sjukdom

giltig frånvaro

Jamen hej på er!

Ledsen för radiotystnaden. Förra veckan blev jag bloggtrött på ett sätt jag aldrig varit tidigare. Tappade lusten helt, både att läsa och skriva. Fick bara en olustig känsla av att ta del av andras liv, och det sista jag ville göra var att dela med mig av mitt eget. Konstigt, men så var det.

I torsdags började jag hosta. Ni vet sån där tönthosta som bara restas lite i halsen. Sen gick det utför. Fredag morgon låg jag däckad i soffan fram till lunch. Lördag spenderades i en aula där jag skrev högskoleprovet i x antal timmar. Tappade räkningen på hur många ipren jag tryckte i mig för att hålla ihop. Provet gick över förväntan fram till sista delprovet där hjärnan gav upp. Alla svar såg exakt likadana ut och jag kunde för mitt liv inte komma fram till några slutsatser. Hjärnan var som gröt. Och sedan dess, lördag kväll, har jag typ sovit dygnet runt, och om jag inte sovit så har jag hostat, hostat, hostat, eller svettats och feberyrat. I söndags och igår fick jag i mig hallonsaft och en halv drickyoggi. HEJA!

Nu har jag helt galen träningsvärk i magen, mellangärdet och revbenen av allt hostande.
Har fått tag på Cocillana som ändå verkar hjälpa en del, men jävlar alltså, jag minns inte sist jag var såhär sjuk..

I helgen skulle jag egentligen sprungit Skanneloppet, men det kan jag nog fetglömma. Har jag ännu inte fått lunginflammation så lär jag ju få det då, haha. Nä, den här skiten tänker jag vila ut ordentligt. Känns som att allt bara gått utför med kroppen sedan augusti/september. Behöver en restart eller nåt.

Jahaja. Då vet ni läget. Hoppas ni mår bättre ❤

Oflytet

Alltså. Det verkar som att det finns högre makter som verkligen inte vill att jag ska få springa lopp. Eller är det såhär jag får betala tillbaka för inledningen på sommaren som gick så himla bra?
Igår började det kännas konstigt i halsen. Den där torra känslan precis som om man är törstig.
Men hur mycket vatten jag än klunkade så försvann det inte. Sen tog det inte många timmar innan halsontet gjort entré.

Jahapp. Kul.

Redan igår kväll sprejade jag coldzyme på ett panikartat sätt. Jag sov tio timmar inatt, och sedan jag vaknade imorse har jag pregat allt som går att prega (alltså PREGA. Kanske det mest skånska ordet? haha.) Ipren, coldzyme, te med extra ingefära och raklång på soffan. Halsen känns redan bättre, men den är ju absolut inte duglig att springa med. Den har en halv torsdag, en hel fredag och två hela nätter på sig att bli bra..

Håll ett gäng tummar för mig. Jag skiter i om jag är supersjuk nästa vecka, bara jag kan springa på lördag. Pallar inte stå och TITTA PÅ när andra springer för TREDJE gången på fyra veckor.

Beslutet taget!

Näst värst efter att faktiskt bli förkyld, är att behöva ta beslut om hur sjuk eller frisk man faktiskt är. En vanlig människa behöver kanske inte bekymra sig över sånt. Men som låtsaselitidrottare (läs go å glá motionär) så är detta mycket omständigt. Ännu mer omständigt är det när man ska behöva avgöra om man är tillräckligt frisk för att köra skiten av den stackars kroppen på lördagens lopp, eller om man helt ska låta bli.

Det beror ju helt på vilken del av en själv som känner efter och avgör.

Får min positivism välja så är jag ju såklart frisk. Lite snor och slött hjärnkontor ska väl inte kunna stoppa mig.
Får min objektiva sida säga sitt, med sitt sunda förnuft, så låter jag bli.
Min magkänsla snackar något om mitt livsmotto; ”Ska det göras, så ska det göras ordentligt”. 

Och jag känner ju precis det. Om jag ställer upp så kommer jag säkerligen ta mig runt på rent jävlar anamma, men inte mer än så. Jag kommer bli frustrerad över känslan att kroppen inte svarar när jag trycker på. Och jag kommer känna att jag inte gör mig själv någon rättvisa. Även om jag gör mitt allra bästa för dagen, så vet jag att jag kan mycket bättre egentligen.

Så ni hör ju. Beslutet är taget. Det blir inget duathlon i helgen. Det gör lite ont att missa en så kul sak. Men kommande springtävlingar känns viktigare. Om jag ställer upp i helgen, och pressar skiten ur kroppen fast den inte är redo, så riskerar jag även hela nästa veckas träning, och det känner jag att jag inte alls har råd med.

Så: Jag fortsätter mitt snorparty. Åker dit och hejar på alla andra och drar med kameran. Det blir okej det med!
Trevlig helg på er!


– Efter onsdagens testpass kändes denna platsen given att parkera sig på. Härligt när gräsmattan smälter ihop med åkern intill ❤