Prinsens Minne 2017 – Race report

Det blev en tuff halvmara för mig igår. I alla fall sista halvan, och idag slickar jag såren på bästa vis. För skavsår det blev det, trots regelrätt tejpning. Det är liksom alltid lika (o)spännande att ställa sig i duschen efteråt, för på vilket ställe på kroppen kommer det svida till egentligen?

Formen har varit superbra den senaste tiden. Ändå var jag lite nojig inför loppet. Tänkte att jag absolut inte skulle ta för lätt på det hela. Det var ju ändå mer än två mil som skulle avhandlas. Var rädd för att gå ut för hårt och sen krokna. Rädd för att inte vara riktigt beredd på hur tufft det kunde bli. Det är svårt att måla upp det scenariot när hjärnan inbillar sig att kroppen är i mästerform.

 

Väl på plats blir jag lugn, som alltid. Längtar efter att få starta. Jag, Jonatan och Emelie som åkt med oss till Halmstad värmer upp, och precis när vi börjar jogga kommer första regnet. En rätt rejäl skur. Alltså, SMHI sa ju inget om nåt regn..? Eller just ja, det är sommar 2017. Man borde ha vant sig vid sånt här kanske? När vi ställer oss i startfållan blir det uppehåll och sedan kommer vi iväg. Lätta ben och fint flyt nästan direkt. Och nästan direkt kommer regnet igen. Ett strilande pissregn, typ. Och det ger sig inte förrän jag är någonstans vid 7-8km. Jag känner mig som en dränkt katt. Vet inte vad som är regn, svett, snor eller slem av allt det blöta i ansiktet, men det spelar kanske ingen roll heller. Tröjan klistrar sig mot magen och jag har inte en enda torr fläck på kroppen,  jag får associationer till klädsim..

Första halvan av loppet flyter på himla fint, trots ösregn. Visst känns det lite mentalt jobbigt med regnet. Det är inget mysregn precis. Men benen är pigga och andningen perfekt. Snittet ligger runt 5.03 och jag funderar flera gånger på om det är en för snabb start på loppet. Men när det går sådär lekande lätt känns det dumt att sakta in bara för att. Jag är ju knappt andfådd. Försöker känna ett lugn i löpningen istället och bara flyta med.

Vid 8-9-10km springer vi på vad som borde vara banans lättare parti. En asfalterad cykelväg med svag lutning neråt. Här borde det inte vara några problem alls med att hålla flyt och rytm. Men här känner jag min första trötthetskänsla. Jag noterar och lägger lite extra tankekraft att hålla ett bra steg och takt. Passerar milen på 50.40-nåt och ställer sedan in mig på att det är nu loppet börjar.

Vi vänder tillbaka mot Halmstad igen och banan ändrar karaktär från asfalt till grusstigar och mer kuperad terräng. Det går smått upp eller ner nästan hela tiden och banan varierar från öppna vyer till skogspartier. Det är verkligen en fin och kul bana, men jag får istället koncentrera mig på att behålla löpsteget och tänka bra tankar. Vid tolfte kilometer vill jag börja räkna ner km. Nio kvar. Det är alldeles för tidigt för att börja räkna ner, alldeles för långt kvar. Så jag stänger av de tankarna, tänker att nästa vätskestation får vara ett delmål. Och även om går lite tungt så håller jag ändå uppe tempot hyfsat. Varannan kilometer går strax över 5.00 och varannan ligger strax över 5.15. Så kilometerna tickar på, även om det känns som en evighet mellan dem. Vid 16 km tänds ett hopp om att målgången inte är alltför långt borta.

Sista 5-6km är benen blytunga. Höftböjarna och ljumskarna jobbar på ett sätt som dem inte borde. Armarna är trötta. Hållningen är kass. Ändå tar jag mig framåt springandes. Benen är så pass stumma nu att om jag stannar så blir det ett större projekt att komma igång igen än att bara fortsätta springa. Sista kilometern har jag tunnelseende. Kan inte riktigt relatera till hur långt 600m brukar kännas. Är det långt eller kort? Allt känns långt. Hinner tänka på varför jag ens springer halvmaror (fast det gör jag nog redan vid km 12). Det är ju skitlångt. Och varför känns dem alltid lika långa? Borde dem inte kännas kortare ju fler man springer?

 

När målrakan och publiken uppenbarar sig känner jag bara lättnad. Har tyvärr ingen extra växel att lägga i utan försöker bara sträcka lite på mig så att jag inte ser allt för förfärlig ut. Känner bara lättnad att det nu är slut på eländet. Nu ska jag få stanna och vila. Jag springer i mål på 1.48.43. Det är pers med nästan 1,5min. Det är under den magiska 1.50-gränsen. Med god marginal. Jag är skitglad långt där inne, men allra gladast är jag över att jag tog mig i mål och krigade på trots så tunga ben.


Jag vinglar omkring i målområdet och får bulle och saft. Möter upp Jonatan som gjort en bra tid han också. Nu ska vi ta oss bort till raksträckan innan mål för att heja på Emelie. Jag tänker att jag borde jogga ner lite, men jag kan knappt gå. Är dubbelhalt och gissar att det mer ser ut som att jag sprungit ett helt maraton än ett halvt. Nerjogg är fan en omöjlighet när man knappt ens kan gå! Så vi står still och bara efter någon minut kommer Emelie springandes på lätta ben. Hon springer i mål på 1.57.20 och har persat med nästan en halvtimme! Hur häftigt är inte det?!

 

Innan vi åker hem byter vi till torra kläder. Trots att det nu var länge sedan regnet öste ner så är alla kläder dyngsura. Mitt hår har förvandlats till ett kråkbo. Vatten och två mils viftande ger en viss tuperande effekt.. Fläta och keps nästa gång kanske?

 

Känslor idag då? Skitglad för ett så fint och betydelsefullt pers, men också lite tom. I början av året skrev jag att jag skulle fixa 23.45 på 5km, 50min på milen och 1.50 på halvmaran. Nu är det gjort, alltihop. Med ganska god marginal. Och jag är lite tom, men också fortsatt nyfiken på vad kroppen mer kan prestera på sikt. Jag känner också att den där euforin uteblev efter målgång igår, men det var nog för att det var så himla jobbigt mot slutet. Tiden blev sekundär när det plötsligt bara handlade om att ta sig framåt. Jag är inte helt nöjd med känslan på sista halvan, hade velat känna mig starkare. Men jag fick ju också betalt för kämpandet i form av ett pers, och det är jag mer än nöjd med. Jag kanske behöver smälta detta lite i några dagar framöver!

Nu ska kroppen få lite välförtjänt vila ❤

Annonser

Prinsens Minne 21km – Race report

What a race alltså! Från otaggad, regnskygg och ”jag-tror-jag-är-en-katt-attityd”, till att kriga satan de sista fem. Men vi börjar väl från början ändå?

Hemma är jag svintaggad, men väl på plats så rinner den känslan ur mig helt utan att jag fattar varför. Eller jo, det har säkert med regnet att göra. Jag är som en katt. Vill bara gå in, skita i allt, och ligga i en undangömd fåtölj någonstans. När det regnar så har jag svårt i att se meningen med att jaga livet ur sig i nästan två timmar. För vaddå, egentligen? En uppskriven tid på internet.

Tankarna motas bort och vi kommer iväg. Jag håller mig lugn och hittar flow. De fem första kilometerna känns som en walk in the park. Knappt andfådd, härlig löpkänsla, ingen trängsel alls osv. Tiderna ligger runt 5.10 nånstans, men det bryr jag mig inte så mycket om. Det är för tidigt för att säga något om sluttiden ändå. Och på tal om sluttiden, innan vi drar vidare i den här berättelsen; jag har ju inte snackat med er om vilken tid jag gått och drömt om. Det har jag legat medvetet lågt med, för jag tycker det känns skönare. Men min absoluta dröm vore ju under 1.50, men det känns smått omöjligt, precis som ett högt uppsatt mål ska vara. Kännas omöjligt, men inte vara orimligt. Min andra tanke är att jag bara vill slå mitt resultat från Varvet på 1.59.27, och även att göra ett riktigt bra lopp. Genomföra det bra, med både kropp och skalle i behåll.

Jag tror det är på kilometer 6 som jag får en dipp. En lång backe, lite motvind och kanske lite för avslappnad, och klockar visar 5.28 på senaste kilometern. Så trött är jag ju inte alls, tänker jag. Så jag shape;ar upp och det förblir loppets långsammaste kilometertid. Jag passerar milen på 52.10 (nytt pers för tusan?!) och nu börjar det riktiga loppet. Fram till 10-11km har bara varit transportsträcka. Nu börjar kriget.

Jag ser på klockan att snittet ligger runt 5.14 – jag vet att 1.49 är snitt runt 5.11 och hoppet lever alltså. Jag kämpar på, försöker att inte stressa utan bara hålla jämn fart, vilket går sådär. Vissa hamnar på 5.10 och andra på 5.20-ish. Det blir lite småbackigt vilket tar lite på krafterna. Det har varit så platt första milen att det känns konstigt när det väl går uppför. Kilometerna passerar ändå ganska fort, jag är i något slags meditativt tillstånd i skallen och tänker väldigt lite. Såhär i efterhand minns jag bara att jag fokuserade på att hålla farten utan att hetsa. Nynnar på Let it be.

Vid 17 kilometer börjar jag räkna på sluttiden. Ynka fyra kilometer kvar, det är nu det är dags att vrida ur de sista krafterna. Det kommer göra ont. Räknar jag realistiskt så kommer jag missa målet med kanske en minut. Tar jag i ordentligt positivt så kan det gå. Jag är ju inte så himla bra på matte, så jag är alltid rätt osäker när jag springer omkring och försöker räkna samtidigt. Det är rätt spännande det också..

Runt kilometer 19 inser jag att det nu handlar om sekunder. En äldre man pinnar förbi mig och viskar ”vi tar det under 1.50, kom igen” (alltså ❤och jag springer för livet, eller nåt. På sista raksträckan står Mamma och Jonatan och hejar och sen passerar jag mållinjen på 1.50.06. Sista kilometern går på 4.56 och är loppets snabbaste..


Jag är totalt slut. Får hjälp av med chipet av en snäll funktionär som ser mig fumla där med darriga ben. Jag är galet nöjd med att fått ut allt ur kroppen. Jag visste detta innerst inne, jag har känt det på mig, men ändå inte vågat hoppats på något alls. Tvingat mig att vara ödmjuk och tänkt att en tid runt 1.58 är riktigt bra det också, för det är det ju. Men det är så jävla fint att vara så nära ett riktigt högt uppsatt mål. Och ja, sju sekunder snabbare hade ju varit som pricken över i, det hade kunnat gå idag om jag varit mer rutinerad, men detta är bara min tredje halvmara i livet och ni hejar på mig ändå va? 😀

 

Loppet i övrigt då? Jag tokälskade banan. Den var helt perfekt för mig. Varierande, inga långa uppförsbackar, fin miljö, blandat underlag med asfalt och hårt packad grus – och så jättefina och peppiga funktionärer!
Blåsten höll jag långt borta från mitt medvetande. Totalignorerade den. Men den var inte så farlig. Det tog tag på sina ställen, men den var ändå mjuk och varm, och det, det är ändå tio gånger bättre än piskande regn med aggressiv och hård vind.

Jag tackar för en fin dag, ett nytt pers på nästan 10 minuter är värt att fira, så nu åker vi hem till Övad och äter mammas goda mat ❤

Tankar inför helgen

Jahopp. Knappt två ynka dagar kvar och sen är det jag som står på startlinjen inför halvmara nummer tre i livet. 21,1km känns fortfarande långt men ändå inte lika skrämmande som förut. Bara långt.

Sedan Göteborgsvarvet har träningen gått som ett rinnande vatten, typ. Jag kan räkna de mindre bra passen på ena handen, resten har varit mer eller mindre fantastiska. Jag har fått nöta på, utvecklas och ha roligt. Det har hänt massor med mitt löpsteg – kontroll av bäckenet, koordination i löpsteget, fotisättning  och även tiderna på klockan. Men det bästa är ju känslan i allt. Att löpningen känns så bra, både i kroppen och i huvudet. Det känns hemtamt och tryggt att ta sig fram löpandes. Att springa är mitt roligaste.

Jag vill ju så gärna få ut allt detta på loppet. Pressa ur det sista. Låta kroppen få visa vilken kanonform den är i. Prestera! Jag försöker nu förlika mig med tanken på att det kan bli väldigt svårt om det blåser jättemycket. Det är bara att gilla läget och kämpa på ändå – ingenting är omöjligt, och man håller käften med sitt hej innan man kommit över bäcken. Men jag måste vara beredd på att tiden kanske inte blir så bra som formen egentligen är. Och då är det ju bra att jag fokuserar på mitt genomförande mål istället. Att genomföra det bästa loppet efter de förutsättningar som finns för dagen. Att lägga fokus på varje kilometer istället för att bara längta till mål och sluttid. Helt enkelt att vara här och nu, och vilja vara här och nu.

Det är planen det!

Idag har jag sprungit 5km för att känna på formen (ja, det blev ju knappt nåt gjort i tisdags när jag drog hem istället för att springa i blåst), och så var jag tvungen att testspringa med nytejpad leukoplast. För yes, jag får skavsår av mina hyllade Zante-dojjor när jag springer längre än 15km. Det är inte skornas fel, mer att det blir lite för svettigt så att min fot kasar lite i skon. Och om tejpen skulle sitta fel kan det förstöra hela loppet ju.
Löpningen gick i alla fall kanon, och den strama vaden är nu genommasserad av fysioterapeuten. Jag är tip-top-redo.


– Sorry för ofräscha tassar. Men gissar på att ni heller inte har snyggaste tårna? 😉

Men hörreni, ni som sprungit Prinsens Minne tidigare! Kan ni inte beskriva hur ni upplever banan? Underlag, jobbiga partier, backar, utför osv? På banbeskrivningen står det, under 10-15km, följande: ”Därefter följer banans vackraste parti som samtidigt bjuder på riktigt teknisk löpning och viss kupering.”
Vad menas med riktigt teknisk löpning??? Jag blir ju rädd! Hatar riktigt teknisk löpning. Extra mycket när jag ska försöka springa fort och extra-extra mycket när jag redan sprungit typ 12km.