tusingar

Tusingarnas återkomst!

Om vi bortser från dem där lutande tusingarna som jag sprang för några veckor sedan så var det väldigt längesedan jag sprang just tusenmetersintervaller. Idag tyckte jag det var dags igen!

Passet i siffror blev ungefär såhär:
1,5km uppvärmning
6 x 1000m med 2min gåvila emellan
1,4km lätt jogg/promenad som nedvarvning
Tiderna på intervallerna låg runt 4.42-4.45 förutom en sträcka som stack ut och hamnade på 4.34 (vad fasen hände?)

Passet i känslor låter ungefär såhär:
Underbart! Jobbigt men överkomligt! Kontrollerat!
Jag  antar att jag inte ensam om att hatälska tusingar. Det är liksom lika jobbigt som underbart utmanande. Under tiden svävar man alltid lite mellan hopp och förtvivlan. Förr om åren sprang jag tusingar lite mer dumt än vad jag gör nu. Jag gick alltid ut jättehårt, hade blodsmak genom hela passet och kroknade såklart på slutet eller gav upp helt. Med tiden lär man sig såklart, och idag tänker jag lite annorlunda inför tusingar eller andra intervaller. Jag vinner oerhört mycket genom att klappa kroppen medhårs, både mentalt och fysiskt. Givetvis ska intervaller vara tuffa och utmanande, men för mig är det ändå väldigt viktigt att känna att jag ändå kan springa avslappnat och kontrollerat. Det främsta syftet för mig med intervaller är att lära mig att springa i ett högre tempo, och successivt kunna överföra det till mer sammanhängande sträckor. Att jag utmanar hjärta och lungor och hela den biten kommer i andra hand. Det har hänt många gånger jag fått sänka tempot på mina intervaller för att jag varit lite väl optimistisk inför passet. Till en början såg jag det som ett misslyckande, att jag liksom fick vika ner mig, men under förra året släppte jag de tankarna helt. Kroppen vet bäst. Och efterhand lär man sig också mer vad som är rimligt att förvänta sig av sig själv. Öva, öva öva.

Idag kände jag verkligen att den där formen börjar komma smygandes. Kroppen börjar kännas lätt. Jag kommer upp på ett helt annat sätt i steget nu och den där känslan som jag så ofta hade i somras, att benen springer helt av sig själva under kroppen, den börjar komma tillbaka. Och den är så efterlängtad!


 

Annonser

Vändningen och misstankarna

Hej och hå alltså! Fastän löpningen känts jobbig på senaste tiden har jag inte tänkt ge upp, och igår var jag ute på en solig kvällsrunda med tusenmetersintervaller.

Jag har funderat otroligt mycket över senaste tidens känsla i löpningen. Det går tungt av någon anledning. Speciellt distanspassen. 5.30-tempo känns ungefär lika jobbigt som 4.50-tempo. Ej logiskt. Malin kommenterade under föregående inlägg om eventuellt lågt järnvärde, och jag har också tänkt i dom banorna. Jag har också tänkt att halvmaran tog mer på krafterna än vad jag själv fattade, och det i kombination att börja jobba efter semestern kanske bara var lite mycket för kroppen? Kanske har kroppen någon annan brist? Jag har också tänkt på det rent fysiska och biomekaniska i löpningen. Hur känns fotisättning, höftens position osv? Och så har jag tänkt på det mentala. Skallen, pannbenet, och det faktum att jag varje år får milda höstdepressioner och tycker att livet tappar mening när sommaren är slut.

Allt detta kan ju påverka löpningen, och känslan i löpningen. Ändå har jag inte kunnat komma fram till någon vettig förklaring. Så jag bestämde mig för att bara vara snäll, sänka kraven lite, och inte fundera för mycket. Tänkte att distanspassen är ju det som känts jobbigast, så då kan man ju försöka göra dom annorlunda. En får ju inte vara dum! Så igår sprang jag en runda uppdelat på tusenmeter löpning varvat med 2 minuter gångvila. Jag tänkte att tusingarna skulle gå i 5.00-tempo (eller rättare sagt; känslan av att springa i det tempot). Inga maxade intervaller alltså. När klockan är inställd på timer kan jag inte se vilket tempo jag springer i, så jag fick springa på känsla, och det är ju både bra och kul. Alla tider låg en bit under det planerade tempot och det härliga var att kroppen bara kändes piggare och piggare ju längre in i passet jag kom. Jag avslutade passet med en bra känsla och var nöjd med att kroppen ändå snällt ställer upp på det jag ber om. Här kan ni nyfikna kika på tiderna.

Under passets gång kunde jag även känna och sätta fingret på det som kändes jobbigt i kroppen, nämligen andningen. Jag brukar inte uppleva mig särskilt andfådd när jag springer. Andningen brukar vara lugn med undantag vid tuffare intervaller såklart. Nu flåsade jag som en jäkla hund. Till en början fick jag lite panik över det, men efter en stund tänkte jag bara; men skitsamma, jag får väl flåsa på hur mycket jag vill. Och efterhand släppte det lite, i alla fall mentalt.

I och med att andningen är det som känns tufft, så låter det kanske mest rimligt med lågt järnvärde. Nu har jag inte läst på om detta på länge, men visst har det med röda blodkroppar att göra, och det som ska transportera runt syret till musklerna? Jag har haft brist på både B12 och järn tidigare, men då var känslan mycket mer påtaglig och jag tokdäckade i soffan mitt på dagen och orkade ingenting. Denna gång kanske jag känner av det lite tidigare..

Har ni någon gång varit med om att plötsligt bli mycket mer andfådd vid löpning? Eller har ni några teorier?  

 

Snabba tusingar

Imorse körde vi ett riktigt gött pass, jag och Jonatan. Vi joggade till löparbanan som uppvärmning (2km) sprang sedan tre stycken tusenmetersintervaller (plus några snabba korta intervaller för att filma teknik) och sedan avslutade vi passet med att springa ett annat håll hemåt med lite mer backar (4km) Så, totalt 9km med några tusingar på mitten. Tusingarna gick också rekordsnabbt och med en grymt bra känsla. Denna gång behövde jag inte fokusera särskilt mycket på tekniken utan allt bara flöt på och tiderna landade på  4.11, 4.13 och 4.15
Mina snabbaste tider har tidigare legat på 4.23-4.25, så jag får nog konstatera att träningen gett resultat. När det går snabbare, utan större ansträning, då känns det som att man gjort något rätt i alla fall 😀

Nu väntar bara ett långpass/längre distanspass och möjligtvis en go runda som lite återhämtning, men sen är det dags för löparvila och vandring. Idag traskar jag omkring med den där härliga ”fy-fan-vad-jag-älskar-löpning-känslan”, ska försöka smutta på den resten av dagen! Vi ska åka ut till Kullaberg och Höganäs med mina föräldrar idag och avsluta med mat på Garage. Hamburgare är ju min bästa äta-ute-grej, så det känns som att denna dagen blir topp!


– Ser ju ut som en riktig friidrotts-wannabe! Minus stenhårda magrutor och bra röv…

Tusingar, igen.

Måndag och tisdag höll den spikade planeringen, men igår sprack det. (Det är luuugnt. Men det är nästan roligt hur svårt det är att planera och leva ett liv samtidigt..) Igår skulle Jonatan träna med triathlongänget och en del av deras träning bestod av tusingar runt parken. Jag har länge tänkt att jag ska springa tusingar där, så jag hängde på. Dom var iväg på cyklarna halva tiden så jag såg inte dom så mycket, men det kändes inte som att man var helt ensam i alla fall. Lite sällskap, ingen farthållare denna gång, men ändå bra att kunna fokusera själv.

Min plan var att öka på antalet intervaller denna gång. Tidigare har jag bara orkat tre eller fyra stycken. Så idag var tanken minst fem, och orkade jag sex stycken så var den sista en bonus. Inför löpningen tänkte jag att jag kanske måste sänka tempot en aning för att orka fler intervaller. Men bestämde mig för att känna efter först. Jag tror också på att om man ska springa intervaller så måste det få vara tufft. Spring hårt när det ska springas hårt, och spring sakta när det ska springas sakta. Jag insåg också att det här med att orka fler, till stor del sitter i huvudet. Är man van att springa max fyra stycken känns det ju skitjobbigt att springa fler. Kroppen orkar, men huvudet är inställt på en annan sak. Så efter första intervallen, där kroppen kändes otroligt fräsch, så bestämde jag mig för att våga trycka på lite. Bestämma mig för att lita på att kroppen kan. Det sitter i huvudet!

Tiderna blev lite mer ojämna än senast då Jonatan hjälpte mig att hålla jämn fart, men vafan. Några sekunder hit eller dit. Snittet på de fem intervallerna landade på exakt 4.30 så det känns ju jämt och fint 😉
Jag pressade på, lät kroppen jobba och kändes mig mentalt stark. Tog en intervall i taget och lät inte tankarna tänka på hur jobbigt nästa intervall eventuellt skulle bli. Denna gång kändes det dessutom inte lika jobbigt som på midsommarafton när vi sprang i stekande sol..

Tiderna blev följande;
4.36
4.23
4.26
4.38
4.26

Efteråt var jag himla nöjd. Det kändes så gött i kroppen och jag försökte verkligen insupa den känslan. Berömma, peppa och låta alla positiva känslor flöda. Jag tror det är så man bygger ett starkt pannben med glädje!