lopp 2016

Summering av årets lopp!

Snart kan jag ju summera löparåret i siffror, men redan nu kan jag titta tillbaka på årets avverkade lopp och njuta. Givetvis finns det några mindre lyckade (typ som när jag sprang fel, eller en annan gång när loppet snopet nog var för kort) men överlag har det varit ett kanonår. Mitt bästa utan tvekan. Jag har haft några av mina bästa löparupplevelser under 2016, och jag minns tillbaka på dessa dagar med massor av värme i kroppen.


Säsongen inleddes med SpringTime 5km.
Jag minns att jag hittade det där flowet som kommit att betyda så himla mycket under resten av året. Det där flowet som jag aldrig tidigare upplevt, men som blivit mitt knark 2016. Banan var lite längre än föregående års upplaga. Tiden stannade på 24.52 och det gav ett snitt på 4.55min/km. Jag kände mig helnöjd!

img_4769

 

I slutet av maj var det dags för revansch på GöteborgsVarvet!
Höften började kännas mer och mer okej, och veckorna innan hade jag tagit stora kliv framåt med rehaben. När jag väl hittade det där läget där bäckenet var stabilt och stilla fick jag en helt ny kraft i löpsteget. På mina långpass under våren kämpade jag med tunga ben och allmänt icke-flow. När dagen väl var kommen för att springa 21km på Göteborgs gator förväntade jag mig samma känsla som på långpassen. Jag tänkte att jag skulle vara nöjd om jag kunde komma in på en tid runt 2.15 och framför allt att kroppen höll hela vägen. När starten gick hände något med löpsteget och allt flöt på som aldrig förr. Jag trodde att klockan hade fått spunk som visade kilometertider runt 5.30.. Kroppen matade på med kvalitativa löpsteg som om den aldrig gjort något annat och jag bara hängde på. Nu när jag tänker tillbaka på det så känns det fortfarande som den sjukaste och mest chockande löpupplevelsen någonsin. Jag sprang in på 1.59.27 (snitt på 5.40) och var helt hög, fnittrig och chockad. På distanser längre än milen hade jag aldrig någonsin varit ens i närheten av dessa tider. Det kändes helt orimligt! En annan sak jag minns lite extra är att jag pratade NON STOP hela kvällen när vi traditionsenligt åt hamburgare på Holy Cow med våra vänner. Haha!

img_4866– Ser ju också himla knarkig ut i ögonen här. Löpning ÄR knark.

Änglamilen 5km kändes ju bara så himla onödigt.
Banan var nästan 500m för kort och skulle det vara på det viset hade jag ju lika bra kunnat köra ett snabbpass hemma med Jonatan som hare eller nåt?! Kroppen var i storform och snittet låg på 4.55 även här, så sluttiden, om banan varit kontrollmätt hade blivit samma som på SpringTime. Fick glädja mig åt att kroppen kändes bra!

img_4966

Klippan Triathlon var ett av årets roligaste!
Det var tredje året i rad, och jag hade inte lagt så mycket energi på varken simning eller cykling då tävlingen låg tidigare än vanligt. Jag kände att kroppen var i form, men hade inte särskilt höga förväntningar på mig själv. Jag ville bara ha jäkligt kul. Och kul hade jag! Simningen gick skitbra för att vara en glad amatör med hemmabygge till crawlteknik. Cyklingen gick långt över förväntan, särskilt med tanke på ihärdig motvind på nästan hela sträckan. Och så löpningen, som bara flöt på sådär härligt. Och kanske det roligaste och mest oväntade av allt; JAG VANN! 😀

img_5360img_5358

Det bästa loppet, löpmässigt, skedde på augustis mest regniga dag (?) Snällt nog regnade det nästan inte alls när jag väl sprang.
Prinsens Minne 21km blev nog årets bästa lopp om jag måste välja. Sommarens träning gav resultat och kroppen sprang fortare än jag vågat hoppats på. Jag minns att jag inför loppet inte ville tänka på någon sluttid att jaga utan låta kroppen själv hitta ett högt tempo som gick att hålla. Jag ville springa jämt och smart. Hushålla med krafter men ändå kunna krama ur det där allra sista som jag inte kunnat göra tidigare. När jag tänker tillbaka på detta loppet så minns jag typ allt och ändå ingenting. Det var som att både kropp och hjärna var i någon slags trans. Som om det inte var jag själv som sprang utan kroppen styrde tempo och takt helt själv. De sista fem kilometerna var extremt jobbiga, men ändå kände jag mig så mentalt stark. Så långt ifrån att vika ner mig. Den där kampen och diskussionen man alltid har med sig själv när mjölksyran lurar och pulsen ligger högt viskades bara långt i bakhuvudet. Och jag var verkligen långt nere i källaren och hämtade krafterna. Efteråt var jag så enormt slut i kroppen. Så nöjd och så trött. Jag hade verkligen kramat ur de där allra sista krafterna. Det ENDA som stör mig är att jag inte lyckades kapa 7 sekunder. S-J-U sekunder på 21195m är liksom ingenting. Klockan stannade på 1.50.06 (snitt på 5.14) och det är långt mycket snabbare än vad jag någonsin kunnat drömma om. Just i detta nu undrar jag mest om jag någonsin kommer kunna klå detta? haha!

img_5991


En liten (stor) parentes bara, men detta känns som en viktig grej att ha med i summeringen av året:

Efter halvmaran i Halmstad gjorde jag misstaget att dra igång träningen alldeles för tidigt efteråt. Jag hann aldrig återhämta mig riktigt, och jag var så himla hög på allt och hade bara kommande lopp i sikte. Mentalt kände jag mig redo för vilken utmaning som helst, men kroppen bara dök ner i ett djupt hål och ville inte alls springa. Jag ska inte säga att jag var övertränad, för i min värld är det mycket värre än det jag var med om, men däremot hade jag symptom på överträning – hjärtklappning, svårt att andas, sus i öronen, yrsel, myrkrypningar i benen och en massa annat. Jag förstår nu i efterhand att jag skulle vilat ordentligt, men där och då var jag så inställd på kommande lopp och kommande träning. Kroppen var helt ur fas och från att känna mig helt oövervinnelig orkade jag knappt springa 500m utan mjölksyra, hjärtklappning och sus i öronen.

Därmed missade jag både den där släta milen i Skanör där jag så gärna hade velat persa och förhoppningsvis ta milen under 50. Jag missade även Lidingöloppet 15km som jag skulle sprungit för tredje året i rad. Jag som var så himla nyfiken på hur backarna skulle kännas i ett helt annat tempo än vad jag varit kapabel att hålla de andra åren. Ja, surt som fan alltså. Såhär i efterhand väljer jag ändå att se det positiva i allt; jag lärde mig sjukt mycket om kroppens gränser, hur viktig återhämtningen är, men också hur hög man kan bli på vissa saker. Att jag liksom kan snöa in totalt på något och knappt tänka på annat än löpning – att det liksom kan slå över. Både kul och liiiite skrämmande x)


Jag återhämtade mig ganska snabbt med löpvila och promenader och i början av oktober sprang jag Klippan Monothlon, ett ganska kuperat lopp med några rejäla backar. Jag blev förkyld några dagar innan loppet och jag har nog aldrig snorat så mycket som under dessa 10km. Jag sprang på 51.16, och det blev därmed årets snabbaste mil. Jag var helnöjd med den tiden, särskilt med tanke på hur det känts några veckor tidigare då jag knappt orkade springa 500m.

picfxfile-8

Årets avslutades med Åshöjdenloppet. Ett lopp jag inte sprungit tidigare, och antagligen inte springer igen, för den där extremt jobbiga backen var inte rolig alls. Och dessutom hade de skyltat dåligt på ETT ställe och där råkade jag välja fel väg. Jag passerade milen på 51.30, men då hade jag ju flera hundra meter kvar. Då kan ni räkna in att jag fått en extra backe, plus stått helt stilla i säkert 20-30 sekunder. Jag kan ju bara fantisera om vad sluttiden hade kunnat bli om det inte hänt.. När allt annat skiter sig så kan man ju alltid glädjas åt att kroppen känns fräsch i alla fall.

picfxfile-15

Summering: Jag har haft roligare än någonsin! Sprungit snabbare än någonsin! Men viktigaste lärdomen är nog ändå att vara tacksam över att kroppen ställer upp på allt man utsätter den för. När allt jävlades där i september kändes det som att livet saknade mening. När allt fungerar är det så lätt att ta det för givet. Att träna för att kunna prestera har också lärt mig väldigt mycket. Det är väldigt annorlunda än att träna för att må bra eller träna för att se ut på ett visst sätt. Mycket roligare också..

Så tack 2016. Du var skitbra! Tack vare dig vet jag exakt hur jag vill att 2017 ska se ut.