Springtime

Springtime 5km – Race report

Det blev ett ganska rejält pers på gårdagens lopp i Helsingborg. Jag var rätt förvånad vid målgång, för tiden var så mycket bättre än själva känslan i löpningen. Men ju mer jag fått smälta det, ju mer nöjd känner jag mig. Det är en fin känsla!


Vädret är fantastiskt. Äntligen har vårvärmen kommit. Vi är lite oroliga att det ska vara för varmt, men inne i Helsingborg fläktar vinden skönt och det känns bara så himla härligt att äntligen få lite sol och värme. Jonatan startar redan vid 15.00 och är på jakt efter pers och sub 39 på milen. Jag och Johanna får snällt vänta på vår start vid 15.50, men tiden går fort och efter lite lätt uppvärmning går startskottet.

Det är som vanligt skitmånga barn som springer loppet och den första sträckan innan backen kommer känns mer som ett kosläpp än ett springlopp, haha. Jag tycker ändå att jag hittar rytmen snabbt och efter ca 500m kommer den jobbigaste backen på banan. Jag glömmer varje år hur brant den faktiskt är. Och lång. Det är bara att tugga sig uppför och hoppas på att mjölksyran i benen inte tar över helt. Väl uppe jagar jag nytt flyt och hoppas att pulsen sjunker ett par slag. Första kilometer går på 5.06 och om det inte vore för backen hade det såklart gått betydligt fortare, men backen är inte nådig och man får snällt sänka tempot om resten av loppet ska vara genomförbart. Kilometer två är plattare, men varje liten lutning känns som en riktig backe. Benen fortsätter att kännas tunga efter första backen, men jag känner att tempot kommit igång. Nästa km-tid visar 4.38 och jag slappnar av lite. Sen kommer långvinkelbackejävlen. Den är lite speciell. En brant nedförsbacke, en tvär 90graders kurva och sen en lika brant uppförsbacke. Man tänker sig att den är lite lättare än den första backen, men väl där är man mer tveksam. Den är längre än vad man tror och benen pumpar mjölksyra igen. Jag undrar varför jag väljer att springa detta loppet, egentligen. Om jag nu vill springa fort vore det ju väldigt mycket smartare att välja ett platt lopp. Jag hatar ju backar? Tredje kilometertiden landar på 5.02. Helvete. Jag är ju skittrött. Det är två kilometer kvar. Kommer jag ens klara att ta mig under 25 min?

Och det är nog precis där som dem där oväntade krafterna kommer. Kraften som man inte tror finns plockas på något sätt fram. Nu jävlar ska det krigas. För jag vet ju, att om jag inte gör det här och nu, så kommer jag gräma mig efter målgång. Störa mig på känslan av att där nog fanns mer att ge, men aldrig få veta eftersom jag inte vågade eller orkade testa. Så jag växlar upp fastän jag tror att jag inte orkar. Benen känns ganska stumma och tråkiga, men jag piskar igång dom med rent tvång. Nu jävlar ska det springas. Vila får man göra sen.

En kort bit efter vätskestationen (som jag inte har tid att stanna vid) kommer världens bästa nedförsbacke. Jag släpper på och känner mig lite stark för första gången på loppet. 1,5km till mål. Kuta, kuta, kuta. Klockan piper till och visar 4.29. Nu snackar vi. Sista kilometern gör ont på alla sätt men tempot är bra och jag fokuserar bara på att hålla det. Inte tappa, bara hålla. Sista rakan mot mål är lika lång som vanligt. Lutar det inte lite uppför också? Jag ser den digitala klockan som visar låga 23min och jag hinner bara tänka att det nog är bra.

Min officiella tid blir 23.29 vilket är ett snitt på 4.42 per km och jag hamnar på sjunde plats i min klass!
Resultatet känns så långt mycket bättre än vad min känsla var. Jag fick liksom inget gratis och fick kriga för varje meter och minut. Sista kilometern gick på 4.14 och jag fattar verkligen inte hur det gick till..



Vid målgång träffar jag äntligen Jonatan och får höra att han sprungit på 39.01, med tunga ben genom hela loppet. Två sekunder är ju störigt, men ändå pers med en halv minut. Det måste man väl ändå vara nöjd med? I min värld är det ju helt orimligt snabbt oavsett..
Jag möter även upp Johanna som också putsat sin tid sedan förra året, men som också fått kämpa med backarna. Vi försöker sen få till de obligatoriska bilderna efter lopp men jag tycker nog att vi presterar sådär, haha x)





Så, tredje gången gillt på 5km´s banan på Springtime, och jag tror det får räcka nu. Det har varit både kul och skönt att slippa milen de senaste åren. Att man faktiskt kan springa kort, och att milen inte är enda alternativet. Det har varit mentalt skönt. Jag har putsat tiden och i år gick det en minut och 23 sekunder fortare än förra året. Det kan man ju ändå få påminna sig om de dagar man tror att man står still i sin utveckling eller till och med blivit sämre.

Kommande lopp

Man vet att det börjar bli vår på riktigt när man tvingas ta ut sin racer på en premiärtur. Tvingas ja, för det lokala duathlonloppet går redan i slutet av april, och då gäller det att ha väckt liv i de klena cykelbenen. Om det inte vore för det, så hade nog cykeln inte kommit ut förrän i början av maj..

Så, loppen ja. Såhär ser planen ut;

Duathlon 23/4 (spring/cykla/spring – 5km/25km/2,5km)
Springtime i Helsingborg 14/5 – jag springer 5 km
GöteborgsVarvet 21/5 – 21km

Cykla och springa. Springa kort och snabbt. Springa långt och länge.
Go blandning tycker jag!

Jag ligger i fas med träningen. Jag har redan hunnit vara ute med cykeln tre gånger. Långpassen funkar som dom ska, och ibland känner jag mig snabb under intervallpassen. Men.. just nu känns kroppen trög och mör och inte helt i form, trots allt. Jag längtar efter lätta ben och så längtar jag efter att lära mig växla bättre på cykeln..

Jag biter ihop och kämpar på. Det ger sig nog.
Och tänk! snart är loppen här – jag har ju längtat och suktat hela vintern.

IMG_8285

Tillbakablick; springtime

Jamen titta vad jag hittade på SpringTimes hemsida!

DSC_4280– Såhär ska man se ut efter ett pers på 5km, tycker jag..

Bilden är tagen precis när jag går i mål. Det ösregnar. Jag har kramp i hela högersidan. Och några steg senare går jag och viker mig åt höger och står sedan så i flera minuter. Ansiktsuttrycket som jag har på bilden sitter nog i alla dom minuterna också. Fast kanske blandat med många leende när Jonatan kommer fram, och när Lina dundrar in i mål några sekunder efter mig, och vi är så himla glada och endorfinrusiga. Fyra dagar tidigare har vi konstaterat att 27 minuter är en rimlig tid för oss att springa 5 kilometer på, och att springa under 25 minuter är galenskap och vansinne. Vi kapade den tiden med marginal, och det där ruset efter ett bra lopp med en dröm-tid, det är magiskt!

Lite synd kan jag tycka, att det inte finns en enda bild på när jag springer själva loppet. För i min värld sprang jag snyggare än någonsin när jag susade fram i 4-minuters tempo på den sista kilometern. Jag sneglade i några skyltfönster, och det såg liksom inte ut som det brukar. Jag brukar jogga, i olika tempo. Men nu sprang jag. Det såg så fint ut! 😀

Supersöndag

Tack snälla ni för alla fina, peppande ord under förra inlägget. Ni anar inte vad glad jag blir, tack!!

Idag myser jag omkring här hemma med världens skönaste känsla i kroppen. Jag kan liksom inte släppa tanken på hur bra löpningen kändes hela vägen och hur snabbt de sista kilometerna faktiskt gick. Det som för bara någon vecka sedan var orealistiska drömtider för mig står nu och lyser i appen som är kopplad till min pulsklocka. När jag gick in och kollade resultaten igår kväll såg jag att jag kommit på 19:e plats och Lina på 22:e. Vi tänkte sen att där kanske inte var så många startande i vår klass Damer 5 km. Men eh, 519 st faktiskt. Det känns ju helt galet!!

Herregud, hur gick det här till egentligen?

Jag gissar på att slitet gett ett oväntat resultat. Jag har slitit med längre distanser, och jag har kämpat med den där äckliga mjölksyran på cykeln. Att hålla på längre har varit i fokus och det har nog gett någon slags styrka som jag kunde utnyttja när det plötsligt skulle gå fort. Att förändra träningen och byta fokus har nog varit nyckeln. Att man blir bra på det man tränar är ju en sanning, men med viss modifikation.
Men jag tror också att det som min sjukgymnast håller på att fixa till med min kropp också är en stor bidragande faktor till att det kunde gå fort igår. Att komma åt och fixa till det som känts knasigt. Det vi grejade med i fredags, det var som att släppa på en handbroms som fastnat. Igår sprang jag med full kraft i steget, den känslan har jag absolut inte haft tidigare. Och det är nog därför det kändes helt fenomenalt med själva löpningen.

Så 19:e plats av 519 startande, jag får fasen hybris!! Den här veckan får jag nog pyssla med träning som jag tycker är svår och jobbig så att jag kommer ner mig på jorden lite. Fast, sånt brukar ju lösa sig själv ändå. Ett kommande Göteborgsvarv kan nog plocka ner även mig 😉

IMG_5313– Tyvärr blev det inte en enda bild på löpningen igår. Trist! Skulle väldigt gärna se hur löpsteget såg ut..

Springtime 2015 – 5 km

Woho! 

Jag har persat hörrni. Det är ju galet. Jag som inte var snabb, alls? Just nu känner jag mig snabbast i världen (ja, min värld i alla fall!). Klockan stannade på 24:23 idag, och så snabbt tror jag nog aldrig att jag sprungit förut.

Själva loppet då? Jag kände mig så grymt stark hela vägen. Backarna var inga problem och jag kunde hålla rytmen hyfsat hela tiden utan att känna att jag pressade för mycket.
Det tråkiga med loppet var trängseln. Jag fick kryssa mig fram hur mycket som helst, och det där med att hålla till höger när man promenerar loppet var det nog ingen som hade en tanke på. Sjukt frustrerande faktiskt!
Utan trängseln i början hade det kunnat gå att ta sig under 24 minuter idag tror jag, så bra kändes kroppen. Jag är helt lyrisk!

Jag och min kompanjon i alla väder – idag ösregn. En annan dag är det sol 😉 Lina slog till med en kanontid hon med.

Såhär såg kilometertiderna ut idag. Lite seg start.. men sen så! Dom två sista tiderna känns knappt trovärdiga. När jag sprang tusingar i vintras, med vila mellan varje tog jag mig knappt under 5min..

Mer om loppet

Vid dessa tillfällen gillar jag verkligen att ha en blogg att kunna rabbla reflektioner i. Ni vet, när ingen annan orkar höra detaljer så får ni läsa om dom istället 😉

Ja, gårdagens tid stannade på 55:56 och det känns helt okej. Tiden säger ju faktiskt inte så mycket just nu, för hur gick själva loppet då?
De första 5-6 kilometerna var nemas problemas. En lång och tuff backe på tredje kilometern gick oväntat bra och jag kunde hitta rytmen igen efteråt när det planade ut. Den dödade inte mig alltså. Men när jag närmade mig sjätte kilometern började jag tappa tekniken och sen gick det fort till att bli jävligt jobbigt. Min RunKeeper la av vid 7,6 (aldrig hänt tidigare, så varför NU?) och det gick, minst, ytterligare en kilometer till innan jag fattat att den lagt av. Jag letade efter vimplar där det stod hur långt det var kvar men jag var helt väck i skallen och hittade ingen alls. Den sista kilometern tänkte jag att jag skulle få de där oanade krafterna som man får när man är nära mål. Men jag hade kramp i hela magen. Inget vanligt håll utan kramp från revbenen ner till höftbenen. Så jag fick liksom gå fem steg och sen kuta en bit och sen gå några steg igen.

Så sammanfattningsvis; De första 6 km var helt enligt planen, både tidsmässigt och i känsla. De 4 sista blev bara värre och värre för varje kilometer. Mest pga krampen och att jag hade cementben och cementlungor. Kändes som jag vägde min egen vikt gånger 4.
Det är störigt att behöva slå av på takten och gå, men just där och då gjorde det svinont.

Reflektioner då? Eftersom jag inte tränat några längre sträckor alls (förutom de där två 10km´s rundorna) så är det GIVET att jag inte är bra på det heller, just nu. Inte ens när jag tränar i gymmet håller jag på i en timme. Men det bästa från gårdagen är att någon slags glöd tändes. Nu vet jag ju vad jag vill träna inför. Jag vill komma till nästkommande lopp och känna mig mer redo!

Sen en annan tanke om det här med lopp… ibland hatar jag folk.
Eller kanske är det så att jag hatar alla andra i hela världen när jag är jävligt högt i puls och kämpar som ett as. Igår när jag kom till andra vätskestationen (vid 8km tror jag, alltså när det var JÄVLIGT jobbigt) stannade jag av och gick några steg för att ens få i mig vatten (HELT omöjligt att springa och pricka munnen utan att sätta i halsen ju) så står där en tjej och skriker ”Men SPRIIING DÅÅ? hejahejaheja” Och jag blev så SJUKT irriterad (hahah) Alltså här försöker jag få i mig en gnutta vatten, och du står vid en vätskekontroll och begär att jag ska springa rakt igenom? Spring själv då för i helvete! (Ja, ursäkta svordomarna nu, men det var exakt så jag tänkte!)
Och sen i övrigt så är ju alla i vägen och jättestöriga vid målet. Knökat med zoombies (precis som jag själv), någon spyr och andra knuffas.

Hahah, förlåt alltså. Idag hatar ja inte alls folk. Inte ens timmen efter loppet. Det är bara där och då. Ska du heja så får du ju heja på rätt sätt (Godkänt enligt Erika då, ni kan beställa en regelbok om ni vill) 😉

Nu ska jag träna ordentligt inför Änglamilen som går den 31 maj!

20140511-112804.jpgTyvärr blev det inga löparbilder från gårdagen. Detta är efter loppet, svettig å gla´!