Löptips

Tusingar – och att kuta som en unge

I tisdags stack jag och Lina till parken i Klippan för att springa tusenmetersintervaller. Parken är som en trekant och mäter i princip exakt tusenmeter runt hela. Tre ganska tvära kurvor och asfalterad cykel/gångbana är det som gäller. Perfekt faktiskt. Mycket roligare än att springa två och ett halvt varv på löparbanan..

Vi sprang 4 varv med bra tempo först. Vi höll oss under 5 minuter och var rätt nöjda. Men där fanns liksom mer att ge. Jag har känt att jag har en extra växel till, men samtidigt så känner jag att jag inte orkar hålla tekniken när det går extra fort. Så jag kom på att vi under sista varvet skulle kuta allt vad vi orkade, så länge det gick.

Vi orkade typ 250m..
Så vi stannade, fick ner pulsen, och så på det igen. Fullt ös.
Jag kände mig som Pheobe i Vänner-Serien. Sprang som en tok. Kändes som att kroppen sa; men va? Vad fan händer? Vad gör du? Hallå?! Det går för fort!

Så under 1000m stannade vi 3 gånger och höll på att trilla ihop. Det gjorde ont typ överallt, men framför allt i benen. Det var mjölksyra likt tunga knäböj. Det kändes som att benen knappt skulle bära oss. Och när vi stannade fick vi typ skratta – för det var ju så kul att KUTA som en unge. Utan exakta mått på tid, sträcka eller hastighet. Det enda målet var att pressa på så mycket det bara gick. Och vilken mental utmaning då! För hur mycket orkar man egentligen? Där finns ju alltid lite mer att ge, lite mer än vad man tror eller anar. Och hur reagerar man egentligen när hjärnan skriker stopp, ska man agera på första signalen?

Jag är mycket för att man ska släppa på och leka med sin löpning. Inte stirra sig blind på för mycket tider, sträckor, tempon och distanser. Givetvis ska man få mäta och hålla på. Det gör jag med. Men glöm inte känslan. Lek, testa, hitta på. Det är löpning och inte hjärnforskning, typ.

Men mycket kul, att få kuta som ett barn. Ni som är ute efter snabbhet – testa själva!
Ett tips är att vara rejält uppvärmd för att minimera risken för sträckningar samt att tänka på att accelerera upp hastigheten successivt vid varje intervall. Typ som en bil som ska gasa upp på motorvägen.

Hur ofta kutar du egentligen?

_MG_0996
Annonser

Sju kilometer fartlek

Mitt bästa tips till er just nu; fartlek!
I alla fall om ni är som jag, som lätt faller in i ett lite för behagligt tempo när ni springer era rundor. Att istället springa rundan på ett annorlunda vis är utvecklande och lite chockande för kroppen.

Igår kväll var det dags för min vanliga sjukilometersrunda. Opepp efter en varm dag med jobbig storhandling inför midsommar (det är SÅ jobbigt att storhandla själv, i alla fall när man står i kassan och råkar vända upp och ner på en liter jordgubbar också…). Jag var inte alls särskilt sugen på löpning alltså. Men sagt är sagt och jag hade bara fokus på känslan efteråt och att ta mig ut. -”Gå om du vill då, men UT ska du” tänkte jag.

Istället för att hålla ett jämt tempo hela rundan så körde jag naturlig fartlek. Inga regler eller så, utan bara varierat tempo. Småjogga, gå raskt, sprinta, löpa i högre tempo än vanligt osv. Det var riktigt roligt och när jag väl tryckte på och kom upp i högre hastighet kände jag av tydligare hur jag kunde hålla tekniken. Jag fick riktigt bra kontakt med baksidan, motorn, och efteråt var jag helt slut i benen och bålen. Kroppen kändes sådär genomarbetad och glad.

För en vanlig motionär, som vi allra flesta faktiskt är, så är det här med naturlig fartlek väldigt effektivt. Att trampa på, höja tempot och framför allt variera tempot borde vi göra oftare!

20140619-072219-26539534.jpg – Två trötta löparben efter passet!

”Vill du rekommendera nånting?” JA!

Rubriken är väldigt stulen från Triumf´s Värvet-intervjuer..

Jo, jäklar vad jag vill rekommendera er alla en sak. Eller i alla fall ni som springer och löptränar regelbundet. Och i synnerhet ni som springer med pulsklocka, gps och musik i lurarna.

Våga springa utan! Glöm lurarna hemma, starta inte RunKeeper och skippa det skavande pulsbandet ibland.

Känns tanken läskig? Ja, alltså jag förstår er.
Jag tycker också det känns helt crazy att bara.. springa.

Räknas passet om jag inte loggat det någonstans? Har jag gjort bra ifrån mig även om jag inte berättar för intagramfolket att jag sprungit (och folket i sin tur berättar för mig att jag är bra)? Kan jag springa utan att veta vilken pulszon jag befinner mig i? Och kan jag springa utan att veta hur många kalorier jag bränt?

Svaret: ja, ja, ja och definitivt JA!

Jag har varit sådär förut. Måste veta puls, tid, kilometer, snittid. Statistik överallt. Vad ger de där siffrorna mig egentligen? Ja, det enda dom ger mig är siffror. De där siffrorna säger bara hur fort jag springer i förhållande till sträcka.
De där siffrorna talar inte om hur jag håller min teknik, hur det bränner i benen, hur härligt solen skiner på mina armar eller vilken bra konversation jag har med min löparkompis.

Att gå från att vara en statistik-löpare till känslo-löpare har nog varit det bästa jag gjort för min egen löpning. Plötsligt är det ju kul att springa även om jag inte slår personliga rekord (vilket jag oftast ändå inte gör)

Det bästa är ju att kunna vara känslo-löpare och ha en pulsklocka som hjälpmedel och inte ett tvång. Men för att komma till den befriande känslan så måste en först VÅGA släppa snuttefilten. För passet räknas ändå, jag lovar!