Mentalt

Upp som en sol..

och ner som en..? Ja. Tack för att ni hållt era tummar i alla fall<3

Igår var det kass igen. Tänkte springa sju kilometer för att få svaret på om milen är en rimlig uppgift på lördag. Valde att ha första kilometern som uppvärmning, och jag hasade mig fram i 6.00-tempo, fick knappt luft och när jag stannade pumpade mjölksyran i benen och hjärtat höll på att banka ur bröstkorgen. Efter EN kilometer. Jag vände hemåt och frustarationsgrät i bilen.

Dagen innan hade jag sprungit tusingar med 2 minuters gåvila. Det gick att hålla 4.45-tempo, men det var med andnöd och tunga ben som insats. På kvällen tog vi en tur på cyklarna, och efter det var jag totalt slut. Till igår var alltså återhämtningen från ena dagen till den andra lika med noll.

Hade loppet på lördag varit 5km hade jag kanske kunnat plåga mig i mål, men 10km är jävligt långt när något inte är som det ska i kroppen. Jag vill springa för att göra bra ifrån mig, inte för att få det uppkört i ansiktet att det går riktigt dåligt just nu. En bra miltid får alltså vänta. Det känns förjävligt, men jag tänker inte gräva mer i den känslan. Vill just nu bara veta vad det är för fel.

Istället tänker jag på några roliga grejer:

Det är jävligt fint väder (i tisdags låg jag på stranden liksom!!)
Imorgon ska jag till frissan och fixa håret. Tänker mig bronde och fresh.
Ikväll är det dags för ännu ett pass för min löpargrupp!

Tack för det klockan! Pris för längsta cykeltur, haha!

Annonser

Kompis det går bra nu

Vi är snart mitt i sommaren och första halvlek för årets lopp är avklarade. Nu ska jag ha tävlingsvila fram till mitten av augusti, och även om lopp och tävlingar är det roligaste som finns, så blir dom ju ännu lite roligare när man hinner med att få längta efter dom.

Jag blickar tillbaka på fyra rejält härliga, roliga och överraskande lopp och resultat 2016 redan nu. 
Det började med 5km på SpringTime i början av maj, tätt följt av GöteborgsVarvet och därefter 5km på Änglamilen. (Änglamilen var ju dock ett fiasko sett ur lopp-synvinkel med för kort bana. Men kroppen var ju grym!) Och så toppades det hela med helgens triathlonvinst.

På alla dessa fyra lopp har kroppen överraskat. Både resultatmässigt med tider som jag inte riktigt räknat med, men också känslan i kroppen. Att den känts så stark och fräsch. Och så det allra viktigaste – att det känts så roligt!
Och jag tänker att det är lika viktigt att analysera bra resultat som de mindre bra. Det brukar dock vara så att man hellre analyserar, eller ältar, de mindre bra. När det går dåligt vill jag veta varför. Men nu, när det verkligen gått bra, försöker jag också förstå varför.

Så varför har det gått bra då? Vad har jag gjort som varit rätt i jämförelse med tidigare år?
Jag har kommit på några grejer som jag tror haft störst betydelse. Vi kör en lista:

  1. Rehab
    Jag har gjort exakt det som min fysioterapeut sagt, plus lite till. Jag har tragglat små, små rörelser, kickat igång muskelsystem som legat i dvala, skapat kontakt i muskler och nya nervbanor, och jag har kallsvettats, skakat och ägnat hundratals timmar på att fundera och lära mig nya saker om mina svagheter i kroppen. Detta har i sin tur gjort att jag blivit så gott som skadefri och är man skadefri kan man träna. Och tränar man blir man bättre. Win, win, win.
  2. Kosten
    I våras var jag så himla trött på att känna mig tung i kroppen, så jag bestämde mig för att äta bättre. Mitt mål var i första hand inte att gå ner ett visst antal kilo. Även om jag kände att jag nog behövde bli lättare, så valde jag att fokusera på maten, matvanor och beteende kring ätande. Jag har kommit fram till många bra och nyttiga insikter, och så har jag tappat ett gäng kilo på köpet. Den som bestämt hävdar att man inte kan gå ner i vikt och prestera samtidigt får gärna tänka om. Det går. Om man lyssnar på kroppen, är i balans i övrigt och inte hetsar så kan det funka. Jag vet att detta är en otroligt komplex och individuell grej. Men de kilo som jag tappat har definitivt hjälpt mig att springa lättare och snabbare. Dessutom mår min mage bättre än på länge och jag är pigg när jag ska vara pigg och trött när jag ska vara det.
  3. Målsättningar/Mental styrka
    Jag har blivit mycket bättre på att träna för att nå mina uppsatta mål, och att prioritera min egen träning. Action alltså, att göra, inte bara planera. Jag har putsat lite på min inställning till hela grejen. Jag gräver inte ner mig om löpningen inte går som planerat, jag kopplar inte ihop prestation med person. Jag tillåter mig också att få känna mig bra. Det har jag nog inte gjort tidigare så som jag kan göra nu. Man får känna sig bra och nöjd. Om andra har problem med det så är det ju just deras problem. I min värld får man aldrig bli kaxig, mallig eller stöddig – men att få vara nöjd med vad man åstadkommit är en helt annan sak.

 

De gånger jag analyserat mina mindre lyckade resultat så har jag kommit fram till att flera olika faktorer spelat roll. Och jag tänker att det är precis samma nu, när det gått lite bättre. Det är som att man hamnar i en positiv spiral där det ena ger det andra.
-> En skadefri kropp ger möjlighet till att träna mer och utan avbrott
-> Träningen gör mig positiv och det är lättare att äta bättre
-> Äta bra = må bra och må bra = orkar träna mer

osv, osv, osv.

Såhär går i alla fall mina tankar.
Vad tänker du? Analyserar du såhär ibland och vad tänker du på då?


Uppföljning viktsnack

Vad intressanta tankar och åsikter det blev under förra gången vi hade viktsnack. Jag vill inte bara lämna det sådär i luften utan kör en form av fortsättning här. Vi skippar snacket om problematiken i att det är ett känsligt ämne denna gång. Vi förstår varandra där. Istället tänkte jag bara snacka utifrån mig själv, för att gränsa av. Och för att uppdatera lite om hur det gått, vad jag gjort, och hur jag tänkt.

Min kropp har en tydlig setpoint. En särskild vikt som kroppen vill väga när jag är i energibalans. Kroppen strävar alltid efter just denna vikt, och har gjort nu i flera år. När jag nu känt mig tung och jävligt mjuk ett tag så valde jag att väga mig (vilket jag inte gör så jätteofta, men kanske.. var tredje månad?) och såg att jag vägde 2kg över denna s.k setpoint. Jag förstod varför jag kände mig tung och mjuk – min kropp brukar inte väga såhär ”mycket”.

Även om det finns snabba vägar att gå ner i vikt så är det absolut inget jag tror på. Jag vill ha hållbarhet. Jag vill leva på ett sätt som jag kan göra varje dag. Att ligga på stort kaloriunderskott leder alltid till att sedan ligga på överskott. Jag pallar inte hålla på så, och dessutom blir man ju helt nojjig i huvet av sånt. Dessutom har jag en stor tilltro till att kroppen reder ut och har svaren på det mesta. Det gäller bara att lyssna.

Så mitt utgångsläge var alltså såhär: 2kg extra pga ”slarvig” kosthållning. För mycket socker, mat på oregelbundna tider och småätande.

Min plan: Äta på regelbundna tider. Skippa allt uppenbart socker (alltså choklad, godis, oboy, drickyoggi, läsk) och bara äta helt jävla vanlig mat tills jag är lagom mätt. Om jag känner mig slö och orkeslös vid träning, eller långsam i huvet ska det tolkas som att jag bör äta mer.

Resultat: Tre kilo rann av på 10 dagar utan större ansträngning

Tre kilo på tio dagar låter spontant för mycket kan jag tycka. Det finns mängder av studier som visar på att en långsam viktnedgång är mer hållbar i längden. Men det handlar ju också om vad det är för kilo som försvinner och hur utgångsläget ser ut. Det är skillnad att vara rejält överviktig eller normalviktig. Mina påsmugna kilon var resultat av slarv, och dom har antagligen inte suttit på kroppen under en lång tid. Därmed var dom också lätta att tappa.

Så frågan är alltså, kan 3 kilo hit eller dit göra någon skillnad för prestationen?
Jag tror det, i mitt fall. Det är väldigt individuellt, som alltid. Vad är det för typ av kilo, hur ser utgångsläget ut och hur mår kroppen i övrigt? Det tycker jag är det viktigaste att tänka på. Jag känner mig lättare (men det kan ju också vara för att jag vet att tappat några kilo) och framför allt så mår jag ju mycket bättre när jag äter bättre. Det är alla gånger viktigare än en klumpsiffra på en våg. Men jag vill mest bara påpeka att allt inte är svart eller vitt, och att man alltidalltidalltid ska utgå från sig själv. Jag tycker inte att vi ska behöva nervös-skruva på oss så fort vi snackar om att förändra sin vikt eller sina matvanor. Det behöver inte betyda att vi är missnöjda med oss själva, har dålig självkänsla eller känner obehag inför kroppen. Jag ser det som samma sak som att vilja ha starkare axlar, muskligare lår eller välsvarvade armar. Men det är kanske bara jag?

 

 

Viktsnack och sånt

Yeaj! Vilket väder vi har va!

Jag är helt förälskad i denna sommarvärme som nu hållit i sig i tre dagar. Jag har sprungit i shorts och tisha och bara njutit. Eller ja, igår sprang jag en runda som gick rätt tungt då pulsen inte ville pumpa på som den brukar (var alltså inte helt återhämtad från helgens pass) men i övrigt kändes det magisk.

Och på tal om tungt. Jag har funderat ett tag nu på en sak, som jag från början inte ville skriva om här. För jag upplever det som ett känsligt ämne, och ibland kan jag känna att jag inte har rätten att tycka att jag, med en ej överviktig kropp, ska bry mig om sånt här. Men sen tänkte jag att det faktiskt är viktigt att få prata om sånt här – på ett odramatiskt vis. Det handlar alltså om vikt.

Ni som känner mig vet att jag inte är någon hetsig typ som är besatt av vikten på en våg. Jag gillar potatis och beasås , och choklad och ja, livet. Är rättså ångestfri och tycker att kropp och vikt är rätt odramatiskt. Men jag är fullt medveten om att det inte är så för alla. Men i min värld, så är jag lika mycket värd som människa oavsett om vågen visar 50 eller 70kg. Att jobba med människor och kroppar har gjort så att jag sällan lägger en värdering i hur en kropp ser ut. Det är muskler, fett och skelett som ska utföra rörelser, typ.

Det jag tänker på just nu, är att jag känner mig himla tung i kroppen. Tung och mjuk. Och jag inbillar mig att löpningen skulle gå bättre om jag tappade några kilo. Det handlar ju inte enbart om exakta siffror på en våg, men det är ändå svårt att komma ifrån att ju mer man väger, ju mer kilo är det att springa runt med. Jag förstår ju att allt inte hänger på vikten, det är ju inte så att jag kommer dra milen på 50min om jag går ner några kilo. Men just nu känner jag att jag nog skulle må bättre av att bli lite lättare i kroppen.

Har ni några egna erfarenheter av detta med vikt vs prestation i löpningen?
Eller så kan vi väl bara snacka om varför det känns så himla ängsligt att snacka om detta?

 

Det sitter i huvet!

På dagens schema stod 5km tröskel/snabbdistans/whatever. Fem ynka kilometer som skulle springas så snabbt som möjligt – och så bra som möjligt. Alltså jämt tempo, bibehållen teknik och sådär.

Kan låta lätt, men är pissjobbigt.

Det jobbigaste är nog ändå att jag verkar ha någon slags mental spärr som jag behöver jobba lite mer med. Det är såklart smärtsamt att pressa sig. Det gör ont. Men det är mest fysiskt. Och naturligt. Den mentala spärren verkar handla om att jag har stor respekt för 5.00-tempo. I mitt huvud är det jättesnabbt. Och i mitt huvud är jag inte jättesnabb. Även om jag många gånger bevisat att jag kan springa snabbare än så, så lär jag mig aldrig det. Jag tror att jag är tröttare än vad jag egentligen är, och jag tror inte riktigt på att det ska hålla hela vägen.

Jag tänker att en lösning är att springa mer i just det tempot (ja, däromkring i alla fall) just för att vänja kroppen, och skallen. Jag behöver öva på att ha det lite jobbigt. Och öva på att slappna av i det tempot. Jag kan ju, men jag tror ändå inte på det fullt ut på något konstigt vis.

Sååå. Tempo är inte farligt, bara jobbigt. Ska bara förstå det på riktigt också.

Dagens 5km landade på 5.13 i snitt och snittkadensen, som jag försöker öka på, hamnade på 174.
Det får en tumme upp!

Den väldigt subjektiva löparskallen

I måndags sprang jag sista riktiga passet inför helgens 15km på Lidingö. Benen var, som ni redan läst, väldigt tunga på lördagens mil, och jag ville mest känna efter om den där känslan satt kvar eller om den lämnat tillsammans med träningsvärken fån förra veckan. Alltså; var betongbenen början på en tung period eller var det bara sämre dagsform?

Mitt guldmål inför helgen är att springa loppet på 1:25 – det ger en snittid på 5:40. Det låter inte så överdrivet fort i mina öron, om det är en bra dag så är det inte orimligt. Men då är mina referenser ganska platta rundor. Lidingös backar är jobbiga och kan sluka många sekunder. Är det däremot inte en bra dag, och om backarna knäcker en, kommer den tiden kännas omöjlig (därför har man både plan B och C). Under passet i måndags ville jag mest känna på hur fort/jobbigt/icke-jobbigt 5:40 känns just nu.

Jag begav mig mot skogen i härligt solsken. Startade klockan och stack iväg. Första kilometern kändes bra och snabb, men gick enligt klockan långsamt (5:50). Tänkte direkt att jahapp, benen vill fortfarande inte. Om det känns såhär tungt på lördag kommer jag ju inte ens orka springa hela loppet. Jag försökte att inte tänka för mycket, och malde vidare. Lät det vara lite jobbigt och tänkte extra mycket på tekniken. Höften, hållning, armpendling, fotisättning. Allt kändes himla bra – förutom att benen var långsamma. Ni vet känslan när man försöker springa i vatten, man trycker på men det är omöjligt att vara kvick och lätt. Och på tal om vatten; mitt i allt började det ösregna, som från ingenstans. Och det var inget litet ösregn heller utan mer som en rejäl dusch. Jag tog det som en mental prövning och alla andra kilometertiden låg runt 5:30. Den sista gick något fortare, med nedförsbacke, ösregn och hemlängtan. Väl hemma såg jag ut som en väldigt blöt katt.

Jag är en löpare som springer väldigt mycket på känsla. Kilometertider är sekundära, i viss mån. Jag jämför ofta känslan gentemot tiderna. Men ibland kan jag tycka att jag lägger för stor vikt vid just känslan. Eller i alla fall att känslan får ha för stor inverkan på hur jag lägger mitt fokus. Jag kommer aldrig bli någon tidsfascist, det är inte riktigt min grej, men jag tror att jag ska försöka känna efter lite mindre ibland. Inte lägga så stor vikt vid att benen är tunga, bara konstatera och sen släppa. I lördags sa Lina en smart grej när jag gnällde över benen, och det var att leta upp det som känns lätt i kroppen och bara fokusera på det. Så himla klokt! Det finns ju alltid något som känns lätt, hur tungt det än går. Allt från armpendling, till andning, till tanken på målet, eller belöningen efteråt.

Och som svar på frågan i första stycket – Jag väljer att tro att det var sämre dagsform i lördags och att det satt kvar som en mental spärr i skallen till måndagens pass. Ibland kan tanken på att man har tunga ben just ge tunga ben. Eller hur?

Formtest inför helgen & mental spärr

Dagens träning har bestått av 4km löpning i någon form av tröskelfart. Målet var att testa både ben och pannben idag och känna av hur formen känns inför lördagens Maraton-stafett. Och jo, bra kändes det. Pigga ben och hyfsat pigga lungor. Tempot som jag höll är för snabbt för att kunna hållas i en hel mil, men jag fick ett kvitto på att kroppen faktiskt kan springa lite snabbare än vad jag trott.

IMG_5198.JPG

På lördag kommer det mesta faktiskt handla om mitt pannben. Likaså på kommande Lidingöhalva. Jag börjar ju känna mig pigg i kroppen igen (den där b12-bristen verkar gå åt rätt håll) men jag har funderat kring den där andra känslan som liksom fastnade som en spärr i mitt huvud efter sommarens triathlon.

Det är bara en teori, men jag tror att det där med att spy av utmattning satte sig lite i huvudet på mig. Det var obehagligt att vara så trött och det var så oskön känsla med all den mjölksyran under så lång tid. Att kroppen inte svarade alls på slutet.
Jag har aldrig någonsin varit med om det tidigare, inte på det viset. Så jag tänker att det nog satt sig som en mental och fysisk spärr. Så fort jag närmat mig den känslan, om så bara ens lite, så har jag backat. Sänkt tempot, börjat om, tagit det lugnare. Fast jag vet inte, jag tror jag måste igenom det på något vis. Pressa på och se vad som händer. Våga utmana, fastän det kanske känns läskigt. Det är ju så en tar sig över hinder.

Kan ni känna igen er i detta på något vis?