Lopp2015

Den där tischan

Det slog mig, när jag kollade genom föregående inlägg om årets lopp, att jag har samma tröja på alla bilder förutom en (som inte är i samband med loppet ens). Det är ju komiskt. Jag kom direkt att tänka på Annas inlägg som hon skrev för någon månad sedan om att hon är klädd likadant på alla sina loppfoton. Det var ju tydligen jag med.. haha!

Det roliga är att denna tröja från Kari Traa har jag i tre olika färger. Ändå kör jag bara på den blå när det vankas lopp. På något konstigt vis sitter den bättre än den rosa och den gröna, trots att det är exakt samma modell(?).

Till nästa vår ska jag införskaffa mig en ny favorit. För så jäkla bra har det ju inte gått på loppen trots allt. Om det nu sitter i tröjan så tänkte jag skaffa mig en snabbare 😉

(undrar om man isåfall kan hitta en tröja som tar bort höftont?)

IMG_0950– Här har vi den jäkeln igen!

Loppsäsongen 2015

Ja, såhär i slutet av oktober är det väl på sin plats med en sammanfattning av årets genomförda lopp (och även det där skitloppet som jag tyvärr inte tog mig i mål på). Egentligen skulle flera av oktober månads helger bjuda på fina lopp, men det satte högersidan stopp för. Den stukade foten och den klena höften ville annat. Och jag är ju inte den som springer lopp till varje pris. Ska det göras så ska det göras ordentligt, annars kan det va. Så, så fick det bli, och årets sista lopp blev Lidingöloppet i slutet av september.

När jag ser tillbaka på årets lopp, prestationer och träning inför loppen så är jag överlag nöjd. Särskilt med tanke på vad jag vet om kroppen nu, och som jag inte visste då. Min höft och högersida är som ett genomgående tema. Idag vet jag mer än jag visste i våras. Och idag kan jag förstå varför det inte gått att springa så fort som jag velat. Det har många gånger känts som att det verkligen borde gått att springa fortare, som att farten funnits i kroppen, men att det legat något och stoppat och blockerat. Sjukt frustrerande många gånger, men det ska bli ändring på det till nästa år!

Men vi tar det från början..

  • I mars sprang jag seedningslopp i Göteborg. ”Otränad” i snålblåst och motvind blev tiden 55min-nåt. Redan här började jag misstänka att det var punka på högersidan då högerbenet hade mjölksyra men inte vänsterbenet.
  • I april var jag med på Duathlon här i Klippan. Springa-cykla-springa. Det gick fint, trots mitt redan då knepiga förhållande till cykeln. Jag tävlade mot mig själv och en tjej på en rosa cykel. Vi cyklade om varandra typ 34 gånger på 21km. Men jag kom först i mål, och det kändes sjukt viktigt, haha.
  • I början av maj sprang jag 5km på Springtime i Helsingborg. Jag hade inte så höga förväntningar, men jag kutade för allt vad jag var värd och satte pers i ösregnet. Jag hamnade på plats 19 av över 500 startande och hade hybris en hel vecka efteråt.
  • I slutet av maj sprang jag Göteborgsvarvet för första gången. Det gjorde mest ont och jag spydde som en jag vet inte vad efteråt. Höften gjorde så ont de sista kilometerna att det kändes som att någon skjutit mig i sidan. Det var knappt ens kul att gå i mål. Men trots det där så lärde jag mig en del. Typ hur långt 21km är. Och hur långt 21km är när det gör ont. Och att jag aldrig mer ska springa med så mycket smärta.
  • Mitt i sommaren, i juli, åkte jag till Varberg och sprang ett härligt millopp. Varken kroppen eller pannbenet var sugna på att springa fort just den dagen, så loppet blev inte så härligt som jag velat. Det var tungt och kroppen var inte i form.
  • I början av augusti var det dags för att ta revansch på triathlon. Förra årets version var tung på alla sätt och vis, men i år var kroppen mer redo. Loppet var fantastiskt rakt igenom och kroppen kändes så stark och glad. Jag var tacksam och glad en hel vecka efteråt.
  • I slutet av augusti stod jag på startlinjen på Bydalens Fjällmara 22km, men fick aldrig passera mållinjen. På sjunde kilometern stukade jag insidan av foten och loppet var kört. Kan inte komma på någon annan gång som jag varit så besviken och förbannad. Det var ju ingen högoddsare att det var högerfoten som vek sig heller..
  • Foten repade sig såpass bra att jag kunde vara med på marathonstafetten i Helsingborg i september. Kroppen kändes fantastisk, och trots att jag tog det försiktigt så sprang jag milen på 54min. Laget sprang snabbare än förra året, och det var lika kul igen att få uppleva Helsingborg Marathon!
  • Årets sista lopp blev Lidingöloppet 15 km. Det började sådär med feberfrossa kvällen innan och känslan av att det pågick nåt skit i kroppen. Själva loppet började bra, men efter halva sträckan stack pulsen iväg på ett märkligt sätt, benen blev som stolpar och höften gav upp efter ett tag. Jag krigade ändå och nöjde mig med 1:29-nåt.
IMG_8431IMG_9018IMG_0582IMG_0943IMG_0942IMG_1334IMG_1569

 

Min helg

Jag inledde helgen i fredags med att Lina och Johanna kom hem till mig för att köra ett styrkepass i gymmet. Vi körde ett pass med två olika cirklar där den ena var fyra lite tyngre basövningar, och den andra var fyra pulshöjande övingar. Vi öste på och tog i ordentligt, och efteråt fikade vi på nybakade scones i köket.

Igår, lördag, var jag med Jonatan som sprang en halvmara här i Klippan. Jag skulle egentligen varit med och sprungit milen själv, men eftersom benen känts tunga och höften knorrar så vill jag inte springa lopp. Jag kan inte låta bli att pressa mig då, och är jag inställd på att inte prestera så tycker jag att jag lika bra kan springa själv hemma. Så på eftermiddagen gjorde jag just det; joggade milen i härligt höstväder.
Under loppets gång fick jag agera fotograf och fånga alla löpare på bild, och samtidigt gå runt och snacka med trevligt folk. Det är så härligt att det händer sånt här kul i den lilla by vi bor i. Duathlon, triathlon och nu monoton (löpning). Hade jag sprungit igår hade jag klarat KlippanKlassikern. Det ni! Nu fick istället Jonatan stå för den bedriften. Han har varit lite krasslig i veckan men bestämde sig ändå för att springa 21 km. Han persade och kom in som fjärde man på 1:33-nåt. Härlig lördag!

  
  
  
Idag kör jag all in på söndagsmys med avbrott för veckohandling och träning. Tror minsann att jag kör ett scones-bak idag också. Jag hade liksom glömt bort hur gott det är med nybakade scones med marmelad och ost..

Ha en härlig söndag allihop!

Han som kan kuta i två mil

Jamen hur gick det för Jonatan då? Han som bara syns lite i periferin här ibland, men som är högst närvarande i mitt liv hela tiden. Det är ju på grund av honom som jag fått se GöteborgsVarvet från sidan två år i rad, och som i sin tur gjort så att jag själv ville testa.

Han ja! Han klagade tidigare i veckan över dålig form. Så pass mycket att han till och med sa orden ”jag är inte helt säker på om jag ska springa ens..” Och jag har varit orolig för hans vrist som han skadade på en fotbollsträning tidigare i våras och som numera svullnar upp titt som tätt. Med tanke på hans egen känsla så förväntade jag mig inte att han skulle kuta som en galning och persa med 6 minuter. Men han gjorde det, kutade som en jäkla galning, och kom in på 1:34.14 (!!!)

Hur pigg som helst när han tog emot mig vid målet sen också. Och inte särskilt mycket gnällande om stela ben och smärta dagen efter. Hur går det ens till?
Fast, även om jag sprang väldigt mycket långsammare än honom (och alla andra galningar som kan springa så fort!) så plågades ju jag i 40 minuter mer. När jag sprungit i en timme och 34 minuter hade jag ju knappt kommit till 16 km. Hade jag fått sluta där hade jag nog inte spytt eller vankat fram som en misshandlad pingvin såhär dagarna efter. Eller, vi säger så i alla fall.. 😉

Jag är grymt stolt och glad för hans skull. Och det är så jäkla kul att göra sånt här tillsammans! Att få prata av sig om exakt alla detaljer, tankar och känslor om loppet och att dela allt med den man älskar mest är så himla härligt. Ja, det är nog det bästa relationstipset ni kan få av mig; gör saker ihop, dela upplevelser och ha kul!