Tankar om 2017

Ibland slås jag av tanken av att vi egentligen inte vet ett enda dugg om framtiden. Den ligger där helt orörd och vi försöker ta kontroll över den på alla möjliga sätt. Jag tänker också att ofta sker ju de saker som vi faktiskt planerar att göra, men det sker ju minst lika många grejer som inte alls var planerat. Man räknar liksom inte med att höften och ryggen ska balla ur lagom till det nya året. Man planerar inte formsvackor och motgångar (och ibland framgångar). Ändå sker dom i princip samma utsträckning som de där andra som vi tänker att vi ska utföra.

Och med det sagt, så vill jag liksom förklara min egen inställning till blogginlägg likt detta. Planer är planer. Mål är mål. Drömmar likaså. Det kan hända mycket på vägen. Men det är i alla fall i den följande riktningen som jag siktar. Det är detta jag vill när jag känner efter.

Och ganska ofta blir det som jag vill. Sker det inte, beror det ofta på två saker;
1. Jag vill det inte tillräckligt mycket längre.
2. Livet tar en vändning jag inte alls räknat med.

Så. Sorry för en jäkla utsvävning så här i inledningen. Egentligen är ni kanske mest intresserade av vad tusan jag vill med kommande framtid. Här i bloggen handlar det mest om träning och tankar som påverkar träningen. Utanför bloggen handlar det såklart mycket om relationer, vardagsliv, jobb och tex sommarens bröllop 🙂


 

Vad jag vill:

  1. Jag vill cykla. Jag vill lära mig mer om att cykla. Och framför allt vill jag lära mig att tycka om att cykla.
  2. Jag vill simma, och jag vill lära mig att simma snabbt och med bra teknik.
  3. Jag vill våga simma i alla olika vatten och inte bara i en trygg bassäng.
  4. Jag vill utvecklas mer som löpare. Bygga vidare på det jag skapade under 2016.
  5. Jag vill ha ork och energi till att göra det jag tycker är allra roligast och skapa lycka i vardagen med små medel. Exempelvis prioritera träning, kost och återhämtning högt. Funkar det mår jag bra och det påverkar allt annat på ett bra sätt.
  6. Jag vill fortsätta ha fokus på mig och mitt. Våga gasa på, satsa, och skita i allt annat.
  7. Jag vill utvecklas som löpcoach och ha fortsatt nöjda deltagare i min löpargrupp.
  8. Jag vill fortsätta lägga pengar på bra grejer. Hellre en dyr sak med bra kvalité och som jag använder än en massa halvdåliga prylar som bara tar upp utrymme i garderoben. Får panik av för mycket prylar som dessutom inte används.

 

Vad jag ska:

  1. Starta ett ”riktigt” triathlon.
    Därför vill jag lära mig cykla, och därför vill jag lära mig simma, framför allt i vildare vatten då de flesta triathlon går i sjöar, hav eller å. Punkt nummer 3 på listan ovanför känns som den jobbigaste och läskigaste. Det är nog den enda punkt som jag inte vet med säkerhet att jag kommer att klara av. Men viljan att tävla mer i triathlon är förhoppningsvis större än rädslan för äckligt vatten.
  2. Bli bättre på 10km och 21km.
    Det där milen-spöket försvann under förra året trots att det inte blev så många ordentliga millopp. Nu ska det inte längre handla om att mentalt hantera längden på milen, utan att våga gå hårt och ta sig under det där jäkla 50-sträcket.
    På halvmaran vill jag utvecklas framför allt mentalt. Det är en rolig och utmanande distans, som kan vara lika hemsk som fantastisk. Tidsmässigt har jag inga stora krav på att sänka mig – jag vill under 1.50 såklart, men allra viktigast för mig är att hitta den där euforiska känslan som jag hade på Prinsens Minne, och att kanske ha lite mindre respekt för distansen. Går det bra är det inte evighetslångt..
  3. Träna smart!
    Förra året tränade jag mer hårt än smart. I efterhand tycker jag ändå att det både nödvändigt och rätt. Att få känna av symptomen på att tippa lite över kanten var otroligt nyttigt och lärorikt. Jag behövde också lära att pressa mig. Ta i, ta ut mig, våga tömma ut alla krafter och pressa mig på ett helt nytt sätt. Detta år vill jag lära mig mer om vilka tillfällen som det är mest optimalt att göra detta, och när det är dags att backa.
  4. Vara ödmjuk, tacksam och snäll.
    Jag tror på någon slags karma. Det man ger får man tillbaka, och jag tror att det gäller både när man är snäll mot sig själv och mot andra. Saker jag inte vet tänker jag inte låtsas veta, och tacksamhet leder nog till att det man gör blir långvarigt. Jag vill kunna hålla på med detta i många år framöver, och då kan man inte alltid låta viljan styra till 100%. Klokhet, sunt förnuft, filosoferande och sånt där kan nog vara en balans mot det där andra strikta.

Nu ska jag bara få ordning på höften, sen är jag nog så redo man kan bli för ett roligt och lärorikt 2017!

img_5592

Annonser

Halmstad Triathlon – en halv ironman

Igår spenderades nästan hela dagen i min gamla studentstad Halmstad. Jonatan skulle köra triathlon på distansen som heter 11.3 vilket är samma sak som en halv iron man. 1900m simning, 9mil cykling och 21km löpning.

Till min stora glädje skulle även min kompis Johannas kille starta i tävlingen, så vi hade sällskap hela dagen. Vi hann med både varm choklad på Espresso House och en senare lunch på Spis & Deli när killarna cyklade och sprang. Det är lite roligare att ha någon att umgås med alla de timmarna som det faktiskt tar att genomföra en så lång tävling.

Jonatan imponerade, och överraskade nog sig själv också med att springa in på 5 timmar och 13 minuter. Han har inte gjort såhär långa distanser tidigare och visste inte riktigt vad han skulle vänta sig för tider. Men alla moment gick ungefär 15-20 minuter snabbare än vad han tänkt sig. Själv var jag rätt nöjd med att stå fullt påklädd i regnet när de andra hoppade ner i Nissans halväckliga vatten för att starta simningen..


– Glad att ha honom helskinnad och nöjd i mål ❤

Triathlon är väldigt kul att se på, och jag blir själv sugen på att tävla när jag ser andra göra det. Nästa år hade jag kanske kunnat tänka mig att starta i sprint-klassen, men först måste jag komma över min rädsla/äcklighetskänsla inför öppet vatten. Egentligen är det inte vattnet jag tycker är äckligt (eller ja, kanske lite), det värsta är att jag tänker på alla fiskar och ormar som finns där någonstans. Och att jag inte kan se något i vattnet. Och paniken när man är så många människor som simmar nära varandra.. Kanske lite mental träning och övning under kommande år, så kanske jag startar? 😉

Men på tal om en halv iron man – tänk att springa en halvmara efter nio mils cykling?! Jag blir trött bara jag tänker på det. Själv dör jag ju efter två mil på cykeln..

img_5520– Båda grabbar i mål. Nöjda och glada!

Triathlon 2016 – Race Report

Hur börjar man det här då? Ja, vi tar det väl från början.

Jag har inte ens haft någon tanke på eventuell pallplats eller vilka som kan tänkas vara bättre eller sämre än mig i startlistan. Dels faller det sig inte så naturligt för mig, för jag fokuserar helst på att genomföra och bara att köra ”mitt lopp”, men i triathlon kan det ju hända så himla mycket också. En är svinsnabb i vattnet, men kroknar på löpningen osv. Det är spännande!

I veckan som gått har jag varit så himla onervös. Jag har haft så chill inställning till hela grejen att jag nästan blivit orolig. Jag vill vara nervös och pirrig, för det betyder att man tar det på allvar och taggar till. Men den känslan kom på morgonen igår, och jag bara njöt av alla fjärilar i magen. Jag hade en bra känsla.

Simningen

Vi var fem personer på samma bana, indelade efter sina förväntade sluttider. Jag la mig näst sist men fick simma om den framför mig ganska snabbt. Det gick smidigt. Själva simningen kändes också smidig. Det flöt på, jag hittade rytmen. Jag andades på varje högervev, vilket säkert inte alls är det mest optimala, men det bara blev så. Jag tog mig framåt i jämn fart utan att komma upp i puls eller skapa mjölksyra.

Resultat simning: Förra året simmade jag på 11.36 och då klockade dom oss direkt ur bassängen. I år gjorde dom tvärtom och tog simtiden efter växlingen till cykeln, så i resultatlistan ser det ut som att jag har sämre simtid i år, men jag gissar på att den hamnade runt 10 minuter, men jag vet inte exakt. Det gick bra i alla fall!

 

Cyklingen

Jag var väldigt medveten om att det var stark västlig vind. Och gissa vilket håll vi cyklade åt? Jo rakt västerut. Jag försökte ändå bara tänka positivt. ”Det är nog inte så farligt”, ”Det blir lika för alla”, ”Jag är skitstark idag” osv. På de första 7 kilometerna av cykelsträckan såg jag Hanna, som är jätteduktig på triathlon och en riktigt stark cyklist, och jag tänkte att jag inte ville släppa henne ur sikte. Jag trampade på och tänkte så lite som möjligt, men efter ett tag tappade jag henne. Däremot cyklade jag om några snabba simtjejer på vägen. Försökte fokusera på att hålla bra tempo, men inte trampa fram allt för mycket mjölksyra.

Resultat cykling: Dryga 47minuter tog cykelsträckan på 21,5 km. Det är några minuter sämre än förra året, men då hade vi medvind och nu motvind. Mitt snitt landade på 28km/h, vilket jag är grymt nöjd med. Hade det inte varit tävling hade jag singlat mig fram i 20km/h, skrikit och velat kasta cykeln i diket. Ni vet ju hur jag brukar hantera motvind..

 

Löpningen

Under cyklingen längtar jag efter att få springa. Jag är riktigt nyfiken på hur det ska gå.
Löpningen är 6,5km lång och går på en fyra varvs bana. Delar av banan är rätt så kuperad med en lång och brant backe, och några sega småbackar. Första femhundra meterna känns förjävliga. Jag hinner tänka att om det ska kännas såhär så kommer det verkligen inte gå fort. Men när jag kommer ut på raksträckan efter första kilometern så försvinner betongkänslan i låren och kroppen känns nästan som vanligt. Jag går i den långa backen varje varv, men tiderna ligger ändå runt 5.20-5.30. Kroppen håller tempot själv och det är bara att hänga på. Tekniken känns oväntat bra och jag knappar in på Hanna som är den enda tjejen före mig. Men det vet jag inte riktigt då, och efter ett och ett halvt varv är jag förbi. Jag anar att jag ligger i ledning, men jag vågar ändå inte riktigt tro på det.

Resultat löpning: 6,5km tar dryga 35min enligt min klocka och snittet landar på 5.26.

 

Vilken himla rolig dag och tävling. Mitt mål var att ha kul, och det hade jag verkligen. Att jag gick först i mål av tjejerna och vann tävlingen var liksom bara en stor och häftig bonus. Det gick skitbra, men jag är väldigt medveten om att elittjejerna som ibland är med inte var med denna gången. Men jag gjorde ju ett bra lopp oavsett. Jag hade varit lika glad och tacksam för formen även om jag kommit i mitten av resultatlistan. Jag simmade bättre än någonsin, med nästintill obefintlig träning, jag var stark på cykeln i motvind som jag annars hatar, och löpningen kändes skitbra – allt det hade ju inte varit mindre värt bara för att andra råkat vara bättre än mig.

Däremot så känns det SKITCOOLT att få vinna. Det är en speciell känsla som jag inte varit med om många gånger i livet. Jag älskar att tävla, men har alltid fokuserat på prestation före var man hamnar i resultatlistan.

 

När sånt här händer kan jag heller inte låta bli att tänka på mitt första triathlon, för mindre än två år sedan. Då kom jag näst sist och spydde fyra gånger efteråt. Jag sprang samma bana som igår, på 47 minuter, och hasade mig fram. Utveckling är så himla coolt och häftigt. Tänk att man som helt vanlig motionär kan förbättras och utvecklas så mycket ändå. Man strävar på och saker och ting blir lättare. Den känslan kan jag nästan knarka!

Tack kroppen för att jag får vara med om sånt här kul! Och tack till er som arrangerade den trevligaste tävlingen på året! 

Resultat Triathlon

Hörrni. Det var ju en jäkla tur att jag valde att starta idag ändå. För alltså… JAG VANN!!!!

Jag vet, det är jättesjukt. Jag fattar inte heller hur det gick till riktigt. Men kroppen bara körde, och jag hängde på. Simningen flöt på, cyklingen skedde i den sjukaste motvinden någonsin och jag trampade på för glatta livet, och löpningen på slutet gick precis så som jag haft på känn att den skulle göra.

Så, jag sprang först in i mål, på ganska pigga ben ändå. Eller ja, det var lite trögt på slutet, så pigga är ju verkligen fel ord. Men om löpningen varit några kilometer längre hade det nog inte varit några problem med att orka. Så kändes det!

Och Jonatan hann fram till tävlingen för att heja, efter att ha cyklat Vätternrundan hela natten. Han kom i mål vid 5.30 imorse och cyklade på 9h och 45 minuter. Gissa om han sover gott nu efter att ha dygnat rejält? ❤

Ja, ni märker kanske att jag är alldeles för svampig för att skriva Race Report, vi sparar det till imorgon. Nu ska jag lägga mig på soffan och käka kexchoklad, och ikväll åker vi hem till mina föräldrar och firar en riktigt bra dag. Ska liksom försöka ta in detta bara..

 

Det osar tävling!

För ett tag sedan funderade jag på om det skulle bli någon triathlontävling i år eller inte. Jag har ju kommit fram till att cykeln inte är en så himla bra kompis, och att det är jobbigt att bli blöt för att få simträna. Ändå tänker jag köra triathlon nästa helg.

För att det är tradition. För att jag vill ha utmaningen. För att det är kul att köra skiten ur sig.


Det känns utvecklande att tillåta sig att vara mindre bra på något, och ändå göra det. När andra hetsar om vem som är bättre än vem, så tänker jag köra mitt race och ha kul. Låga förväntningar brukar ju ibland ge oerhört roliga överraskningar. Men såhär ser läget ut:

Simning: Jag simmade 700m i onsdags. Det var första gången jag simmade sedan förra årets triathlon. Ville mest kolla att jag fortfarande kunde hålla mig flytandes och veva mig framåt med min något hemmagjorda crawl-teknik. Det gick. Det enda som är svårt är att inte spralla för ivrigt för då drar pulsen iväg och andningen skiter sig.
Förväntningarna inför tävlingen blir alltså att bara ta mig framåt i sakta mak med lugn andning och inte dra på sig mjölksyra. Lättare sagt än gjort. (Det bör väl också nämnas att jag var HELT slut efter simningen i onsdags. Sådär slut som man var efter en dag på ett äventyrsbad när man var liten. När man satt i bilen på vägen hem och bara stirrade håglöst ut i tomma intet)

Cykling: Aaaah, cykelhistorik 2016: Fyra pass i april, ett kort pass i maj, och två pass under förra helgen. Förväntningarna inför tävlingen blir att inte tänka så mycket, bara trampa på och hålla käft!

Löpningen: Detta är jag väldigt nyfiken på hur detta kommer att gå. Benen är alltid som spaghetti efter en cykeltur, men i och med att löpningen går så mycket bättre nu än för ett år sedan, så ska det bli spännande att se vad tiden kan landa på och hur backarna kommer att kännas.

Sammanfattningsvis; jag ska försöka slå förra årets tider på sträckorna, för att ha något att jaga, men jag förväntar mig inte någonting. Det viktigaste får bli att ha kul, och det brukar inte vara jättesvårt.

 

Såhär såg det ut förra året;

IMG_0584

IMG_0583

Trötta cykelben och välja fokus

Gårdagens lopp verkade inte sitta kvar i kroppen idag, så jag gav mig ut på ett mini-kombo-pass innehållandes cykling och därefter en kort löpning. Min tanke är ju att vara med på den årliga triathlontävlingen här i kommunen, så som jag varit både förra året och året innan dess.

Jag trampade iväg på cykeln. En kravlös runda. Det var ju trots allt länge sedan sist. Jag drog ut på några rundor i april, men sen kom ju förkylning och jag missade duathlon, och sen sprang cykel-lustan och gömde sig och löpningen fick allt större plats. Jag har en jäkligt kluven inställning till det här med cykling. Jag har gett det många ärliga chanser, och vid några få stunder har jag älskat det. Kruxet är bara att de stunderna då jag hatat det har varit så många fler..

Efter cyklingen drog jag en kort löprunda på knappa 3km. Mest för att vänja benen vid att springa efter att ha trampat cykel. Det gick fint. Löpning är härligt även när det är jobbigt, typ.


– Posering efter löpning. Blir aldrig bra på det.

Efteråt satt jag och funderade på det här med triathlon. Om jag egentligen ska vara med på tävlingen.
Min första tanke var att ställa upp, trots att jag inte simmat sedan förra årets lopp och trots att jag cyklat otroligt lite, med inställningen att bara göra det på kul (loppet är om tre veckor). Skippa målsättning med att försöka slå förra årets tider osv. Men när jag kände efter så bara; tycker jag verkligen att det är kul då? Det roliga ligger ju i att träna hårt inför något och känna att man har något att komma med. Det är det som är det roliga för mig. Simma är visserligen något jag skulle vilja träna mer, för jag gillar det. Men jag hatar verkligen att bli blöt och behöva tvätta och föna håret efteråt. Alltså, det är mitt största hatmoment i hela min vardag (förutom att dammsuga), så bara tanken på att behöva göra det oftare än nödvändigt håller mig borta. Och så cyklingen.. jag f ö r s ö k e r verkligen att se tjusningen med det. Det ÄR ju härligt. Susa genom sommaren, på platt asfalt, ta sig långa sträckor osv. Men min verklighet med cyklingen är bara att det gör så förbannat ont i låren. Det är fanimej alltid motvind och asfalten är kass överallt. Allt känns som en jäkla uppförsbacke och jag känner noll passion.

Och utan passion, driv och målsättningar, är det kul då? Enligt mig sitter det mesta i huvudet. Om jag fortsätter att försöka tycka om cyklingen så kanske jag blir kär en dag. Men just nu är jag så dunderkär i löpningen att jag inte har ögon för nåt annat. Man kanske ska skita i det. Men samtidigt.. det där triathlonloppet har varit så himla kul de andra två åren eftersom jag utmana mig på ett annorlunda sätt. Jag bestämmer mig innan den 10juni, tills dess ska jag tänka och känna. Det brukar jag vara bra på!

Rapport; Triathlon 8/8

Jag gissar på att denna rapporten kommer vara lika rolig för mig att skriva, som den är för er att läsa. För oj vad kul det var igår, och oj vad det gick bättre än förväntat. Vi börjar från början;

Tidig och pirrig morgon. Rejäl frukost och alla grejer i sin ordning. Känslan i kroppen är grym, och därför blir det nästan ännu mer pirrigt. Jag och Jonatan nästintill hetsar varandra för att vi är så förväntansfulla båda två.
Vi åker till växlingsområdet i Elfdalen där vi lämnar löparskorna i våra fållor och möter upp våra kompisar som också ska tävla, innan vi åker vidare till badet i Perstorp där vi ska simma. Allt är i sin ordning och vi gör oss redo för att starta.

Simningen: Vi simmar åtta pers per bana och jag hamnar i en riktigt snabb grupp. Det visar sig vara rätt bra för mig, för jag kan simma sist och behöver inte stressa med att simma om folk. Det är lättare att bli omsimmad än att behöva simma om någon. Jag tar det lugnt, och det går riktigt bra. Jag crawlar konstant i 500m utan ett enda avbrott och det har jag aldrig lyckats med tidigare. Det går visserligen rätt långsamt, men jag kan inte simma fortare i vilket fall som helst. Jag har bara en växel, och min teknik är ett jäkla hemmabygge, men min andning funkade perfekt och jag fick ett jäkla flow. (I höst vill jag gå en crawlkurs, för här finns det utvecklingspotential 😀 )
Min tid: 11.36 (Förra årets tid: 12.19)

Cyklingen: Cykelsträckan är annorlunda mot förra året, och den är nerkortad från 31km till 21. Skitbra för min del. Väderförhållande är helt perfekta med i princip vindstilla och mulet. Efter simningen där jag gjort allt så bra jag bara kan är självförtroendet med mig och det bara maler positiva tankar i skallen. Benen är pigga och pannbenet känns vasst. Nu kör vi! Jag har ingen aning om hur många tjejer jag har bakom mig eller framför mig. Cyklar om en tjej och några killar, och blir omcyklad av många supersnabba killar också. Jag öser på och hittar ett bra flow även här. Känner mig hur stark som helst. Snittar över 30km/h på sträckan och kommer in på ca 40 minuter. Hur gick det ens till? Av 21 startande tjejer var jag snabbare än 14st på cyklingen. Jag tackar nog Linas supercykel!
Förra årets sträcka som var en mil längre gick på 1.14. Jag anar en förbättring..
Min tid: 44.03 (de 4 extra minuterna är inklusive båda växlingarna)

– En glad cyklist! Men visst blir man glad av snälla föräldrar som hejar och hjälper till?

– Jonatan i mitten 😀

Löpningen: Jag pinnar iväg efter växlingen på förvånansvärt pigga ben. Att springa efter cyklingen känns inte alls sådär konstigt längre. Inte konstigare än att springa de sista kilometerna på ett långpass liksom. Banan vi springer är fyra varv (6,5 km) där mer än halva varvet består av motionsslinga i skogen med några tuffa backar även för den löpstarke, och halva sträckan är cykelbana på asfalt. Jag tar det lugnt och låter kroppen hitta sitt tempo. De två första varven känns kroppen stark och pigg, men tredje och fjärde varvet blir det såklart tuffare. Jag går ca 50m i den värsta backen på alla varven för det känns som att jag sparar in mycket kraft och energi då. Pulsen skenar inte iväg och jag hinner förekomma den värsta mjölksyran. Förutom i backarna springer jag mest och ler, för allt känns så sjukt bra. Massor av folk står och hejar, och de flesta är inga främlingar utan är vänner och bekanta. Det gör allt ännu lite roligare. Jag tänker på förra årets löpning som var hemsk på alla sätt och vis. Fyra varv kändes som ett marathon då. Nu känns fyra varv väldigt rimligt, och bara kul.
Min tid: 38.51 (Förra årets tid: 47.05)

Jag springer i mål på 1:34:30 och kommer på elfte plats av 21 startande. 10 grymma tjejer framför mig och 10 grymma tjejer bakom mig. Både tiderna och känslan är så långt ifrån förra årets lopp som det bara kan vara. Denna gången var det kul hela tiden. Så kul att det inte ens hann bli dödsjobbigt en enda gång. Jag gjorde allt så bra jag kunde och hade kul under tiden. Jag tror att jag får tacka mina långpass för mycket av denna känsla – de har verkligen gjort nytta. Jag har lärt mig att vara lugn och lyssna på kroppen, och då blir allt så mycket roligare. Till nästa år kommer jag kunna vara ännu snabbare dessutom, med lite mer simträning, cykeltimmar och ännu mer löpstyrka. Det fina med att vara nybörjare är ju att det finns så stor utvecklingspotential. Det är ju kul att kapa sina gamla tider med flera minuter liksom 😀

Och Jonatan då? Ja, han är ju helbra och kom 12;a av 40st med grymma tider på både cykel och löpning. Tänk om vi lär oss simma som fiskar bara.. 😉

Rapport från duathlon

Ååh, jag är i mål, och jag är glad, och allt gick bra! Jag vet ännu inte vad jag fick för sluttid och hur jag hamnade i resultatlistan eftersom resultaten inte publicerats ännu. Men jag tror att jag var under 1:45 på alltihop i alla fall, och det var ju över förväntan! Löpning 1: 5,3 km på en kuperad bana. Jag gick ut rätt hårt och det kändes rejält i benen mot slutet. Jag låg på tok för högt i puls (197 på slutet, och min maxpuls är runt 210), men det är så svårt med sånt när det är tävling. Pulsen sticker iväg och det går inte riktigt att jämföra med de vanliga träningspassen. Min klocka stannade på 29 minuter när jag gick in i växlingsområdet, och jag snittade 5:36 per kilometer. Jag som känt mig så långsam den senaste tiden är jättenöjd med den tiden, och framför allt är jag nöjd med känslan i löpningen. Stark!


Växling mellan löpning och cykling: Sååå långsam. Det tog nog flera minuter för mig att få på mig cykelskor, brallor, jacka, handskar och hjälm. När jag sen väl kom upp på cykeln hade jag svårt att få fast skorna i tramporna för benen var så skakiga..

Cykling: Väl iväg på cykeln kändes benen hyfsat återhämtade och jag fick upp ett bra tempo. Efter bara några kilometer kom rundans tuffaste backar/partier men jag lyckades bita ihop och trampa på. Jag hade ju lovat mig själv att inte mesa utan verkligen kriga på även när det kändes som allra tuffast. Första halvan gick verkligen över förväntan! Sen började det blåsa mer och mer och mot slutet hade jag sån sjuk motvind att kämpa med. Men det gick! Jag kapade 3 minuter på rundan och känner mig väldigt nöjd med det. Utan att ha sett resultatlistan så vet jag att det är cyklingen jag tappat mycket på i jämförelse med de andra tävlande, jag är ingen talang på cykel, och jag kommer få träna riktigt mycket för att få rutin och stärka upp benen, men jag är sjukt nöjd med både tiden och att jag hela tiden trampade på fastän benen skrek av mjölksyra. Jag skrek tillbaka med en exorcist-röst – traaaampaaaaaa. Kööööööör. Kom igeeeeen. Hoppas ingen hörde!

Växling från cykel till löpning: KASTADE av mig grejerna och kutade iväg. Kunde till och med springa med cykelskorna på till min växlingsfålla direkt när jag hoppat av cykeln. Jag är typ imponerad av mig själv! haha

Löpning 2: Alltså, 2,7 km låter så fjuttigt, men fan så långt det kan kännas med tunga ben och vader som krampar om vartannat. Jag fick slå av på takten några gånger bara för att få syre till vaderna. Och ja, denna sorts löpning är ju inget som inger värsta självförtroendet. Men man måste ju bara ta sig i mål! Dryga 16 minuter tog det sista varvet, och jag sprang hela sista uppförsbacken. yey.

Övrigt då? Jag och en annan tjej cyklade om varandra typ åtta gånger på cyklingen. När jag var bakom henne hade jag som mål att aldrig släppa henne ur sikte. Och det var så himla skönt att ha något att referera till. Utan henne hade jag säkert glömt av mig och tappat tempot utan att märka det. Hon fick bli min drivkraft – för jag skulle fanimej cykla om henne igen, och sen hålla henne där bakom mig! Med 5-6 km kvar till växlingen drog jag om och sen öste jag på allt vad jag hade för att hon inte skulle komma ifatt. Jag lyckades! Hon kom in någon minut efter mig när jag stod och kastade av mig alla sakerna och knatade iväg, och gissa om jag kollade många gånger bakom ryggen för att inte låta henne komma om på sista löpningen, haha! Jag tog henne, men det är ju egentligen inte det som är viktigt. Det är liksom inget personligt alls, jag tävlar mot mig själv. Men hon fick bli min referens och drivkraft på vägen till målet. När man inte har något att jaga, så får man istället känna sig jagad. Typ lika effektivt!

Och andra reflektioner? Jag är så himla glad över min och Linas träning ihop inför detta. Utan vår träning hade jag inte orkat kämpa på såhär. Även om jag har lång väg till att bli duktig på detta och kunna hänga på dom andra, så har vår träning ändå gett resultat i form av uthållighet, erfarenhet och kondition. Idag kände jag mig riktigt stark på cykeln, orkade koppla på bålen och inte ”hänga” på styret, och benen är med i matchen på ett helt annat sätt nu, även om dom är rejält trötta, så är dom inte helt ur funktion ändå. Och Lina alltså, min Lina! Hon låg tätt bakom mig på hela första löpningen, växlade sen snabbt som attan och sen såg jag inte röken av henne på hela cyklingen. Ska bli spännande att se hennes tid för det måste vara ett rejält rekord. Blir så himla stolt och glad! Tänk att jag får träna med den där superkvinnan liksom!!

– Min fina vän och jag!   – På väg mot starten!

– Goaste ungarna var bästa hejarklacken!

– Lina svischar förbi! 

Mål och tankar inför duathlon

Imorgon är det äntligen dags för det som jag lyckats träna en del inför – duathlon!

Jag är anmäld till sprinten och det innebär (ca) 5,3 km löpning, 2,5 mil cykling och sen avsluta med 2,6 km löpning. (Ja, det står att löpningen går på en slinga som är 2,5 men det är den inte. Vi har testsprungit varvet flera gånger och det blir alltid längre, haha! Banan avslutas med en 270m lång och överjävlig backe också..) Idag känner jag mig taggad, förväntansfull och redo för morgondagen. Det är lite svårt att sätta tidsmål på hela rundan, i jämförelse med tex ett vanligt springlopp, då det är flera moment med växlingar som kan gå långsamt och ben som kan bli toktrötta och logga ut helt. Men det är ju också det som gör det så himla spännande. Det kan liksom gå lite hur som helst imorgon, och jag är beredd på det mesta!

Inför varje lopp eller tävling jag ställer upp i brukar jag bestämma guld-, silver- och bronstider för mig själv. Jag tävlar alltid bara mot mig själv, och hur alla andra presterar är helt utom min kontroll. Det blir roligare så, enligt mig. Att sen andra tycker och tänker att jag borde vara bättre får stå för dom. För ja, tyvärr har jag fått höra både det ena och andra med antydningar om att jag var kass på senaste triathlon för att jag kom nästan sist. Mina kommentarer till det känns överflödiga så det kan väl räcka med ett hederligt fuck you! 😉

Hur som helst, mina guldmål är 28 min – 55 min – 14 min, silvertiderna är 30 min – 60 min – 16 min, och bronsplatsen är att bara ta mig runt och komma i mål. Det känns rimligt. Jag vill alltid ha något att jaga, och ändå låta det vara okej om det inte går som jag vill.

En taktik som jag har är i alla fall att inte mesa bara för att jag är nybörjare och orutinerad. Kör på! Kötta! Trampa, trampa, trampa! Spräng lungorna! Gråt av mjölksyra! Spring, spring, spring!
Jag vill veta vad jag kan pressa mig till, och när jag går i mål så ska det inte finnas några krafter kvar.

Efter förra årets triathlon fick jag frossa, tappade hörseln och höll på att svimma innan jag sen spydde fyra gånger när vi kommit hem. Heeeh. Det är alltså något i den stilen som väntar…

IMG_4492 I mål efter triathlon. Innan frossa-halvsvimma-och-kräksa. Ser inte helt kry ut..haha!

Triathlon den 2 augusti


Någon som är sugen på att höra hur gårdagen gick eller?

Jag var hellugn innan loppet. Noll press, jag skulle ju bara genomföra. Innan loppet var det så himla mysig stämning, alla hälsar på alla och gör sig i ordning. En del mer nervösa än andra.

20140803-113930-41970353.jpg – Jag och Hanna värmer upp

Simningen: Hopp i plurret och min simning skiter sig totalt efter två längder. Fick vatten upp i näsan som gjorde att andningen inte funkade. Jag sprallade på för mycket vilket bara gjorde mig än mer andfådd och bara tappade allt. Fan också.

20140803-113928-41968748.jpg

Växling till cykel: HAHA! Det här med att dra på sig ett par kompressionsbyxor när man är dyblöt. Har ni provat det nån gång? Nä, inte jag heller. Skitsvårt. Och så skulle nummerlapp med nålar också fås på. Och strumpor och skor, och pulsklocka och hjälm. Tog minst fem minuter innan jag kom iväg på cykeln..

20140803-113929-41969510.jpg

Cyklingen: Jahapp, bara att börja trampa då. Jag visste att jag i alla fall hade en tjej bakom mig och att jag inte var helt sist. Den första halvan var helt brutal. Kass asfalt, bara uppförsbackar och kurvor. Det enda jag tänkte på var varför jag gjorde detta. Varje uppförsbacke som uppenbarades framför mig skrek jag rakt ut. Ja, för jag var ju helt ensam där mitt ute i ingenstans. Jag försökte tänka på Charlotte Kalla och min PT-kund Hanna, som också var med i tävlingen (nä inte Kalla, utan Hanna då ;) ). Sånna som aldrig ger upp utan bara kör vidare. Efter första milen fick jag syn på en annan cyklist långt framme och något slags hopp tändes. Efter några kilometer körde jag om henne, och i samband med detta tryckte jag i mig två nötkräm och fick raketfart på benen. Även här tappade jag min vattenflaska från cykeln och tog beslutet att jag inte pallade stanna och plocka upp den. Det var ju bara 1,5 mil kvar.. Efter detta fick jag i alla fall ett enormt flyt och låg på 35-45km/h på raksträckorna och aldrig under 30 i uppför heller. Rätt stor kontrast till första halvan då jag sniglade mig upp för backarna i typ 12km/h.

Under hela cyklingen låg jag galet högt i puls. Min mjölksyratröskel ligger ungefär vid 89-90% av max när jag springer. Under hela cyklingen som tog ca 1 timme och tio minuter snittade jag 88% av max. Aotch..

20140803-114808-42488209.jpg

Löpningen: Efter 3,1 mil cykling kom jag fram till växlingsområdet. Hoppade av cykeln och började jogga (?) till min fålla. Någon borde filmat det där alltså. Det var den sjukaste känslan någonsin. Mina ben var mjuka spaghetti och efter ett par steg tänkte jag: ”Men fan, jag kommer ju trilla nu?” Jag trillade inte, men det måste sett sjukt kul ut. Jag slängde av mig hjälmen och cykeln och började kuta iväg på löparbanan. Nu i efterhand tänker jag att det vore smart att kanske stanna, dricka, få ner pulsen. Men där och då är man inte särskilt smart. Löpningen började med en brant nerförsbacke till en raksträcka och sedan två helt BRUTALA uppförsbackar. Det var som att springa rakt in i en vägg. Jag ville så gärna hålla igång men benen löd inte och jag fick gå stora delar av terrängbanan. Andra halvan var asfalterad cykelväg med stekande sol. Som en vägg även där, även om jag kunde springa den sträckan nästan alla de fyra varven. 6,5 kilometer löpning tog 47 minuter enligt resultatet. Det är ju helt sjukt långsamt, men många av de där minuterna stod jag och drack saft eller gick i uppförsbackar. När jag väl sprang gick det rätt bra, men grejen var ju att jag knappt kunde springa. Jag har aldrig i mitt liv haft så mycket mjölksyra. kroppen lydde inte ett skit. Det gick bara inte att pressa. Den var helt slut på energi, helt tom. Jag har förut bara varit med om att psyket, det mentala ger upp först, men nu var det tvärtom. Jag ville springa, men det gick nästan inte.

20140803-113929-41969140.jpg

20140803-113931-41971222.jpg

Jag kom i mål, och det var målet. Och jag kom inte sist heller.
Men det kvittar. För jag gjorde det, jag tog mig igenom detta trots så lite träning och förberedelser. Jag tycker nästan synd om min kropp som måste blivit så himla chockad av längden, mängden och den enorma mjölksyran. Min kropp har fått träna tunga saker, explosiva saker och teknik i rörelser, och så plötsligt ska den hålla på med tre helt enformiga saker i över två timmar? Benen ska trampa cykel i uppförsbackar i över en timme, och dessa ben har cyklat otroligt lite i sitt liv. Den ska simma i en bassäng på ett sätt den aldrig gjort tidigare. Lungorna får inte ta sitt andetag på det sättet som dom vill och sen efteråt ska den springa i uppförsbackar, värme och med mjölksyra över allt.

20140803-115005-42605129.jpg

När jag kommit i mål gick alla omkring och pratade och det hölls så småningom prisutdelning. Jag började må riktigt dåligt efter ett tag. Ljudet försvann några gånger, ni vet sådär som när man är på väg att svimma. Jag kände för att spy och mådde illa.
När vi väl kom hem och skulle lasta av cyklarna från bilen spydde jag, och även lite senare när jag legat i soffan ett tag och skulle upp och gå. Jag har aldrig i hela mitt liv spytt av utmattning, men om det var någon gång det skulle hända så var det efter gårdagens tävling!

Idag då? Jag orkar inte ens tänka på träning eller motion. Det enda jag orkar tänka på är att jag till nästa år kommer ha möjlighet att prestera så mycket bättre tidsmässigt. Och det enda jag orkar göra är så lite som möjligt. Jag har ingen träningsvärk, men varje rörelse känns energikrävande. Idag är återhämtningens dag. Och så firar jag min stackars kropp som pallade så bra ändå. Att allt tog längre tid än för de som tränat mer spelar ingen roll.

 Och TACK! För alla fina ord, stöttning och det där. Tack till mamma och pappa som var med och hejade på. Och till alla ni som var på plats och hejade. Det betyder så himla mycket. Och tack till världens bästa Jonatan som presterade skitbra och som stått ut med mig när vi tränat inför detta. Jag är inte alltid så trevlig när något är jobbigt. Men att få träna ihop är något av det bästa jag vet. Att dela detta med dig är det bästa! ❤

20140803-113933-41973276.jpg