Både simmare och löpare, igen.

När man lyckas hänga på låset till simhallen för tredje lördagen i rad, då får man väl börja få kalla det för en vana? Imorse rev jag av 1250m på 30 minuter. Utan några direkta pauser, och med tretaktsandning genom hela passet. Det är ju så himla härligt att vara nybörjare, för utvecklingen går spikrakt uppåt från gång till gång. Idag flöt det på riktigt bra, jag blev inte alls lika trött i kroppen och dessutom orkade jag ju tio längder mer än förra veckan, och tjugo mer än för två veckor sedan. När får man börja kalla sig för simmare egentligen?

Eftersom narkolepsin som jag brukar få efter ett simpass uteblev kunde jag avnjuta skidåkning från Ulricehamn och se Kalla i fin form igen. När hon är glad är jag glad. Och när det inte går bra för henne får jag lite ångest. Kan inte förklara varför, men hon har tydligen den inverkan på mig, haha.

Efter lunch drog jag ut till mina föräldrar och skogen. Skogslängtan och springlängtan.
Igår sprang jag mitt första pass utomhus för året, och nålarna som sjukgymnasten satte i torsdags träffade nog helt rätt. Det onda börjar verkligen ge med sig, eller i alla fall ändra form. Ingen strålande smärta, och ingen krampande ryggmuskel. Det gav bra förutsättningar för att tassa mig runt 5km med några gångpauser. Tempot låg runt 5.50 och jag kände verkligen hur jag tappat den där översta löpformen. Ja, ni vet när man liksom blir trött i benen och känner sig ovan. Men det är ju inte särskilt konstigt alls. Ge mig några pass så är kroppen nog med i matchen igen.

Jo, jag sprang ju även en sväng idag där ute i skogen, och jäklar så bra det kändes. Vinden har vänt! Nu börjar det verkligen hända något med kroppen och det börjar kännas lätt att springa igen. Tänk att det kan vara som natt och dag. När det är något i kroppen som strular så är det så otroligt tungt att springa. Och när det börjar fungera igen så känns kroppen som en maskin som bara mattar på steg efter steg. Snittet på rundan landade på 5.18 och jag kan inte ens minnas när det både gick så fort och kändes så lätt. Efteråt var jag helt lyrisk. Tänk vad lite det kan krävas för att känna sådan total lycka. åhååå 😀

Nu: Spendera kvällen hos mormor och morfar med resten av familjen och käka thaimat. Mmmm!
Ha en fin lördagkväll allihop!


 

Annonser

Tankar om 2017

Ibland slås jag av tanken av att vi egentligen inte vet ett enda dugg om framtiden. Den ligger där helt orörd och vi försöker ta kontroll över den på alla möjliga sätt. Jag tänker också att ofta sker ju de saker som vi faktiskt planerar att göra, men det sker ju minst lika många grejer som inte alls var planerat. Man räknar liksom inte med att höften och ryggen ska balla ur lagom till det nya året. Man planerar inte formsvackor och motgångar (och ibland framgångar). Ändå sker dom i princip samma utsträckning som de där andra som vi tänker att vi ska utföra.

Och med det sagt, så vill jag liksom förklara min egen inställning till blogginlägg likt detta. Planer är planer. Mål är mål. Drömmar likaså. Det kan hända mycket på vägen. Men det är i alla fall i den följande riktningen som jag siktar. Det är detta jag vill när jag känner efter.

Och ganska ofta blir det som jag vill. Sker det inte, beror det ofta på två saker;
1. Jag vill det inte tillräckligt mycket längre.
2. Livet tar en vändning jag inte alls räknat med.

Så. Sorry för en jäkla utsvävning så här i inledningen. Egentligen är ni kanske mest intresserade av vad tusan jag vill med kommande framtid. Här i bloggen handlar det mest om träning och tankar som påverkar träningen. Utanför bloggen handlar det såklart mycket om relationer, vardagsliv, jobb och tex sommarens bröllop 🙂


 

Vad jag vill:

  1. Jag vill cykla. Jag vill lära mig mer om att cykla. Och framför allt vill jag lära mig att tycka om att cykla.
  2. Jag vill simma, och jag vill lära mig att simma snabbt och med bra teknik.
  3. Jag vill våga simma i alla olika vatten och inte bara i en trygg bassäng.
  4. Jag vill utvecklas mer som löpare. Bygga vidare på det jag skapade under 2016.
  5. Jag vill ha ork och energi till att göra det jag tycker är allra roligast och skapa lycka i vardagen med små medel. Exempelvis prioritera träning, kost och återhämtning högt. Funkar det mår jag bra och det påverkar allt annat på ett bra sätt.
  6. Jag vill fortsätta ha fokus på mig och mitt. Våga gasa på, satsa, och skita i allt annat.
  7. Jag vill utvecklas som löpcoach och ha fortsatt nöjda deltagare i min löpargrupp.
  8. Jag vill fortsätta lägga pengar på bra grejer. Hellre en dyr sak med bra kvalité och som jag använder än en massa halvdåliga prylar som bara tar upp utrymme i garderoben. Får panik av för mycket prylar som dessutom inte används.

 

Vad jag ska:

  1. Starta ett ”riktigt” triathlon.
    Därför vill jag lära mig cykla, och därför vill jag lära mig simma, framför allt i vildare vatten då de flesta triathlon går i sjöar, hav eller å. Punkt nummer 3 på listan ovanför känns som den jobbigaste och läskigaste. Det är nog den enda punkt som jag inte vet med säkerhet att jag kommer att klara av. Men viljan att tävla mer i triathlon är förhoppningsvis större än rädslan för äckligt vatten.
  2. Bli bättre på 10km och 21km.
    Det där milen-spöket försvann under förra året trots att det inte blev så många ordentliga millopp. Nu ska det inte längre handla om att mentalt hantera längden på milen, utan att våga gå hårt och ta sig under det där jäkla 50-sträcket.
    På halvmaran vill jag utvecklas framför allt mentalt. Det är en rolig och utmanande distans, som kan vara lika hemsk som fantastisk. Tidsmässigt har jag inga stora krav på att sänka mig – jag vill under 1.50 såklart, men allra viktigast för mig är att hitta den där euforiska känslan som jag hade på Prinsens Minne, och att kanske ha lite mindre respekt för distansen. Går det bra är det inte evighetslångt..
  3. Träna smart!
    Förra året tränade jag mer hårt än smart. I efterhand tycker jag ändå att det både nödvändigt och rätt. Att få känna av symptomen på att tippa lite över kanten var otroligt nyttigt och lärorikt. Jag behövde också lära att pressa mig. Ta i, ta ut mig, våga tömma ut alla krafter och pressa mig på ett helt nytt sätt. Detta år vill jag lära mig mer om vilka tillfällen som det är mest optimalt att göra detta, och när det är dags att backa.
  4. Vara ödmjuk, tacksam och snäll.
    Jag tror på någon slags karma. Det man ger får man tillbaka, och jag tror att det gäller både när man är snäll mot sig själv och mot andra. Saker jag inte vet tänker jag inte låtsas veta, och tacksamhet leder nog till att det man gör blir långvarigt. Jag vill kunna hålla på med detta i många år framöver, och då kan man inte alltid låta viljan styra till 100%. Klokhet, sunt förnuft, filosoferande och sånt där kan nog vara en balans mot det där andra strikta.

Nu ska jag bara få ordning på höften, sen är jag nog så redo man kan bli för ett roligt och lärorikt 2017!

img_5592

Hallå simmet!

Idag överraskade jag mig själv med att hoppa i badhusets bassäng, och det redan runt niosnåret. Det var alltså dags för årets första simpass. Senast jag kravlade mig ur vattnet var på triathlon den 19 juni och sedan dess har jag inte tagit ett enda simtag fram till idag.

Även om det är ganska nyligen som jag lärde mig crawla, så var det lite som att cykla. Jag kunde liksom ta vid där jag slutade. Idag kunde jag dessutom ta andetaget på både höger och vänster sida, vilket varit lite klurigt innan. Jag fick ihop 750m, sen var jag nöjd, trött och lite vimmelkantig. Är det normalt allt bli sjösjuk av att simma? haha..

img_5361– Det såg ju inte riktigt ut såhär idag. Vi höll till inomhus, och vi var nästan helt själva. Lyx!

En lördag är lång och jag hade lite tid över innan jag bänkade mig i soffan för att se Stina och Charlotte äga i skidtouren. Så jag körde igenom ett gäng styrkeövningar för överkroppen i gymmet. Tänkte att det borde ju funka trots ryggstrul. Det funkade. Men efteråt spökade det mer än innan, så slutsatsen är att det ändå inte funkade. Röv. Imorgon ska jag springa en sväng på bandet för att försöka provocera fram det lite till så att jag vet exakt var det är det gör ont när jag kommer till sjukgymnasten på måndag. Det är ju ingen dödssmärta alls, utan en jävla massa känningar här och var bara. Det går att springa. Men det går inte alls bra att springa, om ni förstår hur jag menar.