Springlopp

Loppen i sikte

Jag älskar att springa lopp! Att få testa kroppen, ha nummerlapp på tröjan, ta ut sig lite extra, och vara pirrig och redo inför. Men jag har också kommit på att det näst roligaste är att träna inför loppen. Att kunna träna på ett sätt som gör att man faktiskt känner sig helt redo för att tävla och testa sig. Det ska vara kul att stå på startlinjen, men det blir liksom extra roligt när man känner att man är i form för att göra ett rättvist resultat. Så, även om jag på ett sätt vill springa lopp ofta, så vill jag ändå inte alls det. Jag vill stå väl förberedd i starten, och om det är lopp varje helg så hinner man ju knappt träna emellan (eller göra annat roligt på helgerna). Så den här säsongen vill jag välja mina lopp med omsorg. Inte springa lopp hej vilt utan mer vara en lite kräsen finsmakare. Det finns ju så himla mycket att välja på!

Här är loppen som jag planerar att springa i april och maj:

Det är alltid intensivt med lopp i maj. De andra åren har Springtime, Varvet och Änglamilen legat helgerna efter varann, men i år går Springtime en vecka tidigare vilket jag verkligen uppskattar! I juni och juli blir det lite lugnare (förhoppningsvis byter jag ut springloppen mot triathlon!). Sommaren är min bästa period på alla sätt och jag vill träna så mycket det bara går!

Hur går era lopptankar? Och ses vi någonstans?

Summering av årets lopp!

Snart kan jag ju summera löparåret i siffror, men redan nu kan jag titta tillbaka på årets avverkade lopp och njuta. Givetvis finns det några mindre lyckade (typ som när jag sprang fel, eller en annan gång när loppet snopet nog var för kort) men överlag har det varit ett kanonår. Mitt bästa utan tvekan. Jag har haft några av mina bästa löparupplevelser under 2016, och jag minns tillbaka på dessa dagar med massor av värme i kroppen.


Säsongen inleddes med SpringTime 5km.
Jag minns att jag hittade det där flowet som kommit att betyda så himla mycket under resten av året. Det där flowet som jag aldrig tidigare upplevt, men som blivit mitt knark 2016. Banan var lite längre än föregående års upplaga. Tiden stannade på 24.52 och det gav ett snitt på 4.55min/km. Jag kände mig helnöjd!

img_4769

 

I slutet av maj var det dags för revansch på GöteborgsVarvet!
Höften började kännas mer och mer okej, och veckorna innan hade jag tagit stora kliv framåt med rehaben. När jag väl hittade det där läget där bäckenet var stabilt och stilla fick jag en helt ny kraft i löpsteget. På mina långpass under våren kämpade jag med tunga ben och allmänt icke-flow. När dagen väl var kommen för att springa 21km på Göteborgs gator förväntade jag mig samma känsla som på långpassen. Jag tänkte att jag skulle vara nöjd om jag kunde komma in på en tid runt 2.15 och framför allt att kroppen höll hela vägen. När starten gick hände något med löpsteget och allt flöt på som aldrig förr. Jag trodde att klockan hade fått spunk som visade kilometertider runt 5.30.. Kroppen matade på med kvalitativa löpsteg som om den aldrig gjort något annat och jag bara hängde på. Nu när jag tänker tillbaka på det så känns det fortfarande som den sjukaste och mest chockande löpupplevelsen någonsin. Jag sprang in på 1.59.27 (snitt på 5.40) och var helt hög, fnittrig och chockad. På distanser längre än milen hade jag aldrig någonsin varit ens i närheten av dessa tider. Det kändes helt orimligt! En annan sak jag minns lite extra är att jag pratade NON STOP hela kvällen när vi traditionsenligt åt hamburgare på Holy Cow med våra vänner. Haha!

img_4866– Ser ju också himla knarkig ut i ögonen här. Löpning ÄR knark.

Änglamilen 5km kändes ju bara så himla onödigt.
Banan var nästan 500m för kort och skulle det vara på det viset hade jag ju lika bra kunnat köra ett snabbpass hemma med Jonatan som hare eller nåt?! Kroppen var i storform och snittet låg på 4.55 även här, så sluttiden, om banan varit kontrollmätt hade blivit samma som på SpringTime. Fick glädja mig åt att kroppen kändes bra!

img_4966

Klippan Triathlon var ett av årets roligaste!
Det var tredje året i rad, och jag hade inte lagt så mycket energi på varken simning eller cykling då tävlingen låg tidigare än vanligt. Jag kände att kroppen var i form, men hade inte särskilt höga förväntningar på mig själv. Jag ville bara ha jäkligt kul. Och kul hade jag! Simningen gick skitbra för att vara en glad amatör med hemmabygge till crawlteknik. Cyklingen gick långt över förväntan, särskilt med tanke på ihärdig motvind på nästan hela sträckan. Och så löpningen, som bara flöt på sådär härligt. Och kanske det roligaste och mest oväntade av allt; JAG VANN! 😀

img_5360img_5358

Det bästa loppet, löpmässigt, skedde på augustis mest regniga dag (?) Snällt nog regnade det nästan inte alls när jag väl sprang.
Prinsens Minne 21km blev nog årets bästa lopp om jag måste välja. Sommarens träning gav resultat och kroppen sprang fortare än jag vågat hoppats på. Jag minns att jag inför loppet inte ville tänka på någon sluttid att jaga utan låta kroppen själv hitta ett högt tempo som gick att hålla. Jag ville springa jämt och smart. Hushålla med krafter men ändå kunna krama ur det där allra sista som jag inte kunnat göra tidigare. När jag tänker tillbaka på detta loppet så minns jag typ allt och ändå ingenting. Det var som att både kropp och hjärna var i någon slags trans. Som om det inte var jag själv som sprang utan kroppen styrde tempo och takt helt själv. De sista fem kilometerna var extremt jobbiga, men ändå kände jag mig så mentalt stark. Så långt ifrån att vika ner mig. Den där kampen och diskussionen man alltid har med sig själv när mjölksyran lurar och pulsen ligger högt viskades bara långt i bakhuvudet. Och jag var verkligen långt nere i källaren och hämtade krafterna. Efteråt var jag så enormt slut i kroppen. Så nöjd och så trött. Jag hade verkligen kramat ur de där allra sista krafterna. Det ENDA som stör mig är att jag inte lyckades kapa 7 sekunder. S-J-U sekunder på 21195m är liksom ingenting. Klockan stannade på 1.50.06 (snitt på 5.14) och det är långt mycket snabbare än vad jag någonsin kunnat drömma om. Just i detta nu undrar jag mest om jag någonsin kommer kunna klå detta? haha!

img_5991


En liten (stor) parentes bara, men detta känns som en viktig grej att ha med i summeringen av året:

Efter halvmaran i Halmstad gjorde jag misstaget att dra igång träningen alldeles för tidigt efteråt. Jag hann aldrig återhämta mig riktigt, och jag var så himla hög på allt och hade bara kommande lopp i sikte. Mentalt kände jag mig redo för vilken utmaning som helst, men kroppen bara dök ner i ett djupt hål och ville inte alls springa. Jag ska inte säga att jag var övertränad, för i min värld är det mycket värre än det jag var med om, men däremot hade jag symptom på överträning – hjärtklappning, svårt att andas, sus i öronen, yrsel, myrkrypningar i benen och en massa annat. Jag förstår nu i efterhand att jag skulle vilat ordentligt, men där och då var jag så inställd på kommande lopp och kommande träning. Kroppen var helt ur fas och från att känna mig helt oövervinnelig orkade jag knappt springa 500m utan mjölksyra, hjärtklappning och sus i öronen.

Därmed missade jag både den där släta milen i Skanör där jag så gärna hade velat persa och förhoppningsvis ta milen under 50. Jag missade även Lidingöloppet 15km som jag skulle sprungit för tredje året i rad. Jag som var så himla nyfiken på hur backarna skulle kännas i ett helt annat tempo än vad jag varit kapabel att hålla de andra åren. Ja, surt som fan alltså. Såhär i efterhand väljer jag ändå att se det positiva i allt; jag lärde mig sjukt mycket om kroppens gränser, hur viktig återhämtningen är, men också hur hög man kan bli på vissa saker. Att jag liksom kan snöa in totalt på något och knappt tänka på annat än löpning – att det liksom kan slå över. Både kul och liiiite skrämmande x)


Jag återhämtade mig ganska snabbt med löpvila och promenader och i början av oktober sprang jag Klippan Monothlon, ett ganska kuperat lopp med några rejäla backar. Jag blev förkyld några dagar innan loppet och jag har nog aldrig snorat så mycket som under dessa 10km. Jag sprang på 51.16, och det blev därmed årets snabbaste mil. Jag var helnöjd med den tiden, särskilt med tanke på hur det känts några veckor tidigare då jag knappt orkade springa 500m.

picfxfile-8

Årets avslutades med Åshöjdenloppet. Ett lopp jag inte sprungit tidigare, och antagligen inte springer igen, för den där extremt jobbiga backen var inte rolig alls. Och dessutom hade de skyltat dåligt på ETT ställe och där råkade jag välja fel väg. Jag passerade milen på 51.30, men då hade jag ju flera hundra meter kvar. Då kan ni räkna in att jag fått en extra backe, plus stått helt stilla i säkert 20-30 sekunder. Jag kan ju bara fantisera om vad sluttiden hade kunnat bli om det inte hänt.. När allt annat skiter sig så kan man ju alltid glädjas åt att kroppen känns fräsch i alla fall.

picfxfile-15

Summering: Jag har haft roligare än någonsin! Sprungit snabbare än någonsin! Men viktigaste lärdomen är nog ändå att vara tacksam över att kroppen ställer upp på allt man utsätter den för. När allt jävlades där i september kändes det som att livet saknade mening. När allt fungerar är det så lätt att ta det för givet. Att träna för att kunna prestera har också lärt mig väldigt mycket. Det är väldigt annorlunda än att träna för att må bra eller träna för att se ut på ett visst sätt. Mycket roligare också..

Så tack 2016. Du var skitbra! Tack vare dig vet jag exakt hur jag vill att 2017 ska se ut.

Race report Klippan Monothlon

Jag överlevde! Det blev en del krigande mot slutet, men i mål kom jag. Först av alla tjejer dessutom!

 

Det här loppet är inte som andra. Det är inte den där folkfesten som stora stadslopp kan vara. Det är inte sådär hejdundrande som Göteborgsvarvet eller Lidinigöloppet. Det är precis det motsatta. Men här skriker hela publiken ens namn när man springer förbi start- och målområdet, och inte för att namnet står på nummerlappen (för det gör det inte), utan för att alla vet vad man heter. Här är man inte anonym. Man hälsar på alla. Det grillas korv och man kan ta saft i platsmugg från en dunk. Och jag tycker verkligen att det är så himla, himla charmigt. Man vill liksom inte missa detta lopp, för då undrar folk vart man håller hus. Ingen undrar varför jag inte kom till start i Skanörsmilen, men hade jag missat detta lopp så hade folk undrat varför jag inte startade. Det känns så fint.


– Lina och lilla Sigrid var på plats för att heja! ❤

Idag valde jag att vara wannabe elitidrottare (eller galning, beroende på hur man ser det) och sprang i korta shorts och tischa trots 9 grader och blåst. Det tog emot att slänga av överdragskläderna innan start, men när man väl kom iväg var det perfekt. Jag har kommit på att jag verkligen störs av för mycket kläder när det ska springas fortare. Det var nog ett bra drag att kasta kläderna..

Jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig av kroppen idag. Halsontet var helt borta och jag kände mig pigg och laddad inför start, men när man väl ska dra igång och ligga högt i puls en längre stund vet man aldrig hur reaktionen kan bli. Det jag tänkte lite extra på var backarna. Banan är en tvåvarvs bana med två rejäla backar. Båda branta och ganska långa. Om man pumpar på och bildar mjölksyra och kroppen inte är helt hundra så kan man ju få dras med den en lång bit även efter backen. Annars var planen bara att följa kroppen och det tempot som kändes överkomligt.

Första varvet (5km) gick fint. Det flöt på och jag låg på ett snitt på 5.05 per km. Men när backe nr 3 kom vid 7km började det att gå tungt. Jag gick några steg och tappade ett gäng sekunder. Därefter fick jag kriga rejält. Steget som hittills känts lätt och spänstigt kändes nu stumt och segt. Jag kände att jag sjönk ihop i steget och fick anstränga mig för att hålla rytmen och tekniken. Sista backen kom vid nionde kilometern och jag ville så gärna gå. Men bara tanken på att tappa rytmen och börja springa igen efter ett gäng promenadsteg kändes jobbigare än att bita ihop. Så jag kom upp på något sätt, joggandes. Sista biten mot mål var plan cykelväg och jag gled i mål på trötta ben på tiden 51.16


Den tiden känns ju verkligen suverän en dag som denna! Bakom mig har jag sju veckors riktigt knagglig träning och två dagars förkylning. Jag har inte sprungit längre än 7-8km nån gång sedan halvmaran i augusti. Jag känner ju att där finns snabbare tider i kroppen, men just idag var det detta jag kunde pressa ut. Och jag är så himla glad! Jag hade verkligen inte väntat mig detta idag.

Att jag vann var riktigt roligt, men jag är definitivt ännu mer glad för Johannas andra plats och kapning på milen med fem minuter. Johanna och jag har känt varandra sedan ponnytiden, men tappade bort varandra lite när det pluggades osv. När jag drog igång Funktion & Prestations löpargrupp hösten 2014 kom Johanna dit och har varit med sedan dess. Att fått vara med på hennes löparresa och se henne utvecklas och kämpa med skador och nu kunna springa helt smärtfritt är liksom GULD! Fan vad häftigt det är!

Nu är det förmodligen slut på loppsäsongen för den här gången. Jag ska krypa in i gymmet och bygga styrka inför nästa års utmaningar. Jag är redan sjukt taggad! Och ja ni ser, dom där bicepsen behöver ju lite omsorg och belastning..

Vilodag och kommande lopp

Jaaahapp. Vad pysslar man med på en vilodag egentligen? Jo, man kan ju roa sig med att fantisera lite om kommande lopp och vägen dit. Och så kan man längta lite efter morgondagens långpass och sådär..

Jag har inte sprungit lopp sedan Änglamilens femma (ni vet den som var för kort). Fast den senaste tävlingen var i och för sig triathlon i mitten av juni. Men det är ju ett tag sedan! Och ännu lite tid kommer passera innan det är dags för nästa lopp – Prinsens Minne 21km i Halmstad den 13 augusti. Men veckorna rusar och snart är det dags. För första gången känner jag att jag ligger helt i fas med träningen inför ett lopp. Det beror nog dels på att jag kunnat träna oavbrutet sedan i våras, och dels för att den känslan ofta styrs genom inställningen och sina krav på sig själv. Rättare sagt; jag har inga orimliga krav på mig själv och därmed är jag också nöjd med den träningen som utförs istället för att tänka på den som inte utförs.

Den här veckan och nästa tränar jag på ordentligt. Det får vara lite slitigt, helt enligt plan. Jag har ju semester och då också mycket mer tid för återhämtning och låg stressnivå i övrigt. Jag tänker att kroppen nog pallar med lite extra då. Näst-nästa vecka åker vi till fjällen och vandrar och då tänker jag inte springa ett dugg. Bara gå, och det känns ju super. Som aktiv vila liksom. Bästa aktiva vilan jag kan tänka mig.  Och när vi kommer hem därifrån är det bara en vecka kvar till loppet och då ska jag bara känna på formen med några lätta pass och sen vila mig i form resten av tiden. Det har funkat förr.

Förutom en halvmara i mitten av augusti väntar ett jävligt platt millopp neråt Skåne den 17e september. Där är tanken att jag ska få sätta nytt pers. Och helgen efter det beger vi oss mot Stockholm och Lidingöloppet. Tredje gången gillt som jag springer 15km där och Jonatan springer 30.

Tre lopp kvar alltså. Om det inte blir något spontant som inte är planerat förstås.
Det känns bra. I våras tänkte jag att det nog är en bra grej att springa flera lopp i maj, ett triathlon i juni, och sen inte tävla alls på hela juli (plus två veckor in i augusti och två veckor av juni) Åtta veckor av bara träning som gör en redo för de loppen som är kvar. (Och mellan halvmaran i augusti och milloppet i september är det ju en hel månad också). Jag känner mig grymt motiverad till att träna, och tävlingarna blir den roliga dagen då jag får testa och få se eventuellt resultat av träningen. Innan har det nog varit lite tvärtom – tävlingarna har motiverat och träningen har varit ett nödvändigt ont.

Så, sammanfattningsvis:
Prinsens Minne 21km – 13 augusti
Löparfesten Skanör Falsterbo 10km – 17 september
Lidingöloppet 15km – 24 september

Ses vi någonstans??

IMG_5323

Uppladdning

Yo!

Frukost och pirr i magen, och numera foamrollad och stretchad också. Vi beger oss mot Göteborg om ca 40 minuter. Spellistan är fixad och kläderna är redo. Jag har ju vant mig att springa utan musik, men idag känner jag att det fyller sin funktion. Idag kommer jag behöva något som distraherar och ger energi. Ni som är nyfikna på listan får klicka er vidare till 10 km med bristande toppform som mest innehåller taktfast dunk och en del svordomar. Brukar funka!

Vi hörs vid eventuell överlevnad!

Årets sista lopp

Ja, löparsäsongen är ju faktiskt inte helt över än. På lördag tänkte jag bege mig till grannkommunen här och springa Skanneloppet. Jag har inte sprungit detta lopp tidigare, men vad jag fattat det som är det ett slags terränglopp där man släpper iväg tio löpare per minut ( = lite trängsel. WIN!). Distanserna som man kan välja mellan är 3,9 km, 7,1 km eller 16,8 km. Jag väljer mellandistansen på 7,1 och siktar på att få till ett roligt lopp i tjusig natur. Att springa nästan 17 km känns lite för tufft i nuläget.

Efter gårdagens intervaller känner jag mig taggad och kvick i benen. Nu ska jag bara sätta upp guld-, silver- och bronsmål och en känslomässig målsättning med loppet. Sen är det bara att njuta. Åh jag älskar att springa lopp!

IMG_5776-0.JPG

When you´re crazy in lopp

Efter lördagens lopp kände jag mig så enormt upprymd. Trots trötta ben ville jag springa igen. Mer, mer, mer. För det var ju så roligt. Den där stämningen och atmosfären under Helsingborg Marathon var verkligen speciell. Det var kärlek i luften. Löparkärlek.

IMG_5303.JPG– Från helgens lopp med en väldigt konstig min även där. (Bild från HBGM´s Facebooksida)

Vilken tur att det inte är helt över än. Nästa fredag åker vi upp till Stockholm för att springa Lidingöloppet och till skillnad från tidigare, under sommaren, då jag mest tänkt på hur jobbigt det kommer bli med 15 km har jag nu verkligen börjat längta dit. Det ska bli spännande med en distans som verkligen utmanar det mentala. För nu handlar det inte om att pressa sig på milen, utan mer om att genomföra, klara av de tuffa backarna och hålla tankarna positiva när det börjar bli jobbigt. Fast.. jag ar ju ett tidsmål också såklart. Men det avslöjar jag när det närmar sig!

IMG_5323– Idag kom startbeviset till Lidingöloppet med posten!

 

Redo!

Jag har precis ätit en rejäl frukost och fått på mig min löparoutfit för dagen. Nu kvarstår bara tandborstning och rullande på foam rollern innan vi beger oss mot Helsingborg.

IMG_5205-0.JPG– Alla favoriter ska med! Löparskorna är Adidas Energy Boost, ny tröja från Under Armour och nya kompressionstights från Skins. Strumporna är GoCoco och toppen, ja ni ser; Nike. Och så stafettpinnen!

Min plan för dagens lopp (10,2 km) är att gå ut lugnt. Jag vill att mina första kilometertid ska vara den långsammaste. Om jag lyckas med det eller inte är svårt att säga, men syftet är i alla fall att undvika att börja springa i ett för högt tempo pga adrenalin, samt att kunna känna av kroppen och andningen från start. Jag är övertygad om att jag tjänar på att börja lugnt.

Jag tror att det var Lofsan som sa det här med att ha guld-, silver- och bronsmål och jag tycker att det är så himla smart. Såhär ser mina olika måltider ut för dagen:

Guld = 51 minuter
Silver = 56 minuter
Brons = 60 minuter

Guldtiden känns långt borta, men OM jag har en riktigt bra dag kan jag ta det. (Sannolikheten är inte stor då jag bara sprungit bättre än den tiden 3 gånger tidigare, men jag HAR gjort det 😉 ) Silvertiden är mer rimlig, men jag kommer få kämpa hårt för den, och bronstiden vet jag att jag klarar om inget oväntat sker.

Övrigt då? En del gånger då jag sprungit lopp på tid har jag slösat onödigt mycket tankar på ”åh, jag borde fan tränat mer inför detta än vad jag gjort”. Dessa tankar bestämmer jag mig redan nu för att inte tänka under loppet. Jag har tränat vad jag kunnat utifrån mina förutsättningar, och det finns inget jag kan ändra på nu ändå. Jag ska agera och tänka som om jag vore i världens toppform. Sådeså!

Lycka till alla ni som ska springa idag, både stafett eller marathon. Och lycka till ni som springer Stockholm Halvmarathon och särskilt då mina bloggkompisar Johanna och Jeanna. Kötta, kör, kuta mina vänner! Go, go, go!

Helsingborg Marathon, here we come!

Igår kväll anmälde vi oss, vårt lilla lag på fyra personer som tillsammans ska ta oss igenom Helsingborg Marathon. Det blir jag, Jonatan, Lina och Calle som utgör laget med namnet ”Man kan ju alltid gå”.  Namnet är ju ett bra sätt att sänka pressen på oss.

Ett marathon är evighetslångt, i alla fall för mig, men det ska bli riktigt coolt att ändå få vara med, även om det bara är en fjärdedel av sträckan. Och sen att få springa i lag kommer ju bli otroligt roligt!

I september är det dags och jag längtar redan!
Nu får vi träna ordentligt lilla laget 😀

20140511-112812.jpg– En bild från Spring Time i Helsingborg tidigare i år. Kul med kompisar som också springer! På bilden är det Christa, jag, Martina och Caroline.

Finns det någon här som ska springa Helsingborg Marathons stafett, eller kanske alla de 42 km?