Skanneloppet – Race report

Årets sista lopp! 

7,1 km i skogarna på Söderåsen. Ett höstdis med cirka 10 grader i luften, precis som det alltid är på Skanneloppet. Novemberväder, men långt ifrån den värsta sorten. Shorts och långärmad funkar som outfit efter en uppvärmning i varmare kläder. Kollar man runt vad för kläder de andra löparna har ser man allt från dunjackor och orienteringdressar till linne och minimala splitshorts. Det är fan inte lätt att klä sig som löpare i november ändå!

Min start går och efter knappt hundra meter kommer första uppförsbacken. Och om jag ska dra den korta versionen så känns det nog som att det där motlutet aldrig ger med sig förrän vid allra sista kilometern. Det här blir året tuffaste lopp utan tvekan!

För det är som jag tidigare tänkt; jag är inte så vass på att hålla högt tempo när underlaget inte är så snällt och när det lutar uppåt. Jag ställer alltså in mig på att det kommer bli kämpigt – och jag får rätt.

Loppet börjar med 3km på små grusvägar och terrängstigar. Grusvägarna är ganska steniga och ojämna och på stigarna är löven blöta och hala. Jag lägger mitt fokus på att hitta någon form av rytm och jämn takt, men det är verkligen en utmaning när det är så pass kuperat som det är. Efter de första 3km kommer vi upp på en landsväg. Första tanken är ”Åh, skönt med asfalt”, men som om det inte vore nog med motlut så kommer här banans absolut segaste backe. Den är inte tokbrant, men den är lång. Evighetslång. Tempot sjunker, lungorna skriker och benen är tunga. Här någonstans tappar min klocka sin GPS-signal, så jag vet inte riktigt hur tiderna är fördelade på kilometerna, men på sätt och vis tycker jag det är skönt att inte veta. Springa mitt bästa är det enda som gäller ändå.

Efter 1,5km på asfalt i ständigt motlut svänger vi in i skogen igen. Jag möter nya backar och hör hjärnan viska att det vore så himla skönt att bara skita i allt och gå lite. Överröstar viskningen med positiva tankar, det är ju inte så långt kvar nu. Och snart kommer det att plana ut och till och med luta nerför mot målet. Någonstans vid 5km står Johanna och Björn och hejar. På ett lopp nästan helt utan publik så får man verkligen energi av sånt, och extra mycket energi när det är ens kompisar som hejar på just mig!

Vid 5km´s skylten ser jag att klockan inte passerat 25min och inser då att jag håller ett tempo strax under 5min/km. Det är också målet för dagen. Innan loppet har jag tänkt att det kanske är lite högt satt, men under loppet känns det bara väldigt rimligt. Hade jag gasat på mer under loppet hade jag nog inte kommit i mål. Jag har gjort vad jag kan.

Sista lilla biten kvar till mål släpper jag på. Funderar lite hur man ändå kan klämma fram extra krafter när man verkligen inte känt att dem funnits där tidigare under loppet. Men det är kanske för att det äntligen lutar neråt och att hjärnan vet att plågan snart är över? Allra sista sträckan är en tokbrant nedförsbacke med slirigt grusunderlag och en tvär kurva. Jihaa alltså.. Jag lyckas parera kurvan på trötta ben och spurtar i mål på 34.31

Allt under 35min är godkänt för mig, och jag fixar det trots att hela loppet varit skitjobbigt. Om jag är nöjd med tiden så är jag ännu mer nöjd över hur jag lyckades hålla ihop det och kriga på. Snittet landar på 4.52 och jag tackar kroppen för att den fixade det!

Efter loppet konstaterar jag att det nog inte skadar med lite extra backträning i vinter. Men egentligen så var där inga direkta ”mördarbackar” på banan, det var bara det att det lutade konstant. Långa sega backar som aldrig tog slut, plus icke-snabbt underlag. Skitjobbigt i all sin enkelhet alltså..

Annonser

Årets sista lopp

På lördag springer jag årets sista lopp och kan därefter summera säsongen för 2017.

Loppet som ska springas är ett slags terränglopp i grannkommunen Åstorp. Orienteringsklubben Is Skanne är arrangörer och det dyker upp många orienterare och gamla löparrävar som springer detta lopp som enda lopp om året, som tradition. Det är alltså inte alls svårt att spana på träningsdressar anno 1983 och löparskor som är ungefär lika gamla. Jag tycker det är härligt! Blir så glad i hela kroppen när jag ser 30-talister komma lubbandes mot målgång jämsides med någon tös född 2011.

Distanserna som finns att välja på är 3,9 , 7,1 & 16,8. Jag kommer att springa sjuan, precis som jag gjorde 2014 när jag senast (och enda gången hittills) sprang loppet. Sträckan bjuder på varierande underlag, och vad jag minns är det ganska kuperat. Inte min starkaste gren alltså – backar och slirigt underlag brukar vara min värsta bromskloss. Gissar att det beror lite på höften då den kan kännas rätt instabil på underlag som inte är hyfsat hårda. Då vågar jag heller inte stå på utan fegar en del. Samtidigt vet jag att det också beror på att jag inte tränat så mycket på andra underlag än grus och asfalt. Och de gånger jag springer i terräng så springer jag bara lugnt och långsamt.

Så! Det är utgångsläget för helgen. Kanske inte mitt snabbaste jag, men jag ska ha kul, och försöka stå på där det går. Innan och efter loppet ska jag titta på folk och mysa över den där stämningen som alltid råder på mindre lopp. Sen packar vi ihop 2017 och tar sikte på löparåret 2018!

Today was not the day

Nä. Idag sprang jag Skanneloppet på 7,1 km med världens mest motsträviga kropp. Tiden blev 38-minuter-nåt vilken inte alls är någon dålig tid för mig, egentligen. Det vara bara det att det var som en kamp med kroppen från start till mål. Tunga ben, noll studs i steget och skyhög puls som vägrade att gå ner. Jag bet ihop och sprang i mål ändå och det är jag himla glad för. Jag är ingen sån som ger upp. Det har jag bevisat för mig själv. Men det är bara så himla okul att springa dessa dagar där inget riktigt stämmer.

Jag vet inte varför det inte riktigt gick vägen idag, och jag orkar inte ens analysera det heller. Min magkänsla säger att det bara var en mindre bra dag att pressa sig på. Och så får det va!

Och ja, ett lopp som gått ”dåligt” under hela 2014 är väl ändå ett rätt gott betyg på denna löparsäsong..

IMG_5852.JPG

IMG_5851.JPG

Halvt tjurig 24-åring 😉