i vissa fall inte har, och som säkert då bidragit till den skadade höften) och jag trycker på onödigt mycket i varje steg. När jag nu övat en del på att höja stegfrekvensen så går det fortare men med mycket mindre energi. Det jobbiga ligger mest i att det känns ovant i kroppen.

Så, mission; inte ta i så förbannat! För det blir jobbigt, och jag kommer aldrig orka springa fort några längre sträckor på det viset. Så från och med nu har jag lovat mig själv att bara låta intervallerna gå så pass fort att jag känner att jag kan slappna av och springa kontrollerat. För just det där med att kunna slappna av i steget känns nytt för mig. (Men fantastiskt, när det väl sker!) Självklart får det bli jobbigt, men jag vill verkligen undvika den där känslan att jag sliter mig fram på bekostnad av tekniken. Då får det hellre gå några sekunder långsammare.

 
– Det gick att springa utan jacka idag, ååhåå!

 

 

Knallar på!

Hej!

Ännu en vecka har svischat förbi. Det går fort.
Jag har hunnit med både vilodagar och träningsdagar denna vecka. Jag har jobbat en hel del, och några av de dagarna har jag inte orkat ta tag i träningen framåt kvällen. Däremot passade jag på att klämma in två pass på en och samma dag istället, när det fanns lite fler lediga timmar.

Typ såhär;
Måndag – Löpstyrka
Torsdag – Tröskel/distanspass på 7km som var svinjobbigt + löpstyrka på kvällen
Lördag – 17km långpass
(Imorgon planerar jag ett pass med fokus bål/överkropp)

Ja, idag slog jag distansrekord för i år. Jag har ökat långpassen varje vecka, men nu är det stopp med ökningen på ett tag. Nu vill jag harva lite på dessa distanserna innan jag ökar på vidare mot 21km. Förra veckans 15km´s runda kändes magisk och jag höll mig löpandes rakt igenom. Dagens pass kändes ganska mycket tvärtom. Jag hade träningsvärk från torsdagens styrkepass (alltså, träningsvärk i rumpan är väl jävligt segt när man ska springa?!) och så hade jag motvind de första 9kilometerna. Ja. Motvind. I nio jävla kilometer.
Hatade livet och var irriterad ända ner på cellnivå för det jävla blåsandet. Fick ta en gångpaus vid 7km och klunka hallonsaft som jag hade med mig, och sen sprang jag halvt vilse också. När jag väl kom in i skogen var det helt vindstilla och de sista 7km gick som en dans, på ett ungefär.

I efterhand är jag himla impad över att jag inte gav upp, tog en snabbare väg hem eller gick längre sträckor. Jag bara fortsatte. En fot framför den andra. Inget gnällande, bara göra. Det psyket har jag inte haft tidigare. Så dagens pass både gav och visade att jag har mer pannben nu än tidigare. Jag känner dessutom att det är himla skönt att på något vis ligga i fas inför Göteborgsvarvet. Visst, veckorna går fort, men det känns ändå som att jag har gott om tid på mig att öka på distansen på ett schysst sätt. No stress.

 
– Löpoutfiten för 7 ganska snabba kilometer!

– Uppladdning för långpass
– Kräkfärdig efter 7 snabba

Oboy efter långpass är obligatoriskt!

Hörrni, är ni fler som tränar inför Göteborgsvarvet förresten? Kan ni inte säga hej och berätta om er träning i så fall? 🙂

Tack februari!

Än är den här månaden inte slut, men jag väljer att tacka för träningen som blivit av dessa veckor redan nu (för imorgon har jag vilodag, och måndag räknar jag in med mars-träningen)
I början av januari kändes löpningen långt borta. I mina svagaste stunder trodde jag att allt var kört. Men så vände det, och när jag tänker tillbaka på det så är jag ännu mer tacksam för februari månads träningskonto.

Hur ser det ut då? Jomen, typ såhär;

Skärmavbild 2016-02-27 kl. 16.15.52

Löpningen dominerar, och styrketräningen kommer som stadig tvåa. Det grå fältet är rehab, men rehaben är även inbakad i både styrkan och löpningen, bara det att jag inte skrivit upp den specifikt. Min tanke är att jag vill öka på mängden med löpning – jag vill tåla mer mängd. Både längre pass i sig men också att det blir fler antal pass och kilometer per vecka. Det får ta sin tid. Min enda regel är dock att löpningen inte får undanskuffa styrketräningen. För den är så himla viktig om kroppen ska hålla för så mycket löpning. En fin balansgång alltså.

Hur mycket löpning har det blivit då, i siffror?
Första februariveckan – 12km på två pass
Andra veckan – 18 km på två pass
Tredje veckan – 26,7 km på fyra pass
Fjärde veckan – 29 km på tre pass

Kommande vecka backar jag lite, lägger mer krut på styrketräningen och springer varken många, långa eller hårda löppass. Men jag springer!

Tankar i övrigt? Jag tänker mycket på Göteborgsvarvet just nu, det är nog faktiskt det som ligger till grund för mycket av motivationen. Jag vill komma dit och känna mig ordentligt förberedd, tränad och i form för att fixa det. Inte som förra året alltså. Jag tänker inte så mycket på sluttiden, mer på hur jag vill att det ska kännas att genomföra det. Jag vill vara stark! Jag har funderat lite på att kanske vända mig till en löpcoach, men sen bestämde jag mig faktiskt för att lägga det på is. Jag känner så starkt att jag helt vill gå min egen väg just nu. Jag har en tydlig tanke bakom varje pass och allt känns jävligt kul. Jag har koll på läget, och jag vill experimentera mig fram med löpningen själv.

Det känns jävligt bra i hela magen! 

 
– Krokig tumme upp efter 15km idag

Comeback som löpare

Hej på er!

Två veckors tystnad här på bloggen, men ännu är suget inte helt och hållet tillbaka. Men jag skriver ändå? Jo, för jag är så himla sugen på att få berätta om framstegen med löpningen de senaste veckorna.

Den 16e januari sprang jag de första stapplande stegen på löpbandet. Jag sprang en eller två minuter åt gången innan det var dags för en lika lång gångpaus. I lördags joggade jag 11km (ja, jag vill inte riktigt kalla mitt 6.30-tempo för löpning, då det verkligen är det långsammaste jag förmår. Obs! Om andra har 6.30 som löptempo är det jätteokej. Okej?)  E-l-v-a kilometer!! Om jag skulle läsa om någon annan som gör en sån kraftig ökning på ca fyra veckor, alltså från att springa en minut i taget till att springa 11km helt utan gångpaus, så hade jag nog funderat på om det inte var lite väl mycket? Men nu kommer vi till dom där grymt fina löpar-insikterna jag har kommit fram till under dessa fyra veckor;

  • Det är tempot som dödar först
  • Lyssna på kroppen till 100% – att glo på klockan är bara en kul bonus
  • Gör det inte ont så lita på den känslan
  • Lära sig skillnad på smärta, känning och känsla
  • Tänk logiskt
  • Hålla sig till planen
  • Var snäll

Ja, för om det känns okej att springa, så borde det ju rimligtvis vara det. Är det relevant att springa fort och gå efter klockan? Nja inte alls faktiskt. Så jag har joggat sakta – för att vänja alla små delar i kroppen som påverkas av att jag springer. När man väl börjar lyssna riktigt ordentligt så kan man faktiskt höra vad kroppen berättar. Den om någon borde ju ha svaren.

Min plan har alltså varit att 1. Springa totalt prestationsfritt, 2. Lyssna ordentligt på kroppen under tiden, 3. Vara extremt noga med uppvärmning, aktivering och återhämtning, och 4. Lära mig att tolka smärta, känning och känsla.

Den sista punkten är den absolut svåraste. Jag har haft smärta både i foten, vaden och höften till och från i perioder. Hur vet man var gränsen går? Hur ont får det göra? Vad betyder smärtan? Jag har bestämt mig för att få vara petig och lite gnällig nu sedan jag drog igång. Det har jag inte varit på samma sätt tidigare. Jag är inte särskilt självplågande av mig, och enda gången jag sprungit med extrem smärta var under GöteborgsVarvet när höften ballade ur helt. Sprickan i foten gjorde inte ens i närheten av så ont att springa med. Och det är ju just det som är så klurigt.

Nu när jag sprungit har jag lagt all kraft till att lyssna och tolka under tiden som jag springer. När det inte finns tider att jaga finns det plötsligt mycket utrymme för sådant istället. När man inte jämför kilometertid med känsla utan istället tolkar och tar in enbart känslan. Så, under löpturerna har jag varit som en ettrig reporter i skallen; ”Hur känns det? Var känns det?” och sen trettioelva följdfrågor på det. Det som förvånat mig lite är hur ”smärtkänningar” gjort sig till känna för att sedan försvinna efter en halv kilometer. Under en runda på sju kilometer hann jag känna ett stick i foten, en stramande vad, en tajt höftböjare och en klen glutens medius. Inte alla på samma gång, utan en i taget. Vissa bara några steg, en annan kanske någon minut. Men alla känningar försvann. Hade känslan blivit mer och mer intensiv under tiden hade jag tolkat det som mer allvarligt. Men kroppen sa aldrig att jag borde stanna (så som den fullkomligt SKREK under Göteborgsvarvet). Ibland pratar man ju om smärtminne, att smärtan liksom ligger kvar i nervsignalerna, och jag tror mycket på att det kan vara så i detta fallet.

Hur som helst; Jag känner mig som en löpare igen! Det gör mig så jävla glad. I min skalle cirkulerar det många roliga målsättningar, både sådana som har med tider att göra, men mest är det mål som handlar om att genomföra och känna.

På torsdag ska jag göra en löpanalys hos en löpcoach (oerhört spännande!) och jag kommer fortsätta med hjälp från sjukgymnast. Det är värdefullt att få hjälp, men det är också värdefullt att förstå att jag själv gör det stora jobbet. Jag tänker lite på det där citatet som säger att om man gör som man alltid gjort och ändå förväntar sig ett annat resultat så är man en idiot. Typ. Därför måste jag göra annorlunda 😉