Rehab

Tvärtom-jag

Dagens löpning; lugn distans i skogen i behagligt tempo.

Visst låter det ganska gött? Bara rulla på, låta tiderna bli lite vad dom vill osv.
Enligt all logik borde ju dessa passen kännas lätta. I alla fall lättare än intervaller och pass i högre tempo. Men nä, jag är tydligen tvärtom jag. Om jag fått välja hade jag valt tusingar före dessa pass alla dagar i veckan. Så jobbigt är det att försöka springa i 6.00-tempo och hålla pulsen under 180..

Som idag – jag pinnar iväg med go känsla. Benen känns sådär lätta och härliga. Första kilometern går på 5.59 och det känns alldeles lagom. Någonstans mellan 5.45-6.00 borde kilometertiderna landa, och pulsen ska inte vara så hög, typ 175-180 (min maxpuls ligger runt 215). Hur svårt kan något så här lätt vara egentligen? Tydligen jättesvårt. Benen tuffar vidare och jag låter kroppen dra på lite. Kilometer två och tre ligger runt 5.30 och det tycker jag är lite för snabbt för passets syfte och om det ska hålla hela rundan runt. Försöker sänka tempot och pulsen under nästa kilometer och så pang – mjölksyrakänsla, puls som går crazy och stumma ben. Får stanna, få ner pulsen och börja om. Rundan blir 9,5km och gångerna som jag fick stanna för att gå tappade jag tillslut räkningen på.

Att det är såhär för mig beror i huvudsak på min höft. Det är svinjobbigt att springa långsamt. Inte svinjobbigt som i att kuta tusingar så att lungorna håller på att sprängas i bröstet, utan svinjobbigt som i att ligga i en yin-yoga-position, typ. Ni vet den där kliande känslan i kroppen, där kroppen själv vill ändra position bara för att slippa ha det så jobbigt. Där det liksom kryper under skinnet på en, och kroppen vill fly. Bort från det jobbiga, bort från det onda. Så känns det att försöka springa långsamt för mig.

Rent konkret är det såhär, att min höft är ju en klenis (det vet ni nog vid det här laget). Det är främst dem stabiliserande musklerna som inte vill göra sitt jobb. När jag sänker tempot ställer jag högre krav på dem. Foten är längre tid i marken och eftersom jag inte springer fortare och därmed med mer kraft och power så är det deras jäkla jobb att se till att arbeta. Vilket dem helst av allt inte vill. Om jag ökar tempot blir det mesta mycket lättare. De större och mer kraftfulla musklerna fixar sitt jobb ganska bra. Dem är vana att få jobba extra, vilket gjort dem ganska starka. Man blir bra på det man tränar på. Därför kan jag lättare hantera det jobbiga i tusingar än det jobbiga i att tvinga de stabiliserande musklerna få jobba.

Det är alltså svinjobbigt att springa långsamt. Och det tråkigaste är ju att jag inte ens får de där knarkiga endorfinkänslorna efteråt som jag får av jobbet när både puls och muskler får pumpa på ordentligt.
Tråk rätt igenom alltså.

Om man vill bli snabb, vafan ska man då springa långsamt för?
Den frågan känns ju ganska relevant. Vad tusan ska man springa långsamt för om det går lättare att springa snabbt? Men jag har ju redan testat det här med att bara springa relativt snabba pass. Det slutade med symptom på överträning och jag kunde inte springa alls på flera veckor. Väldigt osmart. Grejen med löpning och konditionsträning är ju att majoriteten av passen ska vara väldigt aerob och icke-slitsam. Mitt mål är ju dessutom att på längre sikt ha en högre veckomängd i kilometer, och då är de just dessa passen som ska bygga den mängden.

Efter ett sånt här pass, som idag, känns det lite hopplöst. Jag är helt slut i kroppen och högerskinkan är helt darrig av jobbet den tvingats göra. Tankarna tänker att om det känns såhär jobbigt att ta sig runt knappa milen i långsamt tempo, hur fan ska man då kunna springa det snabbt? Men det går ju, det har jag bevisat. Växlar jag upp både trycket i steget och pulsen så går det bättre. Men det är inget hållbart sätt att träna på. Det sunda förnuftet säger; Jag ska övervinna detta! Öva, öva, öva. Var klok. Lirka och fjäska för kroppen. Jobba med, inte emot. Hitta egna vägar. Våga!

Okej då.


Annonser

Tankar om 2017

Ibland slås jag av tanken av att vi egentligen inte vet ett enda dugg om framtiden. Den ligger där helt orörd och vi försöker ta kontroll över den på alla möjliga sätt. Jag tänker också att ofta sker ju de saker som vi faktiskt planerar att göra, men det sker ju minst lika många grejer som inte alls var planerat. Man räknar liksom inte med att höften och ryggen ska balla ur lagom till det nya året. Man planerar inte formsvackor och motgångar (och ibland framgångar). Ändå sker dom i princip samma utsträckning som de där andra som vi tänker att vi ska utföra.

Och med det sagt, så vill jag liksom förklara min egen inställning till blogginlägg likt detta. Planer är planer. Mål är mål. Drömmar likaså. Det kan hända mycket på vägen. Men det är i alla fall i den följande riktningen som jag siktar. Det är detta jag vill när jag känner efter.

Och ganska ofta blir det som jag vill. Sker det inte, beror det ofta på två saker;
1. Jag vill det inte tillräckligt mycket längre.
2. Livet tar en vändning jag inte alls räknat med.

Så. Sorry för en jäkla utsvävning så här i inledningen. Egentligen är ni kanske mest intresserade av vad tusan jag vill med kommande framtid. Här i bloggen handlar det mest om träning och tankar som påverkar träningen. Utanför bloggen handlar det såklart mycket om relationer, vardagsliv, jobb och tex sommarens bröllop 🙂


 

Vad jag vill:

  1. Jag vill cykla. Jag vill lära mig mer om att cykla. Och framför allt vill jag lära mig att tycka om att cykla.
  2. Jag vill simma, och jag vill lära mig att simma snabbt och med bra teknik.
  3. Jag vill våga simma i alla olika vatten och inte bara i en trygg bassäng.
  4. Jag vill utvecklas mer som löpare. Bygga vidare på det jag skapade under 2016.
  5. Jag vill ha ork och energi till att göra det jag tycker är allra roligast och skapa lycka i vardagen med små medel. Exempelvis prioritera träning, kost och återhämtning högt. Funkar det mår jag bra och det påverkar allt annat på ett bra sätt.
  6. Jag vill fortsätta ha fokus på mig och mitt. Våga gasa på, satsa, och skita i allt annat.
  7. Jag vill utvecklas som löpcoach och ha fortsatt nöjda deltagare i min löpargrupp.
  8. Jag vill fortsätta lägga pengar på bra grejer. Hellre en dyr sak med bra kvalité och som jag använder än en massa halvdåliga prylar som bara tar upp utrymme i garderoben. Får panik av för mycket prylar som dessutom inte används.

 

Vad jag ska:

  1. Starta ett ”riktigt” triathlon.
    Därför vill jag lära mig cykla, och därför vill jag lära mig simma, framför allt i vildare vatten då de flesta triathlon går i sjöar, hav eller å. Punkt nummer 3 på listan ovanför känns som den jobbigaste och läskigaste. Det är nog den enda punkt som jag inte vet med säkerhet att jag kommer att klara av. Men viljan att tävla mer i triathlon är förhoppningsvis större än rädslan för äckligt vatten.
  2. Bli bättre på 10km och 21km.
    Det där milen-spöket försvann under förra året trots att det inte blev så många ordentliga millopp. Nu ska det inte längre handla om att mentalt hantera längden på milen, utan att våga gå hårt och ta sig under det där jäkla 50-sträcket.
    På halvmaran vill jag utvecklas framför allt mentalt. Det är en rolig och utmanande distans, som kan vara lika hemsk som fantastisk. Tidsmässigt har jag inga stora krav på att sänka mig – jag vill under 1.50 såklart, men allra viktigast för mig är att hitta den där euforiska känslan som jag hade på Prinsens Minne, och att kanske ha lite mindre respekt för distansen. Går det bra är det inte evighetslångt..
  3. Träna smart!
    Förra året tränade jag mer hårt än smart. I efterhand tycker jag ändå att det både nödvändigt och rätt. Att få känna av symptomen på att tippa lite över kanten var otroligt nyttigt och lärorikt. Jag behövde också lära att pressa mig. Ta i, ta ut mig, våga tömma ut alla krafter och pressa mig på ett helt nytt sätt. Detta år vill jag lära mig mer om vilka tillfällen som det är mest optimalt att göra detta, och när det är dags att backa.
  4. Vara ödmjuk, tacksam och snäll.
    Jag tror på någon slags karma. Det man ger får man tillbaka, och jag tror att det gäller både när man är snäll mot sig själv och mot andra. Saker jag inte vet tänker jag inte låtsas veta, och tacksamhet leder nog till att det man gör blir långvarigt. Jag vill kunna hålla på med detta i många år framöver, och då kan man inte alltid låta viljan styra till 100%. Klokhet, sunt förnuft, filosoferande och sånt där kan nog vara en balans mot det där andra strikta.

Nu ska jag bara få ordning på höften, sen är jag nog så redo man kan bli för ett roligt och lärorikt 2017!

img_5592

En knagglig start

Mitt tränings-2017 har inte startat särskilt lysande alls.

Någon gång mellan jul och nyår började min ländrygg att strula. Jag fick tid hos fysion som knäckte loss ett utskott på kotan som hoppat fel. Inte så konstigt att det gjorde ont. Jag fick också mysa med dem där äckligt obehagliga nålarna som hjälpte musklerna att slappna av igen.

Det blev bättre i några dagar, men nu känns det helt knas igen. Både i ryggen och höften. Alltid denna jäkla höft. Never ending story. De få gångerna jag sprungit har det mesta känts skit. Jag blir helt slut i högerbenet och foten landar som en död fisk i marken.

Min första tanke är alltid att jag är kass. Tänker att ”jahapp, nä jag är väl inte bättre än såhär”. När jag sedan använda det sunda förnuftet så förstår jag att det inte beror på det. Min kondition är det inget större fel på. Jag har sprungit utan några längre uppehåll under hela året. Den kan inte störtdyka bara sådär. Och när man springer lika många steg med höger ben som vänster, så ska det inte kännas som att det ena benet sprungit dubbla sträckan. Då är det något som inte stämmer.

Jag önskar att jag bara kunde köra på just nu. Träna som vanligt. Starta året med flaggan i topp.
Istället försöker jag vända det dåliga till något positivt, för det är väl det enda vettiga man kan göra i en sådan här situation. Tänka att det ändå är bra att inte få någonting gratis. Att jag blir ännu mer expert på min höft och kropp. Att jag blir ödmjuk och värdesätter all smärtfri löpning ännu mer. Att framgångarna sedan smakar ännu bättre.

Sånt tänk.

Ni kan väl hålla en tumme för att kroppen snart är tillbaka på banan va? Så kämpar jag på på mitt håll med att få den i trim igen. Rehab-scmehab även 2017 alltså. Påminn mig om att vara ödmjuk och tacksam när jag persar på milen, halvmara och köttar triathlon senare i år!

picfxfile

Återhämtning och kroppspyssel

Efter förra helgens halvmara mådde jag oväntat bra. Förutom vaden och en lite kinkig höftböjare kändes kroppen opåverkad, nästintill fräsch. Så jag sprang en liten nätt runda på 5km i onsdags, lugnt och fint bara. Och så sprang jag 7km i torsdags. Tänkte att det var dags att kicka igång kroppen. Kroppen tyckte däremot annorlunda. Den hälsade att jag borde se över höften ordentligt genom att steget blev tungt och den där välkända känslan av ”höftpunka” kom fram. Den hälsade också att jag borde vila lite mer genom att pulsen låg tio slag över det vanliga trots att jag sprang långsammare än vanligt. Mitt förnuft hälsade också att jag borde chilla, vara ödmjuk, och pallra mig in i gymmet och kroppspyssla med alla svaga länkar igen.



Så det är vad jag gjort under helgen – kroppspysslat. (Jag sprang visserligen dryga 2km i fredags, men jag kunde inte låta bli när det stod sprillans nya löparskor i hallen som ville invigas). Men annars har jag löpvilat och gjort min bakläxa. Största fokus har legat på höften. Det är som att handbromsen fastnat. Det vill säga; höftböjarmusklerna (i detta fall tensor fascia latae för er muskelnördar) har liksom knutit ihop sig, blivit stel och förkortat sig. Det i sin tur gör att musklerna på rumpan inte kan jobba rätt, eller inte jobba alls, så dom kopplar liksom ur och så går det himla tungt och långsamt att springa. När höften stelnar till såhär så kan jag även få känningar i knät. Muskeln som löper längs utsidan av låret ner mot knät blir tajt och stel, men blir bättre av att mjukas upp av foam roller och tennisboll.

Det här är min form av yoga. Jag håller på i timmar med att få de stela områdena att släppa efter och slappna av, och aktivera de musklerna som liksom loggat ut. Det är mentalt jobbigt att ge sig på område som är känsliga och sköra. Att till exempel sträcka ut framsidan av höften får det att krypa i hela kroppen på mig och instinktivt vill jag fly. Men när det väl börjar ge efter och mjukna är det en stor seger. Det finaste med allt detta är att jag numera vet hur och vad jag ska göra åt saken. Förut gick jag bara runt och hade ont och var orolig för att det gjorde ont.

Idag gav jag mig ut på ett distanspass på 8km för att testa om helgens pyssel gjort någon nytta. Jag var nästan lite nervös innan passet. Väl ute på rundan kände jag direkt att det blivit bättre. Löpsteget var återigen bättre, höften i position och fotisättning där den skulle. Ingen smärta alls, men andningen kändes fortfarande lite tung, men det är inget jag är orolig för. Det har varit en lyx att nästan dansa fram genom löppassen denna sommar, det är helt ok att ha lite tyngre känsla ibland. Så länge ingenting gör ont.

Skönt att kroppen svarar på pyssel, kärlek och stretch ❤

Varför det går så sakta

Veckan rullar och helgen närmar sig. Och helgen = Göteborgsvarvet!!

Jag funderar en del kring mina förväntningar och mina målsättningar inför lördag. Att göra det innebär mycket för mig. Mina tankar och förväntningar inför något stort kan vara helt avgörande för hur jag känner efteråt. Exakt samma resultat kan kännas totalt olika beroende på vad jag förväntat mig liksom. Det gäller att både våga drömma iväg en sväng och samtidigt vara realistisk och sann mot sig själv.

I min drömvärld prickar jag in en kanondag och springer under 2timmar.
Min realistiska hjärna vet att det inte är möjligt i dagens läge. Att springa så långt som 21km är inte som att pinna på allt vad man kan i 5km.

Och det var det jag tänkte snacka lite om! Det är ju faktiskt lite orimligt att jag kan kuta på utan större problem i 5.00-tempo på 5km, för att sedan knappt kunna hålla mig under 6.20-tempo på längre sträckor. Är det bara så enkelt som att vissa är sprinters med muskelfibrer typ2, eller finns det fler förklaringar?

Jo, det finns faktiskt lite mer avancerade förklaringar, som jag, med hjälp av min fysioterapeut, kommit fram till. Jag har ju grejat med rehab i över ett år nu, och under den tiden har vi mest fixat med det akuta; stärka upp det klena, rörlighetstränat och stretchat och banat in nya rörelsemönster (och så mitt i allt det så rök ju foten också). Det här med rehab är otroligt lärorikt, och det är inte förrän nu vi kommit vidare till de mindre, men jävligt viktiga, detaljerna. Och det är som ett genomgående tema med min kropp; den är riktigt duktig på explosiva rörelser. Pang på och de stora muskelsystemet är med på noterna. Men när jag ska göra en rörelse som kräver låg belastning och hög kontroll så fallerar det och jag ligger mest och kallsvettas och skakar i musklerna. Enkelt sagt så är just det muskelsystemet inte lika vältränat, och då är det så givet att skador flyter upp till ytan förr eller senare.

Det är också på grund av detta som det är svårare för mig att springa långsamt än fort. Och långsamt måste jag springa för att orka 21km. Och skulle jag bara kuta snabba 5kilometare så skulle jag skada mig ändå.

Så jag har inget annat val än att ligga på golvet med min pilatesboll och tippa bäckenet långsamt utan att använda för mycket muskelkraft. Benen skakar emellanåt. Jag kallsvettas ibland. Det kittlas i kroppen på ett mysko sätt. Jag får ligga där på golvet och bli ödmjuk. Inse ännu en gång att vi alla är olika med olika förutsättningar. Vissa kan jogga Göteborgsvarvet till frukost. För en sån som mig är det stort att bara ta sig runt utan att behöva gå varje kilometer den sista milen. Jag tar ingenting för givet när det gäller kroppen längre. Och det kanske bara är bra, för då blir ännu lite roligare, och man är ännu mer tacksam när man klarar det!

(Och nej, rehab är inte den mest festliga aktiviteten som finns. Men när alternativet är att springa med smärta, och sen inte kunna springa alls, då håller man käft och gör sin rehab. Och så lär man sig skitmycket under tiden som man kan använda sig av på många olika sätt. Win!)

IMG_9862

Edit – direkt när jag skrivit klart detta inlägg så läser jag det här hos Sara. Mitt i prick! Självförtroendet kan verkligen vackla när man frontar sitt svaga. Jag har under det senaste året tvivlat många gånger på att min kropp ska hålla för det jag tidigare tänkt att den borde klara. Men ju mer man omfamnar det svaga ju längre kommer man på vägen!

Löpstyrkan

Det är inte jätteofta som jag filmar övningar, men jag tyckte att denna både var bra och kul så jag tänkte visa upp den här. Det ser ut som en riktigt friidrottarövning. Känner mig som Carolina Klüft. Och när vill man inte känna sig som henne, liksom?

Jag har tragglat rehab i snart ett år. Hela min högersida har ju varit ganska defekt, men det har främst varit höften som inte velat jobba ordentligt. Några muskler, särskilt gluteus medius, har helt sagt upp sig och jag har mest bara övat på att få kontakt. Få skiten i arbete. Det var inte förrän i julas som jag kände att det började bli bra på riktigt. Men nu så, nu har hjärnan hittat rätt väg till muskeln. Så nu, nu börjar det roliga:

Att gå från tråkiga rehabövningar till lite mer action. Jag har hittat på massa övningar som liknar rörelsen i ett löpsteg. Jag vill kunna använda mig både av rörligheten och stabiliteten som jag byggt upp, men det är lite klurigt att ta steget från långsam rehab till explosiv/fartfylld rörelse med bibehållen stabilitet, till exempel. Men jag ger mig godkänt! Och så pirrar det i kroppen av att få trycka på, på riktigt! Fifan så kul!

Comeback som löpare

Hej på er!

Två veckors tystnad här på bloggen, men ännu är suget inte helt och hållet tillbaka. Men jag skriver ändå? Jo, för jag är så himla sugen på att få berätta om framstegen med löpningen de senaste veckorna.

Den 16e januari sprang jag de första stapplande stegen på löpbandet. Jag sprang en eller två minuter åt gången innan det var dags för en lika lång gångpaus. I lördags joggade jag 11km (ja, jag vill inte riktigt kalla mitt 6.30-tempo för löpning, då det verkligen är det långsammaste jag förmår. Obs! Om andra har 6.30 som löptempo är det jätteokej. Okej?)  E-l-v-a kilometer!! Om jag skulle läsa om någon annan som gör en sån kraftig ökning på ca fyra veckor, alltså från att springa en minut i taget till att springa 11km helt utan gångpaus, så hade jag nog funderat på om det inte var lite väl mycket? Men nu kommer vi till dom där grymt fina löpar-insikterna jag har kommit fram till under dessa fyra veckor;

  • Det är tempot som dödar först
  • Lyssna på kroppen till 100% – att glo på klockan är bara en kul bonus
  • Gör det inte ont så lita på den känslan
  • Lära sig skillnad på smärta, känning och känsla
  • Tänk logiskt
  • Hålla sig till planen
  • Var snäll

Ja, för om det känns okej att springa, så borde det ju rimligtvis vara det. Är det relevant att springa fort och gå efter klockan? Nja inte alls faktiskt. Så jag har joggat sakta – för att vänja alla små delar i kroppen som påverkas av att jag springer. När man väl börjar lyssna riktigt ordentligt så kan man faktiskt höra vad kroppen berättar. Den om någon borde ju ha svaren.

Min plan har alltså varit att 1. Springa totalt prestationsfritt, 2. Lyssna ordentligt på kroppen under tiden, 3. Vara extremt noga med uppvärmning, aktivering och återhämtning, och 4. Lära mig att tolka smärta, känning och känsla.

Den sista punkten är den absolut svåraste. Jag har haft smärta både i foten, vaden och höften till och från i perioder. Hur vet man var gränsen går? Hur ont får det göra? Vad betyder smärtan? Jag har bestämt mig för att få vara petig och lite gnällig nu sedan jag drog igång. Det har jag inte varit på samma sätt tidigare. Jag är inte särskilt självplågande av mig, och enda gången jag sprungit med extrem smärta var under GöteborgsVarvet när höften ballade ur helt. Sprickan i foten gjorde inte ens i närheten av så ont att springa med. Och det är ju just det som är så klurigt.

Nu när jag sprungit har jag lagt all kraft till att lyssna och tolka under tiden som jag springer. När det inte finns tider att jaga finns det plötsligt mycket utrymme för sådant istället. När man inte jämför kilometertid med känsla utan istället tolkar och tar in enbart känslan. Så, under löpturerna har jag varit som en ettrig reporter i skallen; ”Hur känns det? Var känns det?” och sen trettioelva följdfrågor på det. Det som förvånat mig lite är hur ”smärtkänningar” gjort sig till känna för att sedan försvinna efter en halv kilometer. Under en runda på sju kilometer hann jag känna ett stick i foten, en stramande vad, en tajt höftböjare och en klen glutens medius. Inte alla på samma gång, utan en i taget. Vissa bara några steg, en annan kanske någon minut. Men alla känningar försvann. Hade känslan blivit mer och mer intensiv under tiden hade jag tolkat det som mer allvarligt. Men kroppen sa aldrig att jag borde stanna (så som den fullkomligt SKREK under Göteborgsvarvet). Ibland pratar man ju om smärtminne, att smärtan liksom ligger kvar i nervsignalerna, och jag tror mycket på att det kan vara så i detta fallet.

Hur som helst; Jag känner mig som en löpare igen! Det gör mig så jävla glad. I min skalle cirkulerar det många roliga målsättningar, både sådana som har med tider att göra, men mest är det mål som handlar om att genomföra och känna.

På torsdag ska jag göra en löpanalys hos en löpcoach (oerhört spännande!) och jag kommer fortsätta med hjälp från sjukgymnast. Det är värdefullt att få hjälp, men det är också värdefullt att förstå att jag själv gör det stora jobbet. Jag tänker lite på det där citatet som säger att om man gör som man alltid gjort och ändå förväntar sig ett annat resultat så är man en idiot. Typ. Därför måste jag göra annorlunda 😉

Ett litet löpar-break

Igår kom jag och min sjukgymnast fram till att jag ska vila från löpningen någon vecka framöver och lägga all kraft på rehab (och alternativ konditionsträning). Han är tokbra, verkligen, och jag är så himla tacksam för att få denna hjälpen med kroppen. Hade jag inte tjatat mig till en tid där så tror jag nog inte jag hade kunnat springa Göteborgsvarvet alls, och kroppen hade nog inte pallat springa så mycket mer över huvud taget.

Foten har börjat rätta till sig, och hela vristen och skenbenet börjar funka som det ska. Nu är det höften kvar, och det är den som trilskas nu. Det har liksom varit två steg framåt och ett bak. En muskel i rumpan/höften har blivit överansträngd (på halvmaran) och den behöver styrka och lite avlastning. Jag får ju springa. Jag går liksom inte sönder av en liten runda, men det känns mest bara osmart att envisas bara för att. Priset är ju att resultaten från rehaben tar längre tid om jag springer. Så det är ju bara att välja; halvdant av allt, eller offra en sak, ett litet tag, för att bli ordentligt bra. Valet är lätt!

Meeeen, så fort hjärnan uppfattar ett förbud, så är det precis som den blir så GALET sugen på att göra just det som den inte får. Visst är det så? I vintras var jag inte alls motiverad till att springa ute i kylan. Fick tvinga mig ut varje gång. Sen blev det snö och isgator och jag kunde inte springa pga halkan. Vem var sugen på att sticka ut då helt plötsligt? Så jäkla komiskt! Samma med chokladförbud. Kan inte tänka på annat än choklad i så fall. (Fast vem tusan ger sig förbud för världens bästa grej? 😉 )

Så; flitig rehab och löparvila någon vecka framöver, sen är det igångsättning och så småningom långpass och tempopass som hägrar!

IMG_7912