Formkoll och teknikcheck

Klockan är inte ens lunch än och jag har hunnit med mycket redan!

Förutom lite jobbpyssel så har jag kört igenom min rehab och sprungit en liten kortis i skogen. Jag har ju vilat sedan i torsdags då kroppen tyckte det var hög tid för just vila, men idag kände jag mig redo för att testa om kroppen svarat på återhämtningen. Jag tog en liten tur på 2km i skogen (som var rätt lerig efter allt regn) och det kändes jättebra! Benen var pigga, löpsteget kändes bra och andningen var härlig. Det känns som ett bra tecken inför lördag – jag är inte ur form!

Under gårdagens inlägg snackades det lite om hur man ser ut när man springer. Att det känns på ett sätt men kanske ser ut på ett helt annat. Efter min runda idag riggade jag upp mobilen och filmade mig själv när jag sprang. Jag är ju himla nyfiken på hur det ser ut nu när tekniken faktiskt börjar kännas bättre, och jo, jag tycker nog att det ser okej ut. Min höft ser mycket mer stabil ut nu, men min svaghet är den där tajta tensorn på framsidan av höften som gör att jag inte kan ta ut steget helt, utan böjer lite i ryggen istället. Men, jag jobbar på´t så att säga 😉


En annan anledning till att springa idag var att få inviga och testspringa mina shorts från Kari Traa. Det har ju inte varit shortsväder sedan i mars typ, så idag tvingade jag mig till att springa barbent, trots 12+ och lite kylig vind. Jag vill kunna springa i shorts på lördag, och om dessa, mot förmodan, skulle kasa upp och sitta illa så hade loppet kunnat vara halvt förstört. Det finns inget värre än shorts som kasar upp. Dessa satt suveränt, så om det inte är allt för kallt på lördag så blir det shorts!

Annonser

Tolv soliga kilometer

Ja, idag fortsatte vi med långlöpning, jag och Lina.

Det började rätt bra de första fem kilometerna med jämnt tempo och ganska raska ben. Men sen gjorde sig min förkylning påmind (och gårdagens bravader, antar jag) så vi fick gå en liten bit för att sänka pulsen och återfå syre (slemmig hals är sådär för syreupptagningsförmågan, men i övrigt är det ingen fara med mig). Och ja, ni vet, när man väl börjat gå under en tur, så blir tröskeln dit lägre och lägre, man kommer liksom ur sitt flow. Så vi varvade jogg med rask promenad under sista halvan, mest på grund av mig då. Lina såg rätt fräsch ut tyckte jag 😉 Men tja, syftet med dagens tur var ju att vara ute länge i lugnt tempo och den biten lyckades vi ju med. Solen sken och vi gjorde en upptäcktsrunda på en väg jag aldrig sprungit på förr. Sånt är ju kul!

Nu efteråt har jag fått lite känningar i muskeln bredvid skenbenet, på höger ben. Liniment och tejp är på direkt och jag håller en tumme för att det inte är början på något allvarligt. Jag tror inte det ändå. Jag har en teori om att det är min löpteknik som försämrats när jag nu sprungit då jag varit tröttare och segare än vanligt. Jag orkar inte hålla tekniken, blir lite mer sittande i steget och foten landar inte alls lika bra som den brukar, och då blir den där tibialis anterior lite kinkig. Att det sen är högerbenet säger ju en del då min högerfot har lägre fotvalv än vänstran och jag lättare faller inåt där. Jag väntar på en tid hos en duktig sjukgymnast som ska hjälpa mig med detta, så jag håller mig rätt lugn ändå. Men fan alltså, skador är så hemskt värdelöst. Tänker på stackars Ida som inte vet om hon fixar att springa Göteborgsvarvet eller inte pga sin ljumske. Och det är ju såhär när träningsdosen ökar, att dom där skadorna mer och mer ligger och lurar runt hörnet då. Man får mota Olle i grind och hålla en tumme för att man får turen att få hjälp av en duktig och engagerad sjukgymnast..

Idag får det minsann bli korniga mobilbilder från rundan! Lite knixigt att springa med systemkamera ni vet 😉


– Världens bästa träningskompanjon!