En flåsare i nacken

Idag sprang jag med hörlurar för första gången på länge. Jag skulle bara ut på ett långsamt myspass och kände att jag ville ha nåt att lyssna på. Det blev senaste avsnittet av löparsnack.

Under tiden funderade jag lite på det här med att springa med eller utan lurar + musik/pod. Jag har förr varit en sån som ”inte kunde” springa utan att lyssna på något. Nuförtiden är det lite tvärt om. Jag kan knappt springa med musik. Undantagen har varit långpass där jag lyssnat på pod – då har tempot varit lagom för att jag ska kunna ta in det som sägs och trivas med att lyssna. Musik har jag inte sprungit till på väldigt länge. Senast var nog på Skanneloppet förra hösten då allt var jobbigt och musiken bara kändes så sjukt irriterande. Det kom liksom fel låt hela tiden, och det blev ett stort störningsmoment i själva löpningen.

När jag slutade springa med lurar fick jag en stor aha-upplevelse i löpningen. Jag började lyssna till min andning och jag övade på att hantera den där känslan av att vara uttråkad. Istället för att distrahera mig med musik/prat så började jag lyssna till mina egna tankar, eller njuta av tillståndet där man liksom inte tänker så himla mycket. Man bara är. Det var också fantastiskt befriande att slippa ha telefonen på armen och obekväma sladdar runt halsen. Och så var det skönt att vara många kilometer från sin telefon som lämnades hemma.

Jag känner mig som en friare löpare utan lurar i öronen, faktiskt.

Jag har dessutom en spaning på det här med löpare med hörlurar. När jag sprungit lopp har jag reflekterat över löpare som flåsar som om dom håller på att dö. Senast på Lidingöloppet var det tre olika människor som sprang precis bakom min axel och flåsade helt fruktansvärt mycket. Jag överdriver inte när jag säger att jag på riktigt trodde att den hade någon form av astma-anfall. Den andra stönade som om hon höll på kånka en tung soffa upp till femte våningen, och den tredje sprang och flåsade så nära mitt öra att jag kände andetagen på kinden. Alla dessa sprang med hög musik.

Är det kanske så att man lättare springer för snabbt för sin egen förmåga när man inte kan höra sin andning? Hade min andning varit sådär ansträngd hade jag sänkt farten, för jag tror jag hade insett att jag inte hade kunnat springa en mil på så hög ansträngningsnivå utan att gå in i väggen. Jag började till slut lyssna efter folk med hög och ansträngd andning under loppet, och alla jag registrerade som flåsande hade lurar i öronen.

Det är min spaning. Kan jag ha rätt eller är jag ute och cyklar? 

IMG_7912

Annonser

Helsingborg Marathon 2016?

12038125_942969782442446_9139122528942812218_n

Jamen jag har ju gått i dessa tankar i någon månad nu. Och nu har det gått så långt att jag sagt det högt till ett flertal personer. Men att skriva det här, ja då blir det ännu mer på riktigt.

Det är mer än elva månader dit, och på elva månader kan det hända mycket. Jag vill springa Helsingborg Marathon. Min ambition är att ha det som ett långsiktigt mål, och träna med sikte på just det. Men mycket kan hända, såklart. (Ett ynka felsteg på ett berg kan liksom avgöra mycket. Det lärde jag ju mig denna säsongen..) Men jag har också lärt mig att stora och långsiktiga mål är det som håller mig flytande, och det som föder min motivation. Vägen mot ett marathon känns lockande, jag ser framemot att bli mer uthållig och lära mig att tackla längre sträckor till exempel. På vägen dit finns också många roliga utmaningar så som Göteborgsvarvet och triathlon..

Men herregud, egentligen. 42 195m är jävla långt alltså. Så långt att jag inte kan ens föreställa mig det. Särskilt när jag tänker på hur lång en HALV mara kändes…håhå herrejävlar. Men kroppen vill och huvudet vill. Vem är jag att säga nej?

Jag ska springa Helsingborg Marathon 2016. Ska du?

Den väldigt subjektiva löparskallen

I måndags sprang jag sista riktiga passet inför helgens 15km på Lidingö. Benen var, som ni redan läst, väldigt tunga på lördagens mil, och jag ville mest känna efter om den där känslan satt kvar eller om den lämnat tillsammans med träningsvärken fån förra veckan. Alltså; var betongbenen början på en tung period eller var det bara sämre dagsform?

Mitt guldmål inför helgen är att springa loppet på 1:25 – det ger en snittid på 5:40. Det låter inte så överdrivet fort i mina öron, om det är en bra dag så är det inte orimligt. Men då är mina referenser ganska platta rundor. Lidingös backar är jobbiga och kan sluka många sekunder. Är det däremot inte en bra dag, och om backarna knäcker en, kommer den tiden kännas omöjlig (därför har man både plan B och C). Under passet i måndags ville jag mest känna på hur fort/jobbigt/icke-jobbigt 5:40 känns just nu.

Jag begav mig mot skogen i härligt solsken. Startade klockan och stack iväg. Första kilometern kändes bra och snabb, men gick enligt klockan långsamt (5:50). Tänkte direkt att jahapp, benen vill fortfarande inte. Om det känns såhär tungt på lördag kommer jag ju inte ens orka springa hela loppet. Jag försökte att inte tänka för mycket, och malde vidare. Lät det vara lite jobbigt och tänkte extra mycket på tekniken. Höften, hållning, armpendling, fotisättning. Allt kändes himla bra – förutom att benen var långsamma. Ni vet känslan när man försöker springa i vatten, man trycker på men det är omöjligt att vara kvick och lätt. Och på tal om vatten; mitt i allt började det ösregna, som från ingenstans. Och det var inget litet ösregn heller utan mer som en rejäl dusch. Jag tog det som en mental prövning och alla andra kilometertiden låg runt 5:30. Den sista gick något fortare, med nedförsbacke, ösregn och hemlängtan. Väl hemma såg jag ut som en väldigt blöt katt.

Jag är en löpare som springer väldigt mycket på känsla. Kilometertider är sekundära, i viss mån. Jag jämför ofta känslan gentemot tiderna. Men ibland kan jag tycka att jag lägger för stor vikt vid just känslan. Eller i alla fall att känslan får ha för stor inverkan på hur jag lägger mitt fokus. Jag kommer aldrig bli någon tidsfascist, det är inte riktigt min grej, men jag tror att jag ska försöka känna efter lite mindre ibland. Inte lägga så stor vikt vid att benen är tunga, bara konstatera och sen släppa. I lördags sa Lina en smart grej när jag gnällde över benen, och det var att leta upp det som känns lätt i kroppen och bara fokusera på det. Så himla klokt! Det finns ju alltid något som känns lätt, hur tungt det än går. Allt från armpendling, till andning, till tanken på målet, eller belöningen efteråt.

Och som svar på frågan i första stycket – Jag väljer att tro att det var sämre dagsform i lördags och att det satt kvar som en mental spärr i skallen till måndagens pass. Ibland kan tanken på att man har tunga ben just ge tunga ben. Eller hur?

500 tunga och fem snabba

Gårdagskvällen var härlig! Jag och min kompis Lina var flitiga i gymmet här hemma och tog oss igenom ett 500pass tillsammans. Det är väl tur att det finns en så bra träningskompis som Lina, för själv hade jag aldrig tagit mig igenom pass som dessa. Ett 500pass innebär att man gör fem olika övningar, med hundra repetitioner av varje övning. Upplägget är att man kör 40-30-20-10 reps, så för varje varv känns det lite lättare mentalt. Vi körde marklyft, knäböj, chins, armhävningar och utfall med indianhopp. Ja, chinsen var såklart assisterade av gummiband, och på slutet var jag så kraftlös att jag fick hoppa upp och göra något halvhjärtat försök att bromsa mig på vägen ner. Gick sådär. Men den första halvan av passet så gick chansen riktigt fint ändå. Jag ska bli stark denna höst, det sa jag va? 😉

I förmiddags gav jag mig ut för att känna på löparbenen. Dom kändes ju så grymma i helgen, och jag var nyfiken på om kroppen kunde bjuda på en repris. Och jo, det kunde den ju till en början. Men sen blev det jobbigt, och jag pressade på hejvilt (för mycket!). Fem kilometer med blodsmak och dålig taktik är väl inte jättetrevligt. Jag hade ingen fast plan på syftet med passet. Jag skulle ”bara ut och kuta fort i fem kilometer”. Dessa pass brukar aldrig ge någon härlig eftersmak, och jag trodde att jag slutat med detta, men tydligen inte.. Vissa vill kanske påstå att detta bygger pannben, men för mig ger det inget annat än ett naggat självförtroende och en tråkig känsla efteråt. Jag gick ut för hårt, det blev jobbigt för tidigt, och känslan gentemot tiderna rimmar dåligt. Snittet blev 5:08, med otroligt jämna kilometertider (5.06, 5.05, 5.08, 5.08 & 5.13)
Jag tycker att jag lyckats ganska bra med min löpträning det senaste året. Jag har haft en plan, även för spontana pass, jag har byggt självförtroende och haft tålamod med tempot. Dagens pass var utan plan, med för höga förväntningar och för lite ödmjukhet. Det säger ju sig själv att det inte ger någon härlig känsla, även om tempot var riktigt bra för att vara mig. Löpning alltså – det finns inga genvägar!

På lördag går Lergöksloppet i Ängelholm där jag tänkt springa just fem kilometer, men jag har inte bestämt mig om jag ska springa eller stanna hemma och baka äppelpaj, typ. Får fundera lite!

18 häriga kilometer

Ja, faktiskt! Igår gav jag mig ut på långpass i sommarvärmen. Skogen svalkade dock fint och det var sådär härligt blåsigt för en gångs skull.

Detta är det längsta jag sprungit sedan Göteborgsvarvet, och ett distansrekord när det gäller eget långpass hemma. Tidigare, när jag sprungit längre än 11-12 kilometer, brukar jag få ont eller må kasst. Men igår blev det riktigt härligt. Jag hade min löpryggsäck med mig och kunde sippa vatten lite när som helst, och jag stannade några gånger under turen, mest för att vara på den säkra sidan att hålla hela vägen. Jag kunde hålla ett bra tempo utan att komma för högt i puls, och på ett sätt kändes det bättre och bättre ju fler kilometer jag hade i benen. Mitt syfte med hela grejen var att springa långt utan att slita och få ont någonstans, och det gick verkligen denna gång. Det känns att man blir stel och trött mot slutet, men inte alls som tidigare. Jag tror att de där små stoppen under rundan är skitbra för min del. När det ska springas långt kan jag inte pressa tider än, det är nog bara att acceptera, men 18 km och en fin rundtur är härligt nog!

Långpass till frulle

Jag insåg att det skulle bli varmt idag, så igår planerade jag att gå upp tidigt och springa långpass så tidigt som möjligt idag. Jag kom ur sängen 5.30 och var ute efter 6-snåret. Frukost och rehab först bara!
Strålande sol, morgonljus, skog och landsvägar. Kossor som glor och hästar i hagen som luktar sommarminnen. Spindelnät i ansiktet och en grävling på stigen framför mig.

Färdigmotionerad innan vanligt folk ens vaknat till liv för dagen!
Benen var dock lite loja idag. Svårt att säga vad det kan bero på, för jag har lite alternativ att välja på, till exempel tisdagens tuffa intervaller, ridningen som gett träningsvärk i ljumskarna, den tidiga morgonen eller bara det att jag inte sprungit särskilt mycket den senaste tiden. Jag tog det i sakta mak och skramlade ihop 11 km på dryga timmen.

Idag jobbar jag hemifrån med företaget och ikväll tränar jag min löpargrupp för andra gången, denna omgång. Mellan varven ska jag faktiskt ligga i solen och slappa. Käka melon och sörpla isvatten. Förhoppningsvis få lite färg på de bleka benen också. Det hade varit himla trevligt inför helgens festligheter!

Ha en underbar torsdag alla ni. Hoppas ni har möjlighet att få vara ute i solen ❤

Tunga lungor men 8km ändå

Igår fick jag med mig Jonatan ut på en springtur hemma i skogen hos mina föräldrar. Det är ju lite svårt att springa en runda tillsammans när den ena är mycket snabbare än den andra, i alla fall om man ska försöka ha samma syfte och ”få ut” samma sak av passet. Men igår var syftet att bara knata på, ta mig runt, och bara få gjort ett längre pass. J fick springa väldigt sakta, men det tror jag nog bara var nyttigt för hans del. Och så fick vi ju en trevlig runda i skogen ihop!

Sedan jag sprang Göteborgsvarvet kan jag räkna mina springturer på fingarna. De är inte många och dom har definitivt inte varit långa. Några 2 och 3km´s rundor och två femmor denna veckan. Thats it. Flåset har blivit sämre och jag känner mig så himla icke uthållig. Ni vet när det bara blir jobbigare och jobbigare och andra andningen aldrig infinner sig. Så what to do? Jo, springa! Bara springa långsamt utan att tänka på vad klockan visar för tider. Bara ta mig framåt, en längre sträcka än tidigare. Det ska kännas gött, det ska inte slitas och pannbenas på det viset som intervaller eller pers gör. Det är slitigt på ett annat vis såklart, men det ska kännas gött ändå. För min del är det mest slitigt för flåset och att det känns ovant. Igår var det himla kvalmigt och kvavt i luften, så det kändes lite extra jobbigt för den sakens skull. Men åtta kilometer blev sprungna. Det var inte särskilt skönt, men känslan efteråt är ju oslagbar! ❤

Och höften, den kändes ingenting alls 😀

Lopp som ska springas!

Hela vintern har jag gått och tänkt på alla lopp som jag ska springa i sommar. Jag har drömt om toppform och sett framför mig hur jag krossar mitt gamla (och halvt omöjliga?) rekord på milen. Jag har tänkt mig att kuta 5 km i rekordtempo och hur jag sen svävar fram över fjällmarkerna i 2 mil.

Hur de blir med just dessa sakerna återstår ju att se. Vinterhjärnan är allt annat än frisk och vettig. Det vet vi alla. Men här är i alla fall de lopp som är spikade i min kalender i sommar och höst!

11 juli – 10 km i Varberg
8 augusti – Klippans Triathlon (Sprint)
22 augusti – Fjällmara i Bydalen 22 km
12 september – Stafett på Helsingborgs Marathon (ca 10 km)
26 september – LidingöLoppet 15 km

När jag tittar på planeringen ser det ju, spontant, lite glest ut (särskilt i juli). Men vet ni? Veckorna går så in i bängen FORT. Snart är det november igen. (Nu i efterhand är det kanske rätt klokt också, med tanke på höften som behövt sin tid). Jag vill hinna träna ordentligt och försöka pricka någon slags form till själva loppen. Och så vill jag ibland kränga grillad mat, bea-sås och dricka vin, och inte alls pressa mig själv på milen. Om jag hade fått önska något, så hade det varit ett 5km´s lopp här i närheten i slutet av juli, men jag hittar inget. Och kuta 5 km på tid kan jag ju göra hemma också.

Springer ni mycket lopp i sommar? Och ses vi kanske någonstans? Berätta!

Ett litet löpar-break

Igår kom jag och min sjukgymnast fram till att jag ska vila från löpningen någon vecka framöver och lägga all kraft på rehab (och alternativ konditionsträning). Han är tokbra, verkligen, och jag är så himla tacksam för att få denna hjälpen med kroppen. Hade jag inte tjatat mig till en tid där så tror jag nog inte jag hade kunnat springa Göteborgsvarvet alls, och kroppen hade nog inte pallat springa så mycket mer över huvud taget.

Foten har börjat rätta till sig, och hela vristen och skenbenet börjar funka som det ska. Nu är det höften kvar, och det är den som trilskas nu. Det har liksom varit två steg framåt och ett bak. En muskel i rumpan/höften har blivit överansträngd (på halvmaran) och den behöver styrka och lite avlastning. Jag får ju springa. Jag går liksom inte sönder av en liten runda, men det känns mest bara osmart att envisas bara för att. Priset är ju att resultaten från rehaben tar längre tid om jag springer. Så det är ju bara att välja; halvdant av allt, eller offra en sak, ett litet tag, för att bli ordentligt bra. Valet är lätt!

Meeeen, så fort hjärnan uppfattar ett förbud, så är det precis som den blir så GALET sugen på att göra just det som den inte får. Visst är det så? I vintras var jag inte alls motiverad till att springa ute i kylan. Fick tvinga mig ut varje gång. Sen blev det snö och isgator och jag kunde inte springa pga halkan. Vem var sugen på att sticka ut då helt plötsligt? Så jäkla komiskt! Samma med chokladförbud. Kan inte tänka på annat än choklad i så fall. (Fast vem tusan ger sig förbud för världens bästa grej? 😉 )

Så; flitig rehab och löparvila någon vecka framöver, sen är det igångsättning och så småningom långpass och tempopass som hägrar!

IMG_7912

Tolv soliga kilometer

Ja, idag fortsatte vi med långlöpning, jag och Lina.

Det började rätt bra de första fem kilometerna med jämnt tempo och ganska raska ben. Men sen gjorde sig min förkylning påmind (och gårdagens bravader, antar jag) så vi fick gå en liten bit för att sänka pulsen och återfå syre (slemmig hals är sådär för syreupptagningsförmågan, men i övrigt är det ingen fara med mig). Och ja, ni vet, när man väl börjat gå under en tur, så blir tröskeln dit lägre och lägre, man kommer liksom ur sitt flow. Så vi varvade jogg med rask promenad under sista halvan, mest på grund av mig då. Lina såg rätt fräsch ut tyckte jag 😉 Men tja, syftet med dagens tur var ju att vara ute länge i lugnt tempo och den biten lyckades vi ju med. Solen sken och vi gjorde en upptäcktsrunda på en väg jag aldrig sprungit på förr. Sånt är ju kul!

Nu efteråt har jag fått lite känningar i muskeln bredvid skenbenet, på höger ben. Liniment och tejp är på direkt och jag håller en tumme för att det inte är början på något allvarligt. Jag tror inte det ändå. Jag har en teori om att det är min löpteknik som försämrats när jag nu sprungit då jag varit tröttare och segare än vanligt. Jag orkar inte hålla tekniken, blir lite mer sittande i steget och foten landar inte alls lika bra som den brukar, och då blir den där tibialis anterior lite kinkig. Att det sen är högerbenet säger ju en del då min högerfot har lägre fotvalv än vänstran och jag lättare faller inåt där. Jag väntar på en tid hos en duktig sjukgymnast som ska hjälpa mig med detta, så jag håller mig rätt lugn ändå. Men fan alltså, skador är så hemskt värdelöst. Tänker på stackars Ida som inte vet om hon fixar att springa Göteborgsvarvet eller inte pga sin ljumske. Och det är ju såhär när träningsdosen ökar, att dom där skadorna mer och mer ligger och lurar runt hörnet då. Man får mota Olle i grind och hålla en tumme för att man får turen att få hjälp av en duktig och engagerad sjukgymnast..

Idag får det minsann bli korniga mobilbilder från rundan! Lite knixigt att springa med systemkamera ni vet 😉


– Världens bästa träningskompanjon!