Prinsens Minne

Prinsens Minne 21km – Race report

What a race alltså! Från otaggad, regnskygg och ”jag-tror-jag-är-en-katt-attityd”, till att kriga satan de sista fem. Men vi börjar väl från början ändå?

Hemma är jag svintaggad, men väl på plats så rinner den känslan ur mig helt utan att jag fattar varför. Eller jo, det har säkert med regnet att göra. Jag är som en katt. Vill bara gå in, skita i allt, och ligga i en undangömd fåtölj någonstans. När det regnar så har jag svårt i att se meningen med att jaga livet ur sig i nästan två timmar. För vaddå, egentligen? En uppskriven tid på internet.

Tankarna motas bort och vi kommer iväg. Jag håller mig lugn och hittar flow. De fem första kilometerna känns som en walk in the park. Knappt andfådd, härlig löpkänsla, ingen trängsel alls osv. Tiderna ligger runt 5.10 nånstans, men det bryr jag mig inte så mycket om. Det är för tidigt för att säga något om sluttiden ändå. Och på tal om sluttiden, innan vi drar vidare i den här berättelsen; jag har ju inte snackat med er om vilken tid jag gått och drömt om. Det har jag legat medvetet lågt med, för jag tycker det känns skönare. Men min absoluta dröm vore ju under 1.50, men det känns smått omöjligt, precis som ett högt uppsatt mål ska vara. Kännas omöjligt, men inte vara orimligt. Min andra tanke är att jag bara vill slå mitt resultat från Varvet på 1.59.27, och även att göra ett riktigt bra lopp. Genomföra det bra, med både kropp och skalle i behåll.

Jag tror det är på kilometer 6 som jag får en dipp. En lång backe, lite motvind och kanske lite för avslappnad, och klockar visar 5.28 på senaste kilometern. Så trött är jag ju inte alls, tänker jag. Så jag shape;ar upp och det förblir loppets långsammaste kilometertid. Jag passerar milen på 52.10 (nytt pers för tusan?!) och nu börjar det riktiga loppet. Fram till 10-11km har bara varit transportsträcka. Nu börjar kriget.

Jag ser på klockan att snittet ligger runt 5.14 – jag vet att 1.49 är snitt runt 5.11 och hoppet lever alltså. Jag kämpar på, försöker att inte stressa utan bara hålla jämn fart, vilket går sådär. Vissa hamnar på 5.10 och andra på 5.20-ish. Det blir lite småbackigt vilket tar lite på krafterna. Det har varit så platt första milen att det känns konstigt när det väl går uppför. Kilometerna passerar ändå ganska fort, jag är i något slags meditativt tillstånd i skallen och tänker väldigt lite. Såhär i efterhand minns jag bara att jag fokuserade på att hålla farten utan att hetsa. Nynnar på Let it be.

Vid 17 kilometer börjar jag räkna på sluttiden. Ynka fyra kilometer kvar, det är nu det är dags att vrida ur de sista krafterna. Det kommer göra ont. Räknar jag realistiskt så kommer jag missa målet med kanske en minut. Tar jag i ordentligt positivt så kan det gå. Jag är ju inte så himla bra på matte, så jag är alltid rätt osäker när jag springer omkring och försöker räkna samtidigt. Det är rätt spännande det också..

Runt kilometer 19 inser jag att det nu handlar om sekunder. En äldre man pinnar förbi mig och viskar ”vi tar det under 1.50, kom igen” (alltså ❤och jag springer för livet, eller nåt. På sista raksträckan står Mamma och Jonatan och hejar och sen passerar jag mållinjen på 1.50.06. Sista kilometern går på 4.56 och är loppets snabbaste..


Jag är totalt slut. Får hjälp av med chipet av en snäll funktionär som ser mig fumla där med darriga ben. Jag är galet nöjd med att fått ut allt ur kroppen. Jag visste detta innerst inne, jag har känt det på mig, men ändå inte vågat hoppats på något alls. Tvingat mig att vara ödmjuk och tänkt att en tid runt 1.58 är riktigt bra det också, för det är det ju. Men det är så jävla fint att vara så nära ett riktigt högt uppsatt mål. Och ja, sju sekunder snabbare hade ju varit som pricken över i, det hade kunnat gå idag om jag varit mer rutinerad, men detta är bara min tredje halvmara i livet och ni hejar på mig ändå va? 😀

 

Loppet i övrigt då? Jag tokälskade banan. Den var helt perfekt för mig. Varierande, inga långa uppförsbackar, fin miljö, blandat underlag med asfalt och hårt packad grus – och så jättefina och peppiga funktionärer!
Blåsten höll jag långt borta från mitt medvetande. Totalignorerade den. Men den var inte så farlig. Det tog tag på sina ställen, men den var ändå mjuk och varm, och det, det är ändå tio gånger bättre än piskande regn med aggressiv och hård vind.

Jag tackar för en fin dag, ett nytt pers på nästan 10 minuter är värt att fira, så nu åker vi hem till Övad och äter mammas goda mat ❤

Tankar inför helgen

Jahopp. Knappt två ynka dagar kvar och sen är det jag som står på startlinjen inför halvmara nummer tre i livet. 21,1km känns fortfarande långt men ändå inte lika skrämmande som förut. Bara långt.

Sedan Göteborgsvarvet har träningen gått som ett rinnande vatten, typ. Jag kan räkna de mindre bra passen på ena handen, resten har varit mer eller mindre fantastiska. Jag har fått nöta på, utvecklas och ha roligt. Det har hänt massor med mitt löpsteg – kontroll av bäckenet, koordination i löpsteget, fotisättning  och även tiderna på klockan. Men det bästa är ju känslan i allt. Att löpningen känns så bra, både i kroppen och i huvudet. Det känns hemtamt och tryggt att ta sig fram löpandes. Att springa är mitt roligaste.

Jag vill ju så gärna få ut allt detta på loppet. Pressa ur det sista. Låta kroppen få visa vilken kanonform den är i. Prestera! Jag försöker nu förlika mig med tanken på att det kan bli väldigt svårt om det blåser jättemycket. Det är bara att gilla läget och kämpa på ändå – ingenting är omöjligt, och man håller käften med sitt hej innan man kommit över bäcken. Men jag måste vara beredd på att tiden kanske inte blir så bra som formen egentligen är. Och då är det ju bra att jag fokuserar på mitt genomförande mål istället. Att genomföra det bästa loppet efter de förutsättningar som finns för dagen. Att lägga fokus på varje kilometer istället för att bara längta till mål och sluttid. Helt enkelt att vara här och nu, och vilja vara här och nu.

Det är planen det!

Idag har jag sprungit 5km för att känna på formen (ja, det blev ju knappt nåt gjort i tisdags när jag drog hem istället för att springa i blåst), och så var jag tvungen att testspringa med nytejpad leukoplast. För yes, jag får skavsår av mina hyllade Zante-dojjor när jag springer längre än 15km. Det är inte skornas fel, mer att det blir lite för svettigt så att min fot kasar lite i skon. Och om tejpen skulle sitta fel kan det förstöra hela loppet ju.
Löpningen gick i alla fall kanon, och den strama vaden är nu genommasserad av fysioterapeuten. Jag är tip-top-redo.


– Sorry för ofräscha tassar. Men gissar på att ni heller inte har snyggaste tårna? 😉

Men hörreni, ni som sprungit Prinsens Minne tidigare! Kan ni inte beskriva hur ni upplever banan? Underlag, jobbiga partier, backar, utför osv? På banbeskrivningen står det, under 10-15km, följande: ”Därefter följer banans vackraste parti som samtidigt bjuder på riktigt teknisk löpning och viss kupering.”
Vad menas med riktigt teknisk löpning??? Jag blir ju rädd! Hatar riktigt teknisk löpning. Extra mycket när jag ska försöka springa fort och extra-extra mycket när jag redan sprungit typ 12km.